Det verkar inte finnas en tråd för inkomst-/förvärvsbeskattningen i sig ännu. Nu finns den.
Låt oss diskutera inkomstskatten, dess belopp och den rätta fördelningen.
Bland det mest jämlika vore en platt skatt på 10–20 % för alla inkomstklasser, vilket även omfattar t.ex. fackföreningsrörelsen. Nästan alla bidrag och även avdrag i personbeskattningen kan samtidigt slopas.
Pensionssystemet bör också göras frivilligt; en vuxen människa ska själv få bestämma om man vill delta i det och ta ansvar för sitt beslut.
26 gillningar
Det vore sannerligen jämlikt och skulle uppmuntra till arbete. Hur detta skulle finansieras i vår stat är dock en lite knepigare fråga 
1 gillning
Ja, vem är det som säger att staten måste vara precis så stor som den är idag 
Tja, det enkla svaret är att det sägs av de som tillhör inkomstdecilerna 1–7, det vill säga de så kallade nettomottagarna. I en demokrati har 70 % ord stor tyngd.
Själv skulle jag så gärna se en annorlunda statsbudget på många punkter och till exempel till och med den där platta skatten på 20 %. Men mitt ord väger inte särskilt tungt i det här systemet, så det var det om den drömmen 
11 gillningar
Ett par artiklar. Och till sist ett nödrop från en som håller på att sjunka ner i förtvivlan.
Finländarnas nettoinkomster har knappt stigit:
En bra kort artikel om den danska modellen som svar på Sannas drömmar om skattehöjningar (denna artikel skulle förstås kunna kompletteras med några väsentliga punkter, såsom momssatsen samt hur lätt det är att säga upp personal + kort men hög arbetslöshetsersättning = arbetsmarknadens dynamik):
Och som grädde på moset åsikten hos ca 2/3 av folket som säger att oroa dig inte, vi har det bra (vad var det jag sa om effekten av nettomottagar-inkomstdecilierna på den politiska riktningen i en demokrati):
Vart är det här landet egentligen på väg?
Oavsett vilken statistik man tittar på så var Sipiläs mandatperiod i stort sett den enda ljuspunkten i någonting överhuvudtaget. Före det (Katainens (Käteinens) sexpack) och efter det (Sannalandia) har vi bara haft en riktning. Vid slutet av Sipiläs period visade många mätare redan på en gryende vändning och vissa hann till och med vända. Men den regeringen fick sedan ett rykte bland de breda folklagren som varande ungefär tidernas sämsta utsugningsregering.
Det är ganska lite data som har fångat min blick som tyder på att saker och ting håller på att ordna upp sig. Jag tar gärna emot sådan data om den bara finns.
14 gillningar
Jag har gjort exakt samma observationer som @SaastoPossu. Jag har möjlighet att göra extraarbete vid sidan av mitt fasta jobb under några veckor om året. Lönen för det är i sig helt okej, men när skattmasen kliver in så börjar lönen bli ganska usel. I mina egna planer har jag landat i att jag hellre tar lite mindre lön och stress och mer fritid, eftersom skillnaden i nettolön ändå är så pass liten.
Jag anser att en så här pass stram progression i inkomstbeskattningen och det totala skattetrycket överlag även är moraliskt tveksamt. Visst används det för att producera tjänster till glädje för oss alla, men jag tycker ändå inte att det är rätt att ta en så stor del av någons inkomst.
5 gillningar
Det var verkligen en fantastisk text om det här landets incitamentsproblem. När man delar den här åsikten kommer man att få massor av feedback i stil med ”nu gnäller de välbärgade igen”, ”det var värst vilka små problem herrn har om det är de där”. Så tummen upp bara
Jag tror att i det stora hela agerar människor i enlighet med de incitament som gynnar dem själva. Om incitamenten talar för att man ska kämpa på, då kämpar man. Om man uppmuntras till något annat, då gör man något annat.
Jag är inte lagd åt konspirationsteorier, men om man tittar på skattekurvan och funderar på vilken inkomstnivå som befinner sig i den så kallade optimipunkten (alltså den som skapar incitament att inte sträva efter mer), så slår det mig oundvikligen att det ligger i vissa partiers intresse att hålla en tillräckligt stor andel av befolkningen vid en viss punkt i inkomstdecilerna. Den mest motiverande punkten på skattekurvan är dessutom just en sådan där människan sannolikt är åtminstone lite beroende av transfereringar, det vill säga den socialistiska staten, under en stor del av sitt liv. Man röstar på den hand som föder en.
11 gillningar
Jag har själv aldrig förstått varför i helvete man ens pratar om bruttolöner?
Med din bruttolön betalar du inte en enda räkning, köper inte en enda vara eller tjänst och lägger inte en enda euro på investeringar. Bruttolönen är bara bläck på din lönespecifikation, vars praktiska betydelse är ytterst tveksam. Varför skulle någon bry sig, eller behöva bry sig ett dugg om vad det står på lönespecifikationen, om summan som hamnar på bankkontot är i en helt annan liga än summan som syns på specifikationen?
En bruttolön på 100k är i det här landet grovt räknat 50k på bankkontot, tack vare diverse skatter och skatteliknande avgifter. Är medborgarna verkligen så borta i ekonomiska frågor att de inte förstår skillnaden mellan brutto- och nettolön, eller är sanningen om den enorma skillnaden mellan bruttolönen och summan som hamnar på bankkontot så pinsam att man inte ens vågar prata om det, eftersom det så effektivt skulle rasera mångas luftslott om den enorma offentliga sektorns förträfflighet?
Varför pratar vi inte i fortsättningen om de summor som faktiskt hamnar på den arbetande medborgarens bankkonto när vi pratar om löner, istället för att – med medias starka ackompanjemang – prata om summor som ”i bästa fall” kan ge en upp till 50 % för rosenskimrande bild av det som faktiskt är relevant?
Och visst, bruttolönen påverkar din pension. Vilken fantastisk ”förmån”. I praktiken innebär detta att en del av skillnaden mellan bruttolönen och summan som hamnar på ditt bankkonto varje månad flyttas till en tid då du är +65 år. Ingen skulle väl ha velat ha de där euron för att leva och investera under sin aktiva yrkeskarriär? Teorin om pengars tidsvärde säger oss väl också att en euro när du är +65 är mer värd än en euro idag, eller hur var det nu igen. 
20 gillningar
En kombination av dessa, gissar jag.
Helt borta? Ja, vissa.
Att man inte vågar, för att det skulle rasera luftslottet? Särskilt det här. Jag har kommit till slutsatsen att finländaren är extremt bra på självbedrägeri. Man blundar för fakta. Därför reagerar de flesta inte på några mätare som pekar nedåt.
Ett bra exempel på självbedrägeri är de ”gratis tjänster” som välfärdsstaten garanterar. För överraskande många tjänster får man faktiskt nuförtiden betala ganska rejäla summor, utöver skatterna förstås. Jag säger inte att man måste betala ”fullt pris”, utan jag säger vad jag skrev, det vill säga ändå ganska kännbara summor. Särskilt när man tvingas betala dem från nettolönen och inte från bruttolönen, som den föregående skribenten mycket riktigt påminde om.
Men det är tydligen skönare att gotta sig i självbedrägeri och inbilla sig själv att vi annars inte skulle ha så här höga skatter om vi inte fick rejäl valuta för pengarna.
5 gillningar
I bruttolöner ingår inte arbetstagarspecifika faktorer. Nettolönen påverkas däremot av exempelvis utmätning, fackföreningsavgifter och eventuella andra poster som dras från lönen (för vissa till exempel hyra, telefon, arbetskläder, nästan vad som helst). Och visst finns det även i beskattningen så många personliga faktorer, allt från avdrag för kapitalinkomster till renovering av det egna hemmet och resekostnader.
Bruttolönen är nog det enda rätta som det är rimligt att jämföra.
21 gillningar
Här är en till tryffelgris \0.
Det verkar vara en fråga om skilda skolor om det ska vara netto eller brutto. Själv förstår jag mig inte på tramset med nettolön. Brutto är det man pratar om när man börjar jobba, och det är din ”omsättning”, verksamhetens omfattning, det som allt utgår ifrån.
Om man till exempel pratar om aktierealisationsvinster så pratar man om bruttovinst före skatt. Om man vill använder man nettosiffror för att beskriva vad som till slut blev kvar i handen, det så kallade ”resultatet”.
Vi har alla enormt stora skillnader när det gäller beskattning, avdrag och gud vet vilket trixande. Man kan ställa in sitt skattekort mellan himmel och jord om man vill. Brutto är det enda rätta för att beskriva verksamhetens omfattning, alltså värdet på din lön, det som betalas för dig. Om man gjorde en enkät om saken och tog med ålder i beräkningen, tror jag att unga gillar att prata om netto och det äldre folket om brutto. Detta är bara min magkänsla från min egen lilla bubbla. EDIT: även en cykel kan vara en del av lönen.
5 gillningar
Skattekvoten är behagliga 42 % av BNP. Vilket även Marin vet och kan berätta och det är ju så underbart. Men de offentliga utgifterna är inte lika behagliga 54 % av BNP, vilket ingen kan eller vill fråga statsministern om.
Skillnaden förklaras enligt min mening inte bara av den offentliga skuldsättningen utan även av planläggnings-, hemvårds- och gud vet vilka serviceavgifter. Av vilka en del är överdimensionerade, medan andra ersätter skatteliknande poster.
2 gillningar
Utmärkt resonemang om inkomstskatter!
En sak som jag har förundrats över i flera år är den nästintill totala oviljan på både höger- och vänsterkanten i politiken att ta itu med inkomstomvandling. I Norge har man, så vitt jag minns, tagit itu med detta redan för flera år sedan, även med stöd från högern eftersom även höginkomsttagare gynnades av reformerna.
Som exempel (grovt förenklat): I praktiken är det i vissa yrken i Finland möjligt att som ensamföretagare nå en betydligt lägre skattesats via ett onoterat aktiebolag, även om arbetet i sig inte ändras nämnvärt från om man vore anställd (t.ex. hyrläkare osv).
Bara genom att ta itu med detta skulle man kunna sänka den allmänna nivån på inkomstbeskattningen, vilket skulle gynna en mycket bredare grupp – även högavlönade, som jag själv tillhör. Visst kan tröskeln för att börja driva en sådan fråga vara hög, men man tycker att det borde lyckas även hos oss.
8 gillningar
Ja, det här är just den observation som t.ex. (@_neuvottelija_Sami_M) har lyft fram, nämligen vad Finlands totala skattekvot skulle vara om det kroniska underskottet räknades med. När underskottet är kroniskt och täcks med skuld, är det självbedrägeri att påstå att Finlands skattekvot BARA är den femte högsta. Den är i verkligheten högre.
5 gillningar
Exakt samma situation, som om det vore skrivet av mig. Med en magisterutbildning och ökat ansvar genom erfarenhet har lönen klättrat till en nivå som placerar mig i landets översta decil, men dock inte bland de översta fem procenten. Jag har inget intresse av att lägga in en högre växel och till exempel klättra i organisationshierarkin när mindre än hälften av en löneförhöjning på tusen euro blir kvar i handen. Ansvar och arbetsmängd ökar dock i en helt annan skala.
Min insats, eller det faktum att den inte realiseras fullt ut som en följd av detta, påverkar knappast samhället eller ens företaget jag representerar i någon större utsträckning, men som Säästöpossu konstaterade är det garanterat många som brottas med just detta. I det stora hela och i stor skala har detta en betydande negativ inverkan på Finlands utveckling när folk struntar i att ge det där lilla extra i brist på ordentliga incitament.
7 gillningar
Det slog mig bara att Finlands politiska beslutsfattare tydligen har lyckats med något när samma incitamentsfälla verkar löpa genom alla inkomstdeciler Oavsett om man lyssnar på någon som lever enbart på bidrag och hela vägen upp till dem som tillhör den högsta inkomstdecilen så är historien densamma. Merarbete lönar sig inte kontra den ansträngning det skulle kräva.
En bedrift det också 
16 gillningar
Kanske ännu mer relevant än en brutto- eller nettojämförelse är finländarnas köpkraft. Vad man får för det nettot i det här landet… Tja… Inte mycket alls.
Säkert drar någon fram välfärdskortet och blandar in Afrika och Asien igen, men varsågod bara
5 gillningar
Ni som har höga inkomster (50 000 och uppåt). Har ni någonsin övervägt att grunda ett eget aktiebolag och fakturera den nuvarande lönen * arbetsgivarens bikostnader? Till exempel kan någon som tjänar 60 000 € fakturera 60 000 * 1,4 = 84 000 € + moms, och det kostar arbetsgivaren lika mycket. Dessutom, om man betalar minimal FöPL (YEL), behöver man inte betala för mycket i arbetspensionsavgifter heller. Från detta betalar ni sedan en lön på till exempel 40 000 € till er själva och låter resterande 45 000 € öka det egna kapitalet. Dessutom betalar man alltid ut maximal skattelättad dividend till sig själv. Med ett sådant arrangemang behöver man aldrig betala mer än 34 % i skatt. Om ni dessutom är rädda för skatteförvaltningens tolkning att ni bara arbetar för ett företag och att de därmed anser att ni lurar systemet, så skaffar ni ett par lägenheter till bolagets balansräkning och maskerar på så sätt ert verkliga syfte. Jag är själv fortfarande student, så det är inte aktuellt än, men det är åtminstone vad jag själv tänker göra i framtiden. Och berätta gärna om detta inte fungerar i praktiken.
10 gillningar
Detta fungerar även i praktiken. Det lönar sig dock förmodligen att undvika att ta ut utdelningar om man inte verkligen behöver pengarna, så att man undviker förtida skattebetalning.
Om det inte går så bra för oss ekonomiskt är det lönlöst att gnälla om krig, epidemier, åldrande befolkning eller konjunkturer. Ett folk på knappa 6 miljoner människor kan klara sig ekonomiskt väl i vilken situation som helst, om de politiska besluten är långsiktigt riktiga och bra.
Eftersom vi inte kan påverka valutakursen är de viktigaste politiska besluten vi kan påverka vår framtid med beskattning samt de offentliga utgifternas omfattning och allokering.
När det gäller beskattning har man i 15 år lottat om de minst skadliga skatterna. Som ett resultat av lotteriet har skatterna på kapital, företagare och ägande stigit, medan skatterna på de lägsta förvärvsinkomsterna har sjunkit, när man ideligen har filat på decimaler för att åstadkomma den minst skadliga beskattningen. Att döma av att ingen tillväxt har synts i samhällsekonomin på nästan 15 år, lär strategin att fila på skattedetaljer inte ha varit den vinnande.
Nu när åldrandet kommer emot oss, budgetunderskotten är chockerande, tillväxten lyser med sin frånvaro, fastighetshandeln står stilla, nollräntor är historia, statsskulden är för stor…, skulle man väl behöva göra något mer radikalt?
Enkelt, då det bara finns två alternativ.
-
Skärp beskattningen över hela linjen med 5–10 procentenheter och öka de offentliga utgifterna med det erhållna beloppet.
-
Sänk beskattningen över hela linjen med 5–10 procentenheter och skär ner på de offentliga utgifterna på motsvarande sätt.
Den ena medicinen fungerar säkert och den andra säkert inte. När man tagit ut riktningen, ge mer av samma medicin.
3 gillningar