Några observationer. Åtminstone i Finland förbinder sig beställaren inte till några beställningsvolymer från leverantörerna i offentliga anbudsförfrågningar – och detta gäller även fallet Fimlab. I bakgrunden finns ett ramavtal där Fimlab vid behov kan köpa tjänster från Aiforia eller låta bli. Jag frågade Gemini om avtalen i andra länder, och svaret var detsamma, med undantag för den spanska SaaS-modellen – där skalar kassaflödena i takt med att sjukhusen integrerar systemen i labben och användningsvolymerna fastställs. Men t.ex. Storbritannien och Italien skulle fungera enligt den finländska ramavtalsmodellen.
Som en annan sak har vi skannrarna. Jag har skrivit om dem tidigare, och tydligen är de fortfarande en sten i skon i mer eller mindre utsträckning. För den beställande enheten är det inte optimalt att behöva beställa en sak därifrån och en annan härifrån. Det finns säkert något i bakgrunden som vi inte vet, men jag tycker det vore av största vikt för Aiforia att se till att kunderna får skannrar så enkelt som möjligt, så att implementeringen inte faller på det. Antingen skulle Aiforia själva köpa in dem till sitt eget lager (binder kapital, inte nödvändigtvis en optimal lösning) eller så förhandla fram färdiga inköpsavtal med skannerleverantörer till överenskomna priser och leveranstider – mot dessa skulle Aiforias kunder sedan beställa hem skannrar efter behov, med vetskap om villkoren för anskaffningen. Även detta scenario är bara på en övergripande nivå, då man inte känner till allt som ligger bakom.
Hur som helst. Från mitt perspektiv börjar den här verksamheten likna Optomeds motsvarighet. Produkterna borde vara bra, men det vill sig inte riktigt av en eller annan anledning, och resultaten övertygar inte. Tack och förlåt.