Till en början berättade jag naturligtvis ingenting för någon.
En gång i tiden (som ca 15-åring) förklarade jag att ”jag tänker då aldrig försörja mig på något arbete”. Publiken bestod av pappa, mamma, äldsta systern med pojkvän samt hans föräldrar.
Jag fick förklara en hel del att jag menade att slita som ett djur från 8 till 16. Erfarenheterna av tjänstemannajobb var få i min bekantskapskrets, så jag kände inte till något annat sätt att arbeta än motvilligt slit.
Jag studerade tillräckligt mycket för att få en allmänbildning inom ekonomi och någon form av formella intyg på min kompetens (tradenom inom ekonomiförvaltning).
Genom några omvägar hamnade jag till och med som VD. Lite motvilligt, men det var väl tvunget.
Den egentliga yrkeskarriären blev drygt tio år lång när portföljen började signalera att det var möjligt att lämna arbetslivet. Om inte omedelbart, så åtminstone inom en överskådlig framtid.
Vid det laget visste till exempel min fru inte mer om portföljens storlek. Hela lönen kunde gå till konsumtion, och portföljens kapital behövde inte fyllas på utan levde sitt eget liv. Detta fortsatte i några år.
I slutet av min karriär konstaterade jag för min fru att bensinen började ta slut, men att jag kan försörja familjen under alla omständigheter i några år även om jag slutade jobba. Frun var vid det laget student och tjänade knappt något, även om hon inte heller spenderade i onödan. Utöver all annan lycka har jag välsignats med god lycka i valet av partner.
Ett par år efter att jag slutat jobba gick vi på sparade medel (försäljning av investeringslägenhet osv.). Portföljen levde sitt eget liv och vid 400 000 € visade jag summan för min fru. På förhand var jag lite nervös, eftersom vi levt ganska knapert (i hyresrätt) och reaktionen kunde ha blivit bitter. Hon konstaterade dock att ”du verkar kunna din sak, fortsätt i samma stil. Hon tänker gå till jobbet.”
Ett par år efter detta sprängde portföljen miljonvallen. Jag förvarnade släktingarna innan det blev allmänt känt. Mottagandet var främst positivt, förutom att svärmor var lite kluven. Men svärmödrar är ju sådana.
Det blev ingen jättestor förvåning (åtminstone inte vad jag hörde) från något håll. Jag har nog alltid betraktats som lite märklig, och en miljonportfölj var till slut ingen större överraskning. Och pengarna syns inte i vår vardag på något sätt, och i synnerhet frun ska ha poäng för att pengarna inte har påverkat henne alls.
Mamma förstår fortfarande inte hur jag klarar mig. ”När du har varit arbetslös i vem vet hur många år.” Hon sparar fortfarande sina besparingar till sina barn. Någon gång innan miljonen meddelade jag mitt kontosaldo, och mamma kunde inte alls begripa summan. För några år sedan rådde jag henne att sätta sina besparingar i någon fond. Sedan undrade hon när hon besökte banken ”hur hon kunde ha så mycket på kontot?” (i fonden). Jag konstaterade bara att jag gör det här som mitt jobb. Försök föreställa dig vilka summor jag hanterar?
Med barnen har vi pratat väldigt sparsamt om pengar. Alla verkar ha ärvt sin fars och mors kynne. Snåla som sjutton. Vi gör ingen grej av det.
Barnens kompisar har, särskilt i sonens fall, påpekat att vi har hundra kvadratmeter mer utrymme än de och båda föräldrarna på samma adress. Och alla barnen har lite för nya iPhones (återvunna från föräldrarna eller på annat sätt begagnade).
Vissa frågor ställer barnen då och då i stil med ”vad gör du egentligen på jobbet, pappa?” eller ”har du någonsin gjort ett riktigt jobb?”. Inför dessa frågor försöker jag slingra mig och förklara så som de utifrån sin ålder kan förstå. Frågorna är i sig bra, för jag tvingas samtidigt själv fundera på vad mitt jobb egentligen är?
Pappa hann aldrig se mina bedrifter som vuxen. Han hade knappast förstått eller skrivit under på allt jag gjort. Jag försöker ändå göra allt i en sådan stil att det lockar fram ett leende hos honom. Jag står i stor tacksamhetsskuld.
