Investering och åldrande – är det svårast att släppa taget?

Allmän
, ,
1

Låt oss öppna en diskussion om ett ämne som åtminstone jag tycker att man diskuterar ganska lite.
Att spara och investera verkar vara på uppgång just nu, vilket förstås är fantastiskt!

Experterna efterlyser långsiktighet och påminner om hur denna gren kräver årtionden för att ränta på ränta-effekten ska börja ta fart. Var och en av oss inser snabbt hur eventuella försäljningar och uttag under sparprocessen blir dyra om värdet på dessa pengar speglas mot framtiden.

Jag är själv bara drygt trettio, men jag tror att ökningen av investeringspotten (köp+utdelningar+värdeökning) känns bättre ju längre man kommer.

Detta leder oss till själva ämnet.
Föreställ dig att en person har sparat och investerat systematiskt under hela sitt yrkesliv. Värdet på investeringarna har redan blivit sexsiffrigt och potten växer fortfarande snabbt. Personen vet att varje uttag saktar ner tillväxttakten. Därför avstår han/hon fortfarande från att röra investeringarna, utan låter dem växa, för portföljen har under årtiondenas lopp blivit en “helig ko” utan något egentligt mål.

Det vill säga, tröskeln för att sälja investeringar och använda pengarna växer smygande med åren. Slutligen upptäcker vi att vi sitter på ålderdomshemmet som miljonärer. Detta är lite överdrivet, men säkert också en verklighet för några av oss en dag.

Bör man alltså i investeringsplanen också skriva in ett mandat/beslut för sig själv att använda pengarna efter en viss ålder eller efter en förändring i hälsotillståndet? Jag förstår naturligtvis att ackumulering av förmögenhet för ett stort konsumtionsparty under pensionsdagarna inte är ett egenvärde, utan vissa av oss investerar för den berömda dåliga dagen eller bara tycker om att investera som en hobby.

Vilka tankar väcker detta och finns det människor här som har en klar bild av sina investeringar när åldern stiger?

60 gillningar
2

Det är så sant!!! :slight_smile: I farbror Masses ålder är investering mest underhållning, och det är inte längre “någon mening” med att växa portföljen i den här åldern.

Resten av livet är nu säkrat med bara kontanter, och ett kontant-aktieförhållande på 60-50 garanterar att man då och då faktiskt kan betala för nöjet med att investera :slight_smile:

Det är inte värt att samla på sig för mycket i arv, eftersom arvtagarna är en av investeringsvärldens mest kända förmögenhetsförstörare. Detta står redan i farbrors investeringsguide ganska tidigt (kapitel 4, vers 6). :slight_smile:

Kinesiskt ordspråk: “Det viktigaste är trädgårdsarbete och inte ens det…” Nej, det är ett finskt ordspråk: “Det viktigaste är skidkilometerna och inte ens de är så hemskt viktiga” :slight_smile: :slight_smile: :skier: :skier:

Farbror Masse, FA, “Vi kommer bara hit för att besöka och inte för att stanna…” :notes: :notes:

45 gillningar
3

Goda poäng. Jag, som snart är trettio, har också glömt bort syftet med att investera. När jag började mer aktivt för några år sedan, hade jag alltid en specifik anskaffning i åtanke, för vilken jag samlade medel, och när de var insamlade sålde jag och köpte till exempel hobbyutrustning.

Nu när portföljen har vuxit har detta dock blivit mer av en hobby. Det finns inte längre något specifikt mål eller syfte som jag strävar efter, bara att investera för investeringens skull. Att säkra min egen pension någon gång i framtiden skulle kunna vara ett sådant, men jag har inte riktigt internaliserat det ännu när det är minst 40 år kvar till pensionsåldern.

Jag arbetar också med förmögenhetsförvaltning och kundernas medelålder ligger nog runt 80 år. Här stöter jag hela tiden på fall där man först har sparat till sig själv, men sedan har man inte haft tålamod att sälja och ta ut pengar för eget bruk. Detta leder till att det nästa som händer med medlen är att man endast gör arvsplanering.

I min egen närhet finns också ett fall där det först genom intressebevakning uppdagades att den gamle gubben hade en 7-siffrig investeringsportfölj i en annan bank. Trots detta gick han omkring i 70-talets träningsoveraller och den veckovisa matbudgeten var kanske 10€. En bil fanns visserligen i garaget men den gick inte att köra för det var för dyrt.

Med detta har jag börjat fundera mer på vilken nytta det är med en stor förmögenhet om man aldrig använder den? Får man mer glädje av stora siffror på skärmen än till exempel av den bil, sommarstuga, motorcykel eller båt man åtrår? Visst, när man har samlat tillräckligt med tillgångar och får regelbundna passiva inkomster kan man sedan minska på arbetet och fokusera på sina hobbies eller annat man tycker om.

42 gillningar
4

Detta är min värsta rädsla. Att dö med konton fulla av oanvänd potential.

Naturligtvis är det en annan sak om det trots detta har funnits potential att använda, men att snåla och inte leva och njuta, och att dö med konton fulla och att livets innehåll i 50 år har varit helt tomt eftersom man bara har sparat och siktat på pensionen. Får man någon förtjänstmedalj om kontot var fullt vid döden? Vilken betydelse har det?

Dessutom, vad tror ni, att om man har sparat till det yttersta i kanske 30-50 år, kan man då släppa det och faktiskt börja använda kapitalet? Hur djupt har man låst in sig i sparandet vid det laget? Det ovanstående är ett mycket möjligt exempel just på detta att samla förmögenhet.

Jag sparar, men jag vågar absolut inte lägga hela mitt liv på pensionen. Ingen vet vad som händer imorgon.

Är inte bara sparande och att investera allt också en ganska stor risk att man aldrig får njuta av kapitalet? Jag är själv runt 40 år, och vid denna ålder har livet redan visat mig att man aldrig vet vad som händer. Jag har bland annat blivit änka i unga år, med tre barn. Vem skulle ha sett den risken när man var trettio? Skulle man ha kunnat göra något mer för att alla de dagarna skulle ha använts bättre?

Jag anser definitivt att sparande och investerande är viktiga saker. Men de får inte vara hela livet.

Kanske man kan avstå lite från den maximala avkastningen, så att man hinner leva på vägen dit, till ålderdomen?

53 gillningar
5

I mitt sinne skiljer jag tydligt mellan de två sakerna: att investera egendom och att använda egendom. Om din inkomstnivå tillåter ett bekvämt liv utan att du behöver ta ut investerade medel, varför då spendera bara för att få dina pengar spenderade? Om du däremot hela tiden måste kompromissa med grundläggande bekvämligheter på grund av investeringar, är saken en annan. Ja, pengar investerade i till exempel boende är något man njuter av varje dag.

Min far lyckades genom att satsa och investera lämna en bra grundplåt åt sina barn utan att behöva kompromissa med något, men var och en har ju denna önskade konsumtionsnivå mellan sina egna öron. Jag skulle dock säga att först vid en förmögenhet på cirka 10 miljoner börjar avkastningen vara sådan att man inte längre behöver tänka på konsumtion. Ett faktum är också att en sådan förmögenhet, för att inte tala om en förmögenhet på hundratals miljoner, vanligtvis tar flera generationer att samla.

Därför satsar Finlands stora industrifamiljer inte bara på investeringar, utan också på vikten av att bevara familjens förmögenhet i sin värdegrund, vilket kanske inte är så lätt. Man måste satsa på bildning. Jag hävdar att det för efterkommande är en helt annan sak att börja livet med en grundplåt på till exempel en miljon euro jämfört med att börja med rådet “bygg ditt eget liv själv, precis som jag gjorde”. Att skaffa den första miljonen är nämligen för de flesta människor en nästan lika omöjlig uppgift som att permanent gå ner i vikt. Om du inte har några efterkommande, ge dina tillgångar till en välgörenhetsorganisation du väljer, eller om du är riktigt framgångsrik, grunda en stiftelse. Du kan inte heller som 30-åring veta vad du vill som 50-åring.

När det är dags för dig att lämna, är det sämsta alternativet att din förmögenhet går till staten. Så blir det om du inte har definierat en arvinge. En politiker tänker aldrig på ditt bästa. Därför måste du se till att när du hamnar på vårdhem, har din sista rubel fallit ur din hand. Din förmögenhet är antingen använd, donerad eller på annat sätt kanaliserad någon annanstans. Staten utmäter nämligen alla boende- och vårdkostnader från din förmögenhet för samma vård som den slösaktige sonen får gratis.

16 gillningar
6

Jag strävar åtminstone efter att kunna sluta lägga in nya pengar tillräckligt tidigt och sedan leva bekvämt på utdelningsinkomster. Jag vet inte om mitt sinne kan ändras, men för mig är målet än så länge att nå en miljon och leva på 3% netto-utdelningsinkomster.

Som drygt trettioåring känns det inte omöjligt att uppnå.

1 gillning
7

Intressant öppning. Jag har själv funderat lite på detta, eftersom jag är medveten om risken med min personlighet att sparandet kan bli för ihärdigt. Min sparfrekvens har dock inte varit så hög att jag har upplevt att den har sänkt livskvaliteten eller att det annars skulle vara ett särskilt stort offer – förutom under en längre arbetsresa, men det ligger redan bakom mig.

Jag har ändå försökt fundera på några sätt att bekämpa detta. Till exempel, om man gör en projektion för portföljen, att om man nu har X euro, hur mycket skulle det bli med +5 %/år i ränta på ränta fram till pensionsåldern och räcker det? Om det räcker, skulle man då kunna ta hälften av det överskjutande beloppet årligen till konsumtion – alltså med antagandet att det kommer att bli överskjutande år. Något som jag redan har använt är att sätta upp delmål och tillhörande belöningar. Ett typiskt exempel skulle kunna vara en nybörjarinvesterare utan större startkapital, att när portföljen, eller dess skattefria värde, överstiger 10k, 50k, 100k, etc., så köper man något trevligt och onödigt för nästa års utdelningar.

Själv gjorde jag så att när en betydande milstolpe uppnåddes, så köpte jag mig en klocka till ett pris motsvarande ungefär ett års utdelningar. Ett utmärkt sätt att bekämpa sparinstinkten, eftersom det är svårt att föreställa sig en mer onödig pryl än en fin klocka. Den är till och med mindre praktisk än handväskor för kvinnor, så kan det finnas ett bättre objekt :smiley:

10 gillningar
8

Köp en klocka vars värde ökar :wink:

4 gillningar
9

Man kan också närma sig frågan via stress. Anta att du har en stor portfölj när du är äldre.

  1. Du blir allvarligt sjuk, portföljen ökar vårdmöjligheterna
  2. Samma om din partner eller någon nära anhörig blir sjuk
  3. Ditt kära hem behöver ett rörbyte och andra dyra reparationer. Du behöver inga låneförhandlingar, inget sparande från pensionen och du kan fly renoveringen till bekväma förhållanden.
  4. De där kapade indexen, höjda pensionsåldrar, är de till skada för dig?
    …
    Portföljens nytta “på vägen” är antalet valmöjligheter den erbjuder. Naturligtvis är konsumtion också ett mål, men under åren faller många onödiga bekymmer bort och din hälsa tackar dig för det.

Jag försöker säga att det är viktigt att fundera över vad man ger upp – pengar eller alternativ. En sparsam person lider inte nödvändigtvis, valet är individuellt.

20 gillningar
10

Man måste bestämma sig om man vill vara den rikaste mannen på ålderdomshemmet eller den fattigaste på kyrkogården, jag tänkte välja det sistnämnda :smiley: Japp, arvingarna kommer nog att jämna ut det ganska säkert…

4 gillningar
12

För mig är investeringar ett sätt att minska mängden lönebaserat arbete. Att köra ett ekorrhjul på 37,5 timmar vecka efter vecka är tröttsamt. Jag har möjlighet att arbeta 50% av en arbetsvecka. Jag behöver inte längre spara från lönen till portföljen.

Frihet är det viktigaste för mig i det här.

19 gillningar
13

Det är åtminstone en relevant sak att fundera på i mitt fall. Jag oroar mig mest för om min inställning till investeringar har förändrats under coronaperioden, eller om det här bara var ett tillfälligt nöje när man inte kunde göra så mycket annat eller spendera pengar. Jag har alltid varit en traditionell månadssparare. En Martin Paasi-liknande jämn indexbaserad strategi, oavsett börsens aktuella situation. Vid sidan av detta sysslade jag mest med någon form av värdeinvesteringar eller tillväxtföretag med goda fundamenta, vars analys jag hade överlåtit åt olika investeringsbolags ansvar/rekommendationer.

Min lön motsvarar väl min konsumtion, och eftersom jag gillar rutiner och att arbeta har jag inte strävat efter ett visst belopp i pengar eller tidig pension. Nu har dock allt förändrats. Jag har skaffat ett aktiesparkonto bredvid mitt värdepapperskonto och har gått över till exotiska marknader som Kanada, Norge, USA osv. Och i stället för det tidigare tidskrävande systemet med “fria pengar, hmm, Sampo, Fortum eller något annat större Helsingfors-företag”, har jag hittat en helt ny värld där det finns de mest märkliga och intressanta saker att investera i. Det är ju en helt annan sak att läsa nyheter om ett kinesiskt drönarföretag, bläddra igenom rapporter och YouTube-videopresentationer om en fantastisk ny produkt. Eller att lyssna på min makes gnäll i flera år om att jag borde minska mitt köttintag och byta en del mot grönsaker, och när jag äntligen upptäcker att den här havregrynen faktiskt är helt okej, så har jag snart TattooedChef i min portfölj.

Min oro är alltså mer att jag inte längre kommer att kunna leva som före coronan. Jag har rest utomlands 1-2 gånger per år, varav de flesta har varit långresor, och när jag nu funderar på en resa till exempelvis Hawaii, så dunkar det i bakhuvudet hur många aktier jag skulle kunna få för det i Spac som säljer is till eskimåer.

Det återstår att se, men jag vill absolut inte bli en sådan Mr. Scrooge, men tänk om jag utomlands bara funderar på att skippa mojitos vid poolen och äta lunch på McDonald’s. Aktiesparkontot har svällt till runt 110 000 euro för mig, vilket med mina mått mätt är en relativt stor summa i direktägda aktier, men ärligt talat får jag ingen glädje av det. Det skulle förmodligen vara samma sak om det fanns 5000 euro där, eftersom jag får en kick av när något av mina köp är på plus. Jag spelade lite för mycket på kasino förut, och den främsta känslan är att jag har ersatt detta med aktier. Visst, detta är mer ekonomiskt klokt eftersom jag har olika metoder för att skydda min portfölj och inte satsar allt på Tesla, men situationen är ändå densamma som när jag spelar på kasino, att det tar en orimligt stor del av mitt liv och lämnar annat i skuggan. Detta har varit helt önskvärt under coronaperioden, eftersom väggarna snart faller över en när man sitter hemma, men jag hoppas att jag inte fastnar i detta tillstånd när coronan är över. Om alternativet är att jag om fem år har rest till tre kontinenter och kopplat av varje sommar i flera veckor i stugan utan mobil och internet samt aktiemarknaden ELLER att jag har 1 miljon euro på mitt konto, så hoppas jag att det är det första alternativet. I verkligheten vet jag inte riktigt. Det kan förstås alltid vara båda alternativen, men en stor summa X på aktiekontot ger mig inget mervärde.

Hej, mitt namn är Pavel, jag är en aktieholiker. (Mitt namn är inte Pavel, men jag är ett stort fan av Pavel Datsyuk).

22 gillningar
14

Jag har som minimikrav en årlig avkastning på X euro, och det överskjutande beloppet fördelas 50/50 mellan återinvestering och konsumtion. Jag är nöjd med detta beslut eftersom det gör att portföljen kan växa och samtidigt ökar det belopp som går till konsumtion stadigt.

14 gillningar
15

Jag är en ny investerare, men annars gammal. Har 40 arbetsår bakom mig och några framför mig. Jag började investera i aktier i februari 2020 vid ATH-nivåer och med en stor insats på en gång. Endast i finska aktier och valde företag på magkänsla. Det var naturligtvis ett misstag. Rakt in i en nedgång, men det har stigit vackert sedan dess. Hur är detta relevant för ämnet?
Det finns många typer av investerare, men åldern påverkar. Risktagandet minskar av andra skäl än biologiska. Ofta korrelerar en hög förmögenhets- och inkomstnivå med åldern. Man vill skydda stora kapital. Å andra sidan är de investerade medlen ett överskott. När börsen föll kunde man tänka – även om man inte nödvändigtvis alltid kände – att investeringarna inte spelade så stor roll. Mina egna pengar, jag behöver inte redovisa för någon och jag behöver inte slå någon.
Det låter konstigt för mig att man som ung skulle behöva börja investera för “ålderdomen” som en stor sparare, eller som äldre oroa sig för att man inte började investera tidigare. Jag tycker att man ska satsa på något helt annat i livet.
Så jag är helt med “Massena”: det är roligare att investera direkt i aktier än i index. Jag kommer att sälja när jag hittar ett användningsområde. Det är nästan pinsamt hur fast man blir och hur mycket tid det tar. Jag skyller det på tråkigheten under coronatiden.
Detta är min första och kanske sista text. Jag har inga marknadsinsikter eller information att dela med mig av; jag går efter mina egna bedömningar och gissningar utan någon särskild strategi eller mål. Jag håller mig till hemmamarknaden och betalar gärna skatt på vinsterna.
Jag tackar Inderes-folket för analyserna och TV/podcasts. De är lugnande. Tack också till alla som orkar skriva om företag och marknader på forumet (särskilt till Oldfek för coronarapporterna) och håller de mest fåniga inläggen i schack.

47 gillningar
16

Mjaa. Låt den yngre generationen ta hand om vad som råkar bli kvar. Om de misslyckas redan i god tid, så måste jag själv dra nödvändiga slutsatser.

3 gillningar
17

Intressant resonemang. Det här är enligt mig väldigt väl sagt: “Portföljens nytta är antalet valmöjligheter den erbjuder.”

Jag har själv märkt att även om jag från början började investera med tanken att jag skulle kunna “pensionera mig” tidigare, så har jag under cirka 10 års investerande och under uppbyggandet av en portfölj på cirka en halv miljon lärt mig att tidig pensionering inte i sig är ett mål för mig. Jag kommer förmodligen att fortsätta arbeta så länge jag gillar det, även om jag i princip redan nu skulle kunna sluta arbeta och leva sparsamt på utdelningar. Investeringsportföljen erbjuder mig däremot redan nu möjligheter:

  • Om mitt nuvarande arbete börjar irritera mig kan jag lugnt säga upp mig och leta efter ett mer intressant arbete.
  • Om arbetet i allmänhet känns tråkigt kan jag lugnt ta ett par sabbatsår. Det kan hända att jag tröttnar redan under det första sabbatsåret och återgår till arbetet.
  • Jag skulle kunna arbeta kortare tid om jag känner för det.
  • Jag arbetar som konsult hos en kund och kan säga min åsikt till kunden utan att tänka “kan jag säga så här, eller kan det leda till att anställningsförhållandet avslutas”, eftersom det att förlora jobbet knappast är en risk för mig tack vare portföljen.

Om jag skulle dö i förtid med portföljen full av pengar, skulle jag inte se det som ett misstag att jag inte hann använda alla dessa pengar. Jag ser inte att mitt mål ens skulle kunna vara att använda alla pengar under min livstid, eftersom poängen är att bara vetskapen om att investeringsportföljen säkrar inkomster och ökar valfriheten lugnar mig mycket. Om mitt mål vore att använda alla pengar i portföljen före mitt sista levnadsår, skulle denna “lugnande effekt” minska hela tiden fram till den sista levnadsdagen. Jag kommer förmodligen aldrig att använda alla pengar i portföljen, utan bara en mycket liten del av dem.

27 gillningar
18

Alla har sin egen situation och sina mål, men jag måste kommentera att många inte slutar jobba för att de tror att de är oersättliga. Jag har själv arbetat i över 43 år och har märkt att nya och yngre anställda nästan alltid är bättre… ja, jag överdriver lite, men hur som helst.
Ändå förstår jag mycket väl människor som vill fortsätta arbeta längre av olika skäl, men man kanske borde göra en intern reflektion över varför man gör det… är jag rädd för att släppa taget eller vad? Detta är bara en allmän reflektion och målgruppen är de som skulle kunna sluta jobba, med temat arbetsplatser för unga.

5 gillningar
19

Jag ser inget tvång att använda pengarna i portföljen, eftersom jag åtminstone för tillfället inte behöver dem för att leva. Jag ser inte heller att tvångsmässig konsumtion skulle ge något extra till livet. Jag känner inte att jag går miste om något, även om jag skulle spara större delen av min förmögenhet och inte spendera så mycket som jag skulle kunna. Det vore intressant att höra om ni upplever att detta sparande och investerande är en fas i livet, som sedan följs av nästa livsfas, det vill säga konsumtion?

4 gillningar
20

Det är faktiskt sant. Det är svårt att förstå filosofin om hur ett lyckligt mänskligt liv är beroende av att konsumera meningslöst skräp. Så länge man har extra pengar behöver man inte förlora sömnen över varje liten vardagsutmaning.

Med pengar är det lite som med alkohol. Med för mycket klarar man sig alltid :grinning:

11 gillningar
21

Vad sägs om den ackumulerade rikedomen, om man inte har något särskilt akut behov av att använda den själv? Det framgår inte riktigt av ovanstående texter att en del av den ackumulerade rikedomen kan användas för att främja någon aktivitet som personen själv personligen upplever som viktig, värdefull och meningsfull. Stöd till vetenskaplig forskning, någon förenings verksamhet, välgörenhet eller liknande. I många fall beundrar vi även de amerikanska stormrikas agerande och framgång, men det är mindre vanligt att det framkommer att ganska många av dem donerar betydande summor till olika sektorer i samhället.

6 gillningar