Mina egna känslor är tudelade – å ena sidan ser jag att Finland har nycklarna till att få ekonomin på en hållbar grund. Å andra sidan, när man följer den politiska dialogen, uppstår intrycket att konkurrenskraft och hållbarhet hamnar i skuggan av skuldsättning och ökade sociala utgifter. Det verkar också som att man är villig att vidta åtgärder för att säkra konkurrenskraften först när det är absolut nödvändigt. Ingen vill vara den som vidtar de smärtsamma åtgärderna.
Det ska bli intressant att se hur det globala problemet med en försämrad försörjningskvot (huoltosuhde) löses i olika länder. Jag ser själv att ökad arbetskraftsinvandring och fler studenter, stöd till företagens förutsättningar att anställa och nedskärningar av sociala trygghetskostnader är de medel som används för att tackla detta – de två första avgör hur stora nedskärningar som i slutändan behöver göras.
Jag måste också tillägga att jag hoppas att USA:s kollaps kommer att ha en liknande effekt på finsk politik som Sovjetunionen hade på 90-talet. När man inte längre behövde frukta (läs: ta hänsyn till) den röda färgen, började snart “Lilla Amerika”-rollspelet på riksdagens estrad. Med det som ursäkt har man sedan under åren naggat i kanterna på allt; som posten, utbildningen och sjukvården. Nu när vi får följa en riktig biblisk Babylons förstörelse, så hoppas jag att även den mest förhärdade mammon-dyrkaren här inser att varje själ måste tas om hand, och först därefter tänker man på vinsterna.
(Jag förnekar inte att modernisering och reformer inom den offentliga sektorn skulle vara på sin plats, så i den meningen har strävan efter effektivitet och besparingar varit förståelig. Jag anser att Amerikas kollaps är oundviklig, oavsett vem som vinner valet. Samhällsordningen kommer aldrig att återhämta sig från detta år om inte något fundamentalt förändras.)
Om man tänker på det utifrån individen är boendeplatsen bara en budgivning, om man inte känner sig skyldig att stanna på den specifika platsen. En sammanräkning av plus och minus. I Finland kontrollerar den äldre generationen politiken och jag är mycket skeptisk till deras förmåga att fatta några radikala beslut som Finlands framtid skulle behöva.
Min slutsats är att även om jag tror att Finland har potential att också i framtiden vara en utmärkt plats att bo på, kan en sådan politik aldrig implementeras i detta Finland. Lämna de tidigare generationerna Finland i bättre skick än de fick det, är kanske den viktigaste frågan? Hur mycket mer kommer deras barn att få genom samhällets tjänster än de själva, och i hur mycket tryggare och mer enat samhälle kommer de att leva? Jag anser att välståndsnivån i Finland har nått sin topp och att vi nu måste skära ner från nuvarande nivåer. Detta kommer de äldre generationerna inte att gå med på, och då börjar man bränna pengar. Hur många barn får lugn och ro i skolan, personlig undervisning, eller mellanmål som förr? Hur många år måste en grundarbetare arbeta för att kunna köpa ett vettigt hus för familjen i huvudstadsregionen? Kan en förälder skicka sitt barn ensam till skolan utan oro? Jag anser att den specifika punkten redan har överskridits och att det härifrån är en nedgång. Som realist tänker jag därför närmast på det bästa alternativet, vilket är att hålla dörrarna öppna åt alla håll. Var får man mest valuta för pengarna?
Jag säger slutligen att landet i sig inte betyder så mycket för mig, mycket viktigare är det finska folket. Jag är övertygad om att en mycket mer väsentlig del av vår framgångssaga har varit folket, och inte så mycket vår landplätt. Hälsningar: ung jurist
Och före det var Käteinen (Käteinen) som VVM som fumlande. I valen utlovades skattesänkningar, men när man väl kom in i minister-Audin, kunde man inte, eftersom “ekonomin kan överhettas.”
“En sådan politik kan aldrig implementeras här i Finland.”
Amen.
Det är just kortsyntheten och de dåliga besluten i den nuvarande politiken som de flesta kommentarerna verkar handla om. Visst är politiken en spegel av nationen: Vi finländare har röstat oss till denna situation.
När det kommer till politik är nedskärningar och privatiseringar helt okej när de genomförs väl och görs ordentligt i lämpliga situationer. Oftast är det inte så, utan intressegruppspolitik används för att till exempel bedriva regionalpolitik eller ge lättnader till den egna målgruppen. Världen blir alltmer komplicerad, så det finns ingen utsikt till att vilseledandet av väljarna skulle minska. Stressen bland arbetstagare i allmänhet har ökat i västländer, och politiken följs mindre enligt min egen erfarenhet. Det sägs att unga är mer aktiva än tidigare, men det finns inte längre analytiska figurer som Osmo Soinivaara i politiken.
Den åldrande befolkningen röstar på konservativa partier, vilket är ett problem för en radikal förändring av politiken.
Men vi har en hel del andra problem förutom politiken:
-Vi har historiskt sett haft arbetslöshet bland doktorer och högutbildade, trots att dessa just borde vara ekonomins draglok.
-I grundskolorna integreras specialelever i vanliga klasser, vilket leder till att beteendestörda elever betydligt stör andras undervisning.
-Finska universitet är medelmåttiga i världen, så det är bara med liten sannolikhet som Nokias efterföljare kommer att skapas här, eftersom ambitiösa talanger går någon annanstans istället för att stanna i det utjämnande Finland.
-Jag har upplevt att universitetsundervisningsmaterialet till viss del kan vara detsamma som vid Europas toppuniversitet, men kurserna är lätta bland annat eftersom studenter lätt släpps igenom eftersom universitetet får pengar för detta. Toppuniversitet är multinationella tryckkokare där studenten lär sig att lära sig och lösa problem och tåla stress. Hos oss kan man på vilket universitet som helst gå i sju år utan några bekymmer, och man får ofta förlängd tid genom att ansöka.
-Eftersom politiken i allmänhet upplevs som smutsig och otacksam, är det färre smarta ekonomiska experter som ger sig in i den.
-Rika och unga arbetstagare är medvetna om Finlands moraliska och ekonomiska nedgång och pensionsbörda. Som lösning grundar de ett företag, vilket gör att inkomstskattens progression kan undvikas när lönen istället tas ut som utdelning. Vissa funderar på en plan B… Förlorare vid en höjning av inkomstskatten är just medelklassen, eftersom den inte har möjlighet att arbeta via ett företag. Progressionen äter då upp medelklassens besparingar.
-Nationens etik är skev: Det hävdas att välfärd först, pengar sedan. Nu i samband med coronan är detta uppe hur ofta som helst, men även före coronan. I verkligheten är det med pengar som välfärd skapas. Man skulle till och med kunna hävda att pengar är välfärd: Med pengar kan man öka sjukvårdens resurser, anställa fler skötare osv. Den vänsterorienterade idén “inkomstskillnader är absolut av ondo och välfärd är den primära prioriteten” är för djupt rotad i väljarnas tankesätt.
Jag upplever ändå familjen, vännerna, stugor och annat som tillräckligt viktiga ankare för att jag ska stanna här. Men mina egna barn kommer jag att tvinga att studera språk (utöver grundskolan och gymnasiet, eftersom skolutbildningen inte har varit tillräcklig för någon jag känner eller för mig själv), och jag kommer att pusha dem att studera utomlands. Jag antar att Finland inte kommer att “kollapsa”, eftersom sådana förändringar är långsamma. Jag kan dock också själv börja planera en Plan B om situationen börjar försämras i en alarmerande takt.
{“content”:“Ja, jag har också aktier som jag har tänkt behålla tills jag går i pension. Då är jag säker på att jag får något.\n\nMånga lösningar och idéer har lagts fram när det gäller politiken. Det politiska systemet skulle kunna förändras, till exempel den svenska modellen (partiet bestämmer kandidaternas ordning) eller att röster från unga/arbetande etc. viktas mer.\n\nViljan till förändring kommer inte att finnas förrän i sista minuten, då “dåliga nyheter är goda nyheter”. Därför kan man tyvärr till och med hoppas att ekonomin snabbt krisar när fabriker, företag och synliga personer flyttar utomlands. Då skulle en korrigerande åtgärd vara snabb, som i coronaepidemin.\nDet värsta är en långsam nedgång, en gradvis urholkning av vårt samhälle, för då är det svårt att främja förändring.\nNågon som kan historia/sociologi skulle kunna analysera när denna korrigerande åtgärd skulle komma. Om 10 år, eventuellt 20 år?”,“target_locale”:“sv”}
Det är värt att jämföra system i andra länder och införa fungerande lösningar även i Finland. Alla former av listval är dock enligt min mening främst ett förakt för demokratin och minskar medborgarnas intresse för politik. Redan nu kontrolleras en stor del av riksdagsledamöternas teoretiska makt i verkligheten av partieliterna, och riksdagsledamöterna tvingas rösta i sakfrågor enligt partiets linje, även om de personligen är oense i sakfrågorna. Med listval skulle politikerna vara tvungna att behaga de beslutsfattande organen i partiet för att säkra en hög placering på vallistorna. Inte heller väljarna skulle kunna påverka partiets linje genom att rösta på en kandidat som driver en lämplig politik inom partiet.
I Finland finns en enorm mängd olika bidrag, regleringar etc., varav många direkt och indirekt påverkar varandra. I denna djungel finns det säkert mycket utrymme för förbättring och förenkling. Bostadsbidraget har under åren svällt och svällt och passiviserar samtidigt människor genom att uppmuntra dem att bo “dyrt”; ju dyrare hyresbostad man bor i, desto mer stöder staten en. Till detta kan man lägga den finska vanan att bidrag, förmåner, avgifter etc. beror på bostadsorten. Staten lämnar mycket utrymme för kommuner och städer att fatta beslut, men varför ska tröskeln för att ta emot arbete i samhället bero på om man bor i Helsingfors, Ivalo eller Kotka (bostadsbidragets storlek, kommuntillägg till hemvårdsstödet, kommunalskatteprocenten, dagisavgifternas storlek etc.)?
Denna utveckling kom inte som någon överraskning för någon, men riktningen och effekterna är skrämmande. Förhoppningsvis blir 2021 och framåt ljusare igen.
{“content”:“Jag hör förmodligen fortfarande till den yngre generationen investerare som @Masse klassificerar, men man kan inte skylla på den nuvarande regeringen för Finlands situation. Den här sängen har bäddats medan både Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna har suttit vid makten. Ingen har under sin tid vid makten åtgärdat hur man i stor utsträckning skulle kunna öka industriella investeringar i Finland.\n\nJag och de nuvarande regeringspartierna har många olika åsikter, men det går inte att förneka hur snabbt regeringen ingrep i denna kris och började stimulera företag med lånade pengar. Detta har inte varit enbart vänsterpropaganda under Marins ledning.”,“target_locale”:“sv”}
Det kan finnas krafter inom regeringen som ser nedgången för tung industri som något positivt ur utsläppssynpunkt. Finland når sina så kallade ambitiösa klimatmål snabbare och kan moralisera. Att arbetstillfällen försvinner och nationalekonomin försämras är en annan sak. Kanske den kreativa sektorn etc. kan kompensera för denna förlust Alltså 1:1.
Hmm, här kan man kanske skönja den villfarelsen att om en lögn upprepas tillräckligt ofta så blir den sanning. I det här fallet är lögnen att vi skulle ha högerpartier. Det finns inga, från Samlingspartiet och nedåt är alla dessa partier i den vänstra delen av spektrat, vissa mer, andra mindre. Där har du helt rätt i att denna röra har kokats ihop av otaliga regeringar med olika sammansättningar. Grundproblemet är att i Finland bedriver man inget annat än vänsterpolitik där pengarna kommer från en trollvägg. Så länge detta vänsterparadis upprätthålls kommer vi att ha problemet att det i det stora hela inte lönar sig att investera i Finland, eftersom friktionen i näringslivets hjul är för stor på grund av skatter och byråkrati. Det nuvarande politiska systemet kan inte göra något åt saken (eftersom alla partier är vänsterpartier) utan kommer sakta men säkert att kvävas av sin egen omöjlighet, även om det kommer att ta tid.
Här är, enligt min mening, ett utmärkt exempel på ideologisk ekonomisk politik där klimatförändringarna (och bilfientligheten) används för att motivera skattebehovet. Jag tycker synd om den låg- och medelinkomsttagare som skulle få en ny kostnad för att arbeta. Eller så skulle arbetsgivaren behöva höja lönen med ett belopp som motsvarar den beskattningsbara förmånen, och konkurrenskraften skulle lida. Skattekilen har diskuterats i decennier. Detta (heller) skulle inte ta bort den.
”Även om det finns betydande problem med att bestämma det beskattningsbara värdet på parkeringsförmånen, kan det inte anses vara en tillfredsställande situation att förmånen lämnas helt obeskattad, om målet med inkomstbeskattningen är att minska utsläppen från trafiken.”
Det har fortfarande inte blivit klart för mig varför lokala avtal skulle vara ett bättre alternativ än centrala förbundsavtal? Centrala förbundsavtal gör spelreglerna tydliga för alla, och företagen behöver inte kämpa med varje enskild anställd om lönerna. Lokala avtal kommer inte att åstadkomma något annat än lägre löner inom de branscher där det finns gott om arbetstagare, medan lönerna för expertjobb knappast kommer att stiga, eftersom lönesättningen där sällan sker med hjälp av centrala förbund ändå.
Det är bättre för någon, eller så tror någon. Nästan oavsett ämne är vilken förändring som helst alltid bättre för någon.
Kanske kommer lönerna att sjunka, men det är inte slutet på föreställningen. Elände ökar motståndet, och den som blir slagen slår ofta tillbaka. Konfrontationen är troligen enbart bra för fackföreningsrörelsens livskraft.
Någon har glömt att man ber om problem när man slår någon annan.
Men should either be treated generously or destroyed, because they take revenge for slight injuries - for heavy ones they cannot.
Alltså 1:1.
