Jag bestämde mig för att skapa en egen tråd under makroekonomi för diskussionen som redan har odlats flitigt i tråden “Börsernas riktning”. Alltså ekonomins nya normala: låg inflation, kraftig stimulans och sjunkande produktivitet.
Angående det första ämnet hade Helsingin Sanomat i slutet av förra veckan en bra genomgång av den svaga inflationsutvecklingen (med rubriken “Inflationen mäter ekonomins puls, men nu känns något fel”. Jag länkar inte själva artikeln här eftersom den endast är för prenumeranter). I den motiveras den svaga prisutvecklingen med fyra skäl: 1) Ny teknik och globalisering (teknikutvecklingen pressar priserna, liksom ökad global konkurrens), 2) Åldrande befolkning (ändrar konsumtionsvanor), 3) Penningpolitikens begränsningar (jämviktsräntan har sjunkit, vilket begränsar centralbankens möjligheter att stimulera) och 4) Ekonomins dystra utsikter (arbetsför befolkning minskar, arbetsproduktiviteten är ännu svagare).
Baserat på detta verkar inflationen inte återhämta sig på ett tag, men penningpolitiken har också blivit alltmer ineffektiv. Jag upprepar mig kanske, men jag skulle vilja lyfta fram Kinas roll och hur Kinas prisutveckling återspeglas i västvärlden med fördröjning (relaterat till ökad konkurrens) och hur Kina under de senaste åren har bidragit till disinflation även i Europa.
Brist driver upp priserna. Jag har länge ansett att några drivkrafter är betydande för den låga inflationen;
Teknikutveckling, stordriftsfördelar och automation: Koncentrationen av fysisk produktion i Kina och robotisering innebär att produktionskostnaderna för fysiska produkter är lägre. Konkurrens/globalisering leder å andra sidan till sänkta marginaler => lägre konsumentpriser.
Förändrat konsumtionsbeteende i väst: Jag tror att materialismen minskar i väst. FIRE och sparande som fenomen, Ebay/Tori/återvinning/cirkulär ekonomi… Det kan vara så att människor i väst föredrar mer hållbara produkter, reparationer och allmän sparsamhet/priskänslighet?
Flexiblare arbetsmarknader: Digitalisering, 0-timmarskontrakt, yngre generationens lägre inkomster, etc… Leder till att även om sysselsättningsgraden är högre, är inflationspressen inte densamma som tidigare.
Utmattning av infrastruktur: Med ökande underhållsskuld minskar låga investeringar i infrastruktur på medellång sikt också inflationstrycket. Detta kan dock orsaka en jojo-effekt någon gång när infrastrukturen brakar ihop?
Om situationen fortsätter så här, det vill säga att ekonomin huvudsakligen hålls vid liv med penningpolitik, kan inflationspressen komma från bristen på naturresurser. Odlingsbar mark, klimatförändringarnas inverkan på skördarna, mängden rent vatten, etc…
Å andra sidan börjar det också finnas tryck för skattehöjningar, eftersom västländerna har så stora underskott i sina offentliga budgetar. Höjda skatter kan återspeglas i lönenivåerna – lönerna måste stiga för att den del som blir kvar i handen ska förbli densamma.
Edit: Just det, och dessutom olja. Är det längre en bristresurs, eftersom stora mängder borde lämnas oförädlade på grund av klimatet, samtidigt som det blir billigare och billigare att utvinna den ur marken genom teknikutveckling? Samtidigt producerar vi ändå alla produkter med en gammal oljebaserad infrastruktur… Oljepriset sänks för att den ska förbli attraktiv. Ett utmattningskrig…
Bra poänger, du måste ha nämnt dessa! Förändringen på arbetsmarknaden påverkas troligen också av förändringen i ekonomiska strukturer mot en mer tjänstedriven ekonomi, det vill säga att jobben flyttas till tjänstesektorer där lönenivån är lägre.
Orsaken till den låga inflationen i Finland: Varorna rör sig inte.
Exempel: Jag beställde 5 stycken enmeters iPhone-laddkablar från Kina. Priset hemlevererat var cirka 6 euro, leveranstiden cirka en vecka. (Allt fungerar)
Den kraftiga stimulansen går till börsen, bostäder…
Arbetslösheten i EU hålls på cirka 10 % => ingen löneinflation.
Produktiviteten förbättras visserligen inom industriell verksamhet (färre arbetare behövs).
Den ökande produktiviteten inom tjänstesektorn ger inte mervärde utan besparingar, som även de går till annat än att öka löneinflationen. Genom ägarnas förmögenhetsökning går det till kapitalmarknaderna.
Ja, jag hänvisar egentligen till det här med 0-timmarskontrakt. Kanske ett lite extremt exempel, men inom tjänstesektorn arbetar anställda ofta de timmar de får/vill; Wolt-förare är förmodligen ett extremt exempel.
Ja, jag var precis i Prisma för att köpa en RCA-kabel. I hyllan 10€, medan från AliExpress hemlevererat 2,15€.
När prisskillnaden är 80% är det inte konstigt att inflationsmålet på 2% hackar lite!
{“content”:“Hur ociviliserad och farlig är min tanke att ekonomin kanske kan börja falla (eller åtminstone ta ett steg tillbaka som en fredagsflaska) så att zombiebolag och liknande rensas ut och vi på något sätt kan börja om?\n\nDet verkar mer och mer som att man till 2025 kommer att föreslå en övergång till femårsplaner.\n\Visst, ECB kan åtminstone inte berätta detta för någon, men är inte detta redan ganska mycket konstgjord andning för tillväxt som redan för länge sedan har fått ett återhämtningsförbud?”,“target_locale”:“sv”}
Situationen är inte så dålig ännu, andra länder (Italien, Frankrike, Spanien) än Tyskland har redan vänt uppåt.
Tysklands uppgång kan förstöras av Trump, även om det också kommer att orsaka problem i USA.
Visst är situationen utmanande när man möter Trump.
Man måste dock tro på tillväxt.
Konkurrensen är hård och blir hårdare. EU måste investera i utbildning och forskning/utveckling, med offentliga medel. Skattelättnader kan beviljas EU:s exportföretag, som i USA.
Vi övergår till en 6-dagars arbetsvecka som i Kina. osv… De åtgärder Times nämner är politik, de leder ingenstans.
Ja, “kreativ förstörelse” kommer nog åtminstone att bromsas upp på grund av den nuvarande stimulansen. Ett bra exempel på skuldsättning är USA:s företagsskulder, som även Federal Reserve varnar för.
Tja, kanske “enormt”, men det beror mer på vad pengarna används till. Om de används för investeringar, då är det bra. Men om de används för aktieåterköp, då är det dåligt.
Jag har förebrått Italien som en problemekonomi i euroområdet, eftersom strukturreformer inte vill genomföras på grund av politiskt käbbel. Här är ytterligare en bild av vad det delvis har lett till. Inte konstigt att utsikterna för ekonomisk tillväxt inte är särskilt lysande:
Och skulle en koldioxidskatt/avgifter för koldioxidkompensation kunna vara en källa till inflation? I kombination med tullar och protektionism skulle det kunna vara en ganska episk inflationscocktail.
En intressant rapport dök upp i min inkorg. Jag tänkte dela den här, eftersom den innehåller några intressanta bilder (utställning 3 och 4) relaterade till amerikanska företags skuldsättning, som man kan förstå utan att läsa hela artikeln:
Inom ett par sektorer har man tydligen tagit på sig en hel del mer skulder (energi och telekom). Jag vet inte om energisektorn, men inom telekom har man åtminstone shoppat rejält.
Inom andra sektorer är skuldtillväxten mycket mer måttlig. McKinseys bedömning är att 75-80% av skulden har fast ränta. Det vill säga, innan omfinansiering borde det inte uppstå några problem, då EBITDA/räntekostnader trots allt är på en så bra nivå generellt.
Ursäkta att svaret dröjde, jag var på en kort semesterresa. Bra fråga var räntepengarna tas ifrån. I praktiken har alla euroländer fått njuta av rekordlåga räntor tack vare den penningpolitiska stimulansen, vilket har gett ECB möjlighet att erbjuda ländernas regeringar “enkla” utgiftsökningar med låg ränta, även om centralbankens mål var att få regeringarna att genomföra mer långsiktiga strukturreformer. I Tyskland har den 10-åriga räntan redan sjunkit till negativ, och i Italien ligger den 10-åriga på 2,5 %.
Centralbanken har alltså agerat som en slags garant på obligationsmarknaden genom att lova att hålla räntorna låga, vilket har gjort att efterfrågan på obligationer har varit tillräcklig även i Italien, trots att utsikterna för ekonomisk tillväxt inte är lysande och den politiska risken har varit hög. Centralbankens beredskap har också minskat sannolikheten för att marknadens förtroende på allvar skulle börja vackla och räntorna skjuta i höjden, även om detta naturligtvis fortfarande är möjligt. Räntepengarna går till de parter som har köpt obligationerna: den största ägaren av italiensk skuld är (inte så förvånande) centralbanksystemet, som äger en femtedel av hela skulden (situationen i slutet av 2018, källa här). Banksektorn är också en betydande ägare av obligationer.
Reuters har en bra artikel i den här tråden om vad centralbankirerna nu funderar på angående förhållandet mellan inflation och arbetslöshet. Även om arbetslösheten är rekordlåg i USA, är många människor fortfarande “hemma” och söker inte arbete.
här är nog kärnbudskapet:
Jag mindes att det hade gjorts en undersökning om detta, och jag grävde fram en text om det från arkiven förra året:
