Jag satt just och tittade på A-studio och alla riksdagsledamöter som deltog i diskussionen ansåg att pensionerna måste höjas, och de lägsta pensionerna med minst 100 euro. Ingen pratar om hur det ska finansieras. Alla har visserligen idéer om hur skattemedel ska slösas bort, men ingen är samtidigt orolig över den skärpta beskattningen av arbete. För övrigt är beskattningen på en sådan nivå att det inte längre lönar sig att ta lågavlönade arbeten som extrajobb vid sidan av ett annat jobb, eftersom hälften försvinner i skatter eller skatteliknande avgifter. Incitamentsproblemen är alltså inte begränsade till enbart de som lever på bidrag, utan även personer som skulle kunna arbeta mer än för närvarande, men det är inte på något sätt meningsfullt om till exempel hälften av en timlön på 12 euro går till skatt.
Det kommer säkert inte att ske några betydande reformer av arbetsbeskattningen om man inte är redo att skära ner på nuvarande samhällsfinansierade tjänster eller bidragsnivåer. Inget parti verkar vara redo för detta. Till och med Samlingspartiet (Kokoomus) profilerar sig som ett högerparti, men i verkligheten är det helt och hållet vänsterorienterat med bara små högerinslag. Ett bra exempel är att Juhana Vartiainen kan hoppa från socialdemokraterna till Samlingspartiet utan att hans politiska åsikter förändras.
Finland är helt i ledband hos pensionärer och den äldre generationens medborgare. Eftersom de största väljarmassorna finns bland dem (med ett högt valdeltagande är deras tyngd betydligt större än vad denna grupps andel av befolkningen utgör), så förs all politik med den äldre befolkningens behov i åtanke. Endast åt de andra erbjuds precis så mycket att helheten håller ihop.
Man skulle mycket väl kunna ta hänsyn till den förväntade livslängden vid röstning och ge de ungas röster mer tyngd, då de tvingas våndas i det här samhället även i framtiden. Eftersom livslängdskoefficienten också minskar de ungas framtida förmåner, vore det mycket logiskt. Nu börjar situationen bli den att de som befinner sig på samhällets mottagarsida utgör de största väljarmassorna, och då kan man ju direkt dra slutsatser om vilken typ av politik som bedrivs.
Hela det finländska politiska systemet borde sprängas och byggas upp helt på nytt från början. Det här börjar bli ett sådant ruckel att det inte längre finns några riktiga möjligheter att reparera grunden utan att det blir väldigt dyrt.
Även Sipilä hade alla möjliga visioner när han gav sig in i politiken. Men det gick ändå så att det politiska maskineriet knådade om en ganska vettig kille till en maktsökare som fiskar efter väljarmassor. Varför finns det inte tillräckligt med reformvilja i Finland för att få till stånd en förändring? Jag kan tänka mig att många här också röstar på dessa systemprodukter som kokats i den politiska soppan, och sedan förundras man över att ingen förändring sker.
Finland skulle verkligen behöva någon politiker som Trump för att skaka om hela systemet lite och få någon att visa vägen. Oavsett om det är bra eller dåligt, så behövs förändring verkligen. I Finland finns det i praktiken en enda linje i varje fråga och man får bara avvika lite grann från den linjen för att inte bli stämplad som en som tänker fel. Jussi Halla-aho ses också som politikens värsta fiende bara för att han har en avvikande åsikt, även om hans argument är mycket mer logiska än många andra politikers.
Om någon politiker kom till besinning och krävde vettiga nedskärningar, skulle det i praktiken vara politiskt självmord. I Finland finns en helt märklig uppfattning om att man inte kan röra förmåner som redan uppnåtts och betalats med skattebetalarnas medel. Man borde kunna skära i dem precis som man kan höja dem. Arbetspensioner som redan betalas ut skulle man utan betänkligheter kunna skära ner till den nivå som motsvarar vad som faktiskt har ackumulerats till arbetspensionerna. Varför skulle de som är pensionerade nu ha rätt att njuta av överstora arbetspensioner i förhållande till de medel de har ackumulerat?
Nu behövs egentligen bara några diktatoriska centralbankirer som kraschar ekonomin med överstora räntehöjningar, så att reformer tvingas fram även på andra håll än i Finland. Världsekonomin skulle kunna byggas upp på nytt efter det.
Det var förresten nyss en nyhet om att skogens livskraft bevaras endast om skogarna brinner tillräckligt ofta. Exakt samma logik fungerar för ekonomin, som nu har lappats på så många sätt att helheten inte tillfrisknar på något sätt utan en krasch.
Det är sannerligen intressant hur man inte får någonting gjort i politiken någonstans. Förutom röstfiske förstås.
Farbrorn kommer inte att hinna se botten på krisen, så det är bara att gasa på som kineserna.