Jag hittade ingen egen tråd för vårt hemlands framtid med sökfunktionen, så jag dristade mig till att öppna en. Radera den vid behov om en sådan redan fanns?
De senaste dagarna har tidningsrubrikerna varit fyllda av dystra nyheter: stängningen av UPM:s fabrik i Kaipola och nu senast i dag Tallinks beslut att låta Silja Serenade ligga kvar vid kaj och permittera anställda. Visst påverkar den nuvarande virussituationen detta, men Tallinks kommunikationsdirektör Marika Nöjd antyder att man kan komma att ersätta den finländska besättningen med en billigare estnisk besättning.
Denna veckas dystra nyheter har varit en fortsättning på de senaste årens trender: Finland Ab:s konkurrenskraft har försvagats avsevärt, och landet är inte attraktivt för investeringar. Vad borde göras åt saken? Det behövs ganska raska, och till och med stora, riktlinjer i framtiden ?
Jag är själv trött på hela ämnet. I 15 år har man nu malt om vad som borde göras och väldigt lite har hänt. Samlingspartiet, Hetemäki och många andra har listat nödvändiga åtgärder. Vi kunde också kopiera direkt vad Sverige och Danmark har gjort.
Det grundläggande problemet för Finland Ab är dock att vi nu har så mycket fler nettomottagare av skattemedel än nettobetalare, att det börjar bli politiskt omöjligt att genomföra några betydande reformer.
Jag har själv börjat förbereda mig med Plan B, det vill säga, jag är redo att lämna landet för en miljö som passar mig bättre om tjänster, framtidsutsikter eller skatter når en punkt där jag förlorar tron.
Finland är ett fantastiskt land, jag älskar att bo här och mina rötter är här. Men jag vill också bo i ett land där mina egna värderingar om rättvisa och försörjning förverkligas.
Finlands konkurrenskraft är väldigt svag på många områden, även om kompetens är ett där Finland blomstrar. Finland har väldigt många högutbildade i förhållande till många andra länder, men jag vet inte hur man skulle kunna dra nytta av det.
Hur kan man förbättra konkurrenskraften utan att processen känns orimligt obekväm? Är det ens obligatoriskt att förbättra konkurrenskraften?
Detta sammanfattade verkligen mina tankar väl, till och med hela plan B-tänket! I Finland håller åsikter på att växa fram där inte ens arbete värderas, och människors och företags förmögenhetsökning har inte värderats på länge. Tvärtom betraktas individer som dumma och staten stärks hellre (särskilt den nuvarande grönvänstern). Jag förutspår en mycket mörk framtid för Finland, mitt viktigaste råd till mina barn är att modigt titta utomlands från början.
{“content”:“Samma visa här. Släktingar, vänner, kultur, rötter, osv. det räcker verkligen inte att något annat land skulle vara bättre med objektiva mått än Finland, och så länge man klarar sig hyfsat i Finland så räcker det för mig.\n\nMen tyvärr har utvecklingen gått åt fel håll så länge jag kan minnas och det är mycket svårt att komma på vad som skulle vända denna utveckling. Förhållandet mellan nettomottagare och nettobetalare och ekonomins tillstånd blir hela tiden sämre, så om de nödvändiga åtgärderna inte ens är politiskt möjliga att diskutera på ett vettigt sätt, hur ska de då kunna lyckas i framtiden när de blir svårare för varje dag?\n\nÄnnu tittar jag inte på jobbannonser från utlandet eller planerar en Plan B längre än i tankarna, men mentalt försöker jag redan förbereda mig på det och har halvt på allvar funderat på var gränsen går som jag fortfarande är villig att tolerera?”,“target_locale”:“sv”}
Det är intressant att jämföra en stat med ett aktiebolag. Om jag tänker efter fungerar ju staten som köpare och producent av tjänster för sina medlemmar (medborgarna). Med en likvärdig rösträtt beror makten inte på ägarandelen. Därför skulle en mer passande jämförelse kanske vara Finland som kooperativ.
Fokus verkar också vara mer på att producera tjänster än att skapa utdelningsbar vinst.
{“content”:“Allt började gå fel från Jäätteenmäkis regering 2003. Sedan var det 12 år utan några åtgärder för något viktigt. Sipilä hade rätt mål men dåliga medel. Tiden hade också redan blivit sådan att inget kan göras utan att någon blir sårad. Det är nog ingen idé att ens börja med den här regeringen. En stor faktor enligt mig var Sannfinländarnas uppgång. Media fokuserade bara på oppositionen och lät regeringarna vara ifred utan att göra något. Nu är det nog för sent.”,“target_locale”:“sv”}
Känslan av gemenskap har urholkats under de senaste 15 åren. Jag märker att jag har blivit mer individualistisk. Rikedom betraktas med avundsjuka. Man borde betala ännu mer i skatt, eftersom “det finns utrymme att höja kapitalskatten för rättvisans skull”. Samtidigt berättar politiker i min ålder och yngre i regeringen hur jag borde leva. Nej tack! Jag har redan genomfört FIRE och kan nu vara oberoende. Nära och kära är viktigast. Jag kan inte stödja denna moraliska förfall i samhället. Framtiden för Finland Oy AB rinner ner i avloppet om inte en era av pragmatisk politik snart kommer.
Jag följer inte den politiska stämningen särskilt noga själv, men som en ung företagare på cirka 30 år anser jag att saker är på god väg, även om jag är lite orolig för socioekonomisk ojämlikhet och den polarisering den skapar.
Jag tänker mer på hela planetens framtid, eftersom Finland, som ett litet land, är starkt involverat i dess utveckling. Huruvida vi som nation verkligen kan påverka frågor utanför vårt eget land är mycket spekulativt (stormaktspolitik, klimatförändringar…).
Det berättas inte, eftersom nyhetsmedia kanske inte är så opartiska som de hävdar, utan driver sin egen ideologi. Finlands media har också snyggt genomfört sådana opinionsbildningsoperationer. Självklart, när journalistkåren har utbildats av taistolaisprofessorer som fått instruktioner från Sovjetunionen är det helt förståeligt att kritiskt och logiskt tänkande har glömts bort.
Alltså, du tjänar ihop tillräckligt med pengar/kapitalinkomstström för att kunna sluta arbeta för resten av livet. Vanligtvis långt före pensionsåldern.
Efter att ha bott utomlands i nästan 10 år kan jag säga att Finland kanske är det bästa stället att bo på just för att staten säkrar ryggen till vilket pris som helst – fungerande försvar, bidrag, tidig barndomsomsorg, utbildning, infrastruktur, you name it. Statens syfte är att hålla medborgarna trygga och välmående, och alla partier stöder detta tillvägagångssätt, men uppfattningarna om hur detta ska garanteras i framtiden skiljer sig åt. Jag tar inte ställning till vilket parti som har den bästa utgångspunkten, men själviskhet och individualism är det inte.
Det tråkigaste med att bo i Finland är dock finländarnas introverta natur, vilket leder till att man pratar förbi varandra och envist försvarar sin egen åsikt. Finland kan inte gå framåt som ett samhälle om inte finländarna ändrar sin mentalitet och världsbild. Finland är en stor aktör i världen i förhållande till sin storlek och påverkar ständigt världspolitiken, som Navalnys överföring till Tyskland visade. Vanliga medborgare märker inte detta, men man måste bara lita på att Finland är kompetent. Urholkningen av förtroendet för myndigheterna är ett stort hot, och alla kan bidra till att förhindra det. Självklart måste myndigheterna också hållas ansvariga för sina handlingar.
Framtiden för bolaget kallat Suomi Oy AB (Finland Ab) är mycket dyster om fler människor på allvar tror att det är ett företag. Syftet med ett samhälle är att tillhandahålla tjänster och säkerhet för människor även under omständigheter där vinst inte är möjlig. Man behöver bara titta över pölen för att enkelt märka vad som händer när man inte tar hand om detta – giljotiner framför Vita huset och utanför Bezos dörr. Jag hoppas att vårt redan begravda jämlika utbildningssystem har kunnat producera tillräckligt upplysta individer för att sådant tänkande ska hållas borta från Finland. Jag vet dock att det är en dåres önskan, efter att ha sett hur tjänster har bolagiserats under åren.
{“content”:“Ganska hemskt att följa från vilken sida som helst. Det finns ingen samstämmighet och kommer inte att bli det i den här takten. Och å andra sidan vet jag inte hur VI skulle möta dem som inte förstår ekonomi. Jag talar från båda sidor, som gammal arbetslös, nuvarande sjukskriven och som en slags investerare. \n\nFinlands problem är radikalism. Man skulle inte tro det vid första anblicken? Å andra sidan förstår man detta och åtgärderna med vänsterideologier, men detta är inte ens nära en hållbar grund och det är väl onödigt att nämna detta. Det finns ingen övre gräns för höjningar av skatter och alla slags avgifter. Konstrerad andning är nog rätt term för det hela.\n\nDet senaste nonsenset är nog den sex timmars arbetsdagen. Jag lägger till mig själv till gruppen lågavlönade och vårdpersonal; vårdbristen skrattas åt från vänster, trots att man försöker hjälpa till. Detta kommer att försämra vårdsektorn ännu mer – även om det inte ens skulle kunna vändas längre. Arbetet måste nu göras ännu hårdare och snabbare, eftersom det inte finns och inte kommer att finnas fler vårdare. Vårdpersonalen kommer bara att lämna branschen i större utsträckning. Vi känner till vårdbolagens och kommunernas vilja: de törstar efter besparingar inom vårdsektorn och från deras ryggrad.\n\nLåt oss återvända till ekonomin i slutet av denna blandning. Det är verkligen äckligt och hopplöst att följa någon diskussion från en synvinkel av dem som inte förstår ekonomi. Diskussionen får radikala och fanatiska drag.\n\nÅ andra sidan förstår jag. Vem vill förlora sitt jobb? Finland är landet med oändliga bubblor som ytterligare pumpas med luft. Jag vill och hoppas bara att alla ska kunna leva tryggt och bra i Finland, uppleva rättvisa och inte straffas för sitt arbete och sina pengar av orsaker som inte beror på dem själva.\n\nJag ber om ursäkt för det röriga meddelandet, 4 månaders antibiotikaförgiftning har pågått med ak, pengar och ekonomisk trygghet är allas rätt.”,“target_locale”:“sv”}
Enligt min mening är det största problemet finländarnas (och eventuellt andras) orimliga motstånd mot förändring. Systemet med arbetslöshetsförmåner uppmuntrar knappast människor att omskola sig till ett nytt yrke, utan de som har utbildats inom döende branscher erbjuds alla möjliga nonsens-IT-/jobbsökningskurser istället för att ta tjuren vid hornen.
Som ett andra problem ser jag den ovillkorliga sociala tryggheten. Jag anser att städerna skulle kunna involvera dessa medborgare som har fallit ur skyddsnäten genom att tvångsanställa dem för att städa parker och gator minst 9 månader om året. Dessa individer som har fallit ur skyddsnäten skulle till exempel få motion och frisk luft 3 dagar i veckan, en varm soppa, sociala möten och socialvården skulle kunna följa upp dem. De som betalar skatt skulle åtminstone få valuta för pengarna.
Som ett tredje problem ser jag Finlands utbildningssystem. Det har mycket bra, men särskilt yrkeshögskolorna är verkligen svaga. Enligt min egen erfarenhet har närundervisningen (lektionerna) minskat avsevärt. Det är viktigt att komma ihåg att en högskoleexamen inte ger något mervärde till samhället, utan det är kompetensen som gör det. Finland har inte råd att producera B-klass ingenjörer etc. Här behövs världens toppexperter. Nu försöker man artificiellt skapa olika högskolebeteckningar som lika gärna skulle kunna utföras som lärlingsutbildning. Eller vad tycker forumet om Estenomer eller Idrottsinstruktörer (YH)?
Jag anser att Sanna Marins idé om 6-timmars arbetsdagar är ganska bra, med den skillnaden att det tyvärr inte fungerar inom utförande- och låglöneyrken. Redan nu kan olika toppexperter som arbetar i företag arbeta som de vill. Tyvärr kan inte städerskan Sari öka sin produktivitet så mycket att löneförhöjningen skulle vara motiverad.
Slutligen anser jag att vårt helt orättvisa straffsystem, som snarare är en inkomstöverföring till kriminella, är ett utvecklingsområde. Eller anser ni det vara rimligt att för en seriestöld är att åka fast närmast ett nödvändigt ont, medan en student kan hamna i ekonomiska problem om han cyklar utan ljus. Narkomaner stjäl cyklar och polisen väntar närmast på om cykeln skulle dyka upp vid ett annat tillfälle. Anständiga medborgare betalar för dessa stulna cyklar och annan egendom i högre försäkringspremier och självrisker. Samtidigt är konsekvenserna för tjuven (om han ens åker fast): en rund nolla. Grovt sagt är varje bil, cykel, träningssko eller något annat föremål som hjälper dess ägare att arbeta mer värdefullt än den missbrukare som stal det.
Humanism är en fin ideologi, men enligt min mening ges människor samma värde vid födseln. Hans handlingar avgör det därefter.
Du blandar ihop termer nu. Humanism är en människocentrerad världsbild, istället för att motivera världen och människors handlingar genom övernaturligt och gudomligt ingripande. Det filosofiska egenvärdet hos människan som du hänvisar till är istället grunden för jämställdhet och är konstant under hela människans liv. Därför finns inte dödsstraff i Finland. Om vi går den vägen att människor börjar värderas utifrån sina handlingar, lever vi i ett auktoritärt land – Kina gör redan detta i viss mån. Det skulle vara häftigt om dessa tankar fördes lite längre än ”jag tycker det skulle vara kul”.
Om det är till någon tröst att jämföra med andra länder, så är situationen i nästan alla utvecklade ekonomier att en mindre del av befolkningen betalar nettoskatter: endast ungefär hälften av befolkningen arbetar överhuvudtaget, och en stor del av denna grupp har lägre löner. Så är till exempel fallet i USA där mindre än hälften av befolkningen betalar skatter, och av dessa skatter betalades 97 % av hälften av den skattebetalande befolkningen…
Den ojämna inkomstfördelningen i kombination med progressiv beskattning och en åldrande befolkning tenderar naturligtvis att orsaka sådana situationer överallt där ekonomin är utvecklad.
Det skulle vara intressant att undersöka studier om hur denna situation påverkar politiken etc. i olika länder, eller om alla utvecklade länder har detta samma grundläggande problem. Röstar nettomottagarna lika aktivt, är de organiserade lika effektivt som nettobetalarna osv.
Vad jag ville lyfta fram är att Finland åtminstone inte är ensamt i denna (heller) situation.
Konkurrenskraft är en aspekt där åsikterna kan variera mycket, beroende på vad man tittar på. Kanske är lönerna för pappersarbetarna inom den vikande pappersindustrin för höga…
Man hör ofta att det inte investeras i Finland på grund av bristande konkurrenskraft, som trådstartaren också konstaterar. Ändå plågar denna brist på investeringar faktiskt flera utvecklade ekonomier, till och med Tyskland.
Om det inte investeras i Tyskland, där Hartz-reformerna garanterade (med för resten av Europa inte så angenäma konsekvenser…) konkurrenskraften, beror problemet då bara på konkurrenskraften?
Vad händer om problemet är en global brist på efterfrågan, eller till och med fel produkter? Om orsaken till symptomen är bristande efterfrågan, inte svag konkurrenskraft, skulle en förbättring av konkurrenskraften i första hand öka ägarnas utdelningar. Det skulle knappast störa oss forummedlemmar, men för ekonomin som helhet är det mestadels en överföring från en ficka till en annan, vilket påverkar efterfrågan och sparandet.
Finlands ekonomis drivkrafter de senaste åren har varit den inhemska efterfrågan. Om löner och förmåner skärs ner, kommer den inhemska efterfrågan säkert att ta stryk, men vad händer om den utländska efterfrågan på våra produkter inte heller drar och investeringar ändå inte kommer?
Svåra problem utan entydiga lösningar.
Det känns ofta som om landet har fastnat i att hoppas på en ny Nokia som skulle fixa både hållbarhetsgapet och andra problem. Hopp är som bekant en dålig strategi, men det verkar inte vara bråttom med att åtgärda den nuvarande situationen och trycket är hittills litet: mycket prat och gestikulerande, mindre konkretion.
Konkurrenskraften består av många delområden där man skulle önska förändringar, men av någon anledning brukar diskussionen alltid styras till löner. Centraliserade avtal gör arbetsmarknaden stel och lokala avtal är låsta i fackförbundens bojor. Inte ens win-win-avtal, som är fördelaktiga för både arbetsgivare och arbetstagare, är lätta att få igenom om fackförbunden inte gillar dem. Jag skulle hävda att en måttligt högre lönenivå än konkurrenterna skulle accepteras av företagen utan större invändningar om man fick den nödvändiga kompensationen i form av flexibilitet och handlingsutrymme.
Fackförbunden är naturligtvis inte de enda att skylla på. Den relativa försämringen av utbildningsnivån och minskade satsningar på forskning (högskolor) urholkar det nationella humankapitalet, vilket främst faller på statens lott.
Statens svar på problemen har på sistone främst varit att öka de riktade företagsstöden. Jag förstår att coronan, eller snarare de restriktioner och den nedstängning av samhället som följde, var acceptabla skäl den här gången. På längre sikt snedvrider en konstgjord konkurrenskraft byggd på stöd bara marknaden och skapar fler problem; det påminner mig mest om en scen från filmen Dum & Dummare. Om vi ser framåt behöver företagen inte stöd, utan en rättvis, stabil och lättreglerad spelplan för fri konkurrens.
När det gäller produktionsfaktorer skulle jag särskilt uppmärksamma kapitalet. Finland är fattigt på kapital och den nuvarande kraftiga progressionen i inkomstbeskattningen fungerar som en effektiv propp för medelklassens förmögenhetsbildning. De flesta kan glömma att sträva efter ekonomiskt oberoende. Medelåldern för dem som någon gång uppnår det ökar hela tiden (jag har ingen data att presentera för detta påstående), och när pensionsåldern knackar på är man inte längre redo att ta företagarrisker. Även om kapitalet inte längre känner av nationsgränser på samma sätt som tidigare, så riktas investeringar lättare till områden som investeraren verkligen känner till, det vill säga inhemskt kapital är mer värdefullt för Finlands ekonomi än utländskt kapital (riskpremie).
Företagande lyfts ofta fram i modern analys när man granskar produktionsfaktorer. Finlands ständigt växande reglering, byråkrati och långsamma processer är, tillsammans med knappheten på kapital, det värsta giftet för företagandet. Företagandets betydelse för den regionala ekonomin syns tydligt när man jämför till exempel Österbotten med resten av Finland, särskilt östra Finland.
