Var hittar jag en formel för att beräkna konsumentprisindex (KPI)? Jag är mest intresserad av vad som tas med i beräkningen och med vilken vikt. En snabb googling gav inget resultat.
Andra frågan: bygger inflationsmålet på 2 % på något, eller är det bara taget ur luften? Kunde det inte lika gärna vara 3 eller 1 %?
Jag tipsar Marianne om det här! 
Hej! Jag kollade på Statistikcentralens webbplats och hittade följande länk om nya vikter i konsumentprisindex: Tilastokeskus - Kuluttajahintaindeksin painorakenne ja hyödykekori päivitetty vuodelle 2018
Totalt sett, enligt Statistikcentralen, omfattar varukorgen som konsumentprisindex beräknas på månatligen “50 000 prisuppgifter om nästan 470 varor från cirka 2 700 butiker. Dessutom samlas cirka 1 000 prisuppgifter in centralt.” Så insamlingen av dessa prisuppgifter är inte ett litet projekt 
Din inflationsfråga är för övrigt mycket aktuell, eftersom målet har missats i åratal i bland annat euroområdet och Japan, trots en ultra-stimulerande penningpolitik. Detta har också lett till kritik mot målet. Ett inflationsmål på två procent på medellång sikt är dock mycket etablerat bland centralbanker. Till exempel motiverar USA:s centralbank Federal Reserve målet på sin webbplats på följande sätt: “Over time, a higher (than 2 %) inflation rate would reduce the public’s ability to make accurate longer-term economic and financial decisions. On the other hand, a lower inflation rate would be associated with an elevated probability of falling into deflation, which means prices and perhaps wages, on average, are falling–a phenomenon associated with very weak economic conditions. Having at least a small level of inflation makes it less likely that the economy will experience harmful deflation if economic conditions weaken.”
Det vill säga, en inflation runt två procent är “lämplig”: till exempel skulle ett mål på tre procent kunna orsaka osäkerhet på grund av en alltför hög prisökning, och ett mål på en procent innebär å andra sidan en risk att hamna i en deflationsspiral.
Hoppas detta var till hjälp för dina frågor!
Motsäger inte dock den låga räntenivån i viss mån även inflationsmålet? Ganska få privatpersoner konsumerar åtminstone till stor del på kredit, men företag investerar i produktion på kredit. Alltså förskjuts utbudskurvan betydligt mer än efterfrågekurvan, som förblir ganska stabil. Resultatet är en prissänkning. Och denna trend borde fortsätta så länge räntorna bara förblir låga.
Människor utövar visserligen ägarboende på kredit, men det beaktas inte vid beräkning av inflation, om jag nu tolkade saken rätt.
Om man vill ha inflation, borde man då inte påverka just konsumtionen och den enda lösningen för det vore helikopterpengar.
Intressanta funderingar. Målet med låga räntor är just att få bankerna att öka sin utlåning till den privata sektorn, det vill säga hushåll och företag. Tillväxten av lån har varit relativt måttlig, cirka 3 % på årsbasis och har för båda parter legat under nivåerna före finanskrisen.
Hushållens konsumtion kan å ena sidan ökas genom lånade pengar, å andra sidan genom ökad inkomst. Det senare har varit långsamt i Europa, så hushållen är till stor del beroende av lånade pengar för sina inköp, särskilt av varaktiga konsumtionsvaror, och även mängden konsumtionskrediter har ökat, vilket har påverkat hushållens konsumtion genom ränteeffekten.
Naturligtvis är bostadslån en betydande faktor här, och sådana har tagits i rask takt även i Finland. Inom boendet syns ränteeffekten inte bara som en faktor som ökar efterfrågan på bostäder, utan även genom att den leder till stigande förmögenhetsvärden (bostadspriser), vilket i sin tur kan stimulera konsumtionen. Boende (bl.a. hyror, avdrag för räntekostnader) är en komponent i inflationssiffrorna, så effekten återspeglas även där. Centralbanken kan naturligtvis inte direkt öka konsumtionen, utan påverkan är indirekt och kräver att hushållen har en vilja att konsumera (förtroende för ekonomin). Hoppas du fick med dig tråden i mitt tankeflöde
Jag skulle dock hävda att ökningen av bostads- och boendekostnaderna går ut över annan konsumtion och att dess vikt i den totala konsumtionen är större än den vikt på cirka 25 % som används vid beräkning av inflationen. Dessutom går medlen som används för boende inte direkt in i den cirkulerande konsumtionen, utan hamnar huvudsakligen hos hyresvärdarna för att återinvesteras. Detta fenomen kommer att fortsätta så länge det kommer nya bostadsinvesterare och allt fler vill köpa en ägarbostad. Det verkar som om allt fler idag vill investera i en eller annan form. Allt detta går ut över konsumtionen. Och anledningen till detta är centralbankernas stimulerande penningpolitik och en ganska stabil värdeökning nästan oavsett investeringsobjekt under nästan tio år.
Jag tror inte heller riktigt att en prisökning på bostäder har en särskilt betydande inverkan på bostadsägarens konsumtion, utan det avgörande är endast hur mycket pengar som kommer in på kontot. Om prisökningen på bostäder har en betydande inverkan på konsumtionen, så borde man ju strama åt byggreglerna ytterligare, så att bostadspriserna stiger och Finlands ekonomi får en rejäl tillväxt 
Höga bostadspriser och strängare villkor för att få lån får folk att spara allt mer för att skaffa bostäder, vilket gör att det inte finns tillräckligt med pengar för konsumtion.
En låg räntenivå leder dessutom till att folk inte har ett särskilt tvingande behov av att kräva löneförhöjningar, eftersom inkomsterna räcker väl till för att betala räntorna på lånen. Om räntenivån började stiga, så skulle det också bli ett tryck att få upp lönerna.
Om en låg räntenivå är nyckeln till inflation och ekonomisk tillväxt, varför har man då inte lyckats med det under alla dessa år? Någonstans måste något vara fel om det inte fungerar som man tror. Så vitt jag förstår sträcker sig inte räntornas inverkan först år framåt, utan den borde leda till ekonomisk aktivitet nästan omedelbart.
I USA är arbetslösheten den lägsta på 18 år, 3 % ekonomisk tillväxt, men ändå är räntenivån fortfarande mycket låg. Borde inte inflationen också vara betydande på dessa grunder, om man alltså tror att låga räntor fungerar?
Effekten av låga räntor fungerar om den kommer som en chockeffekt. Om det blir det nya normala, så fungerar det bara inte som vi har sett, om målet är att höja inflationen. Annars skulle centralbankerna kunna sänka räntenivån ännu mer än idag och få till stånd den inflationen. Varför gör man inte så och uppnår det målet?
Hej,
Det finns faktiskt empirisk forskning om förmögenhetseffekten av bostadspriser som bekräftar att förändringar i bostadspriser verkligen påverkar konsumtionen. En bra översikt på finska om detta fanns till exempel för några år sedan i Kansantaloudellinen aikakauskirja. Där förklaras också hur förmögenhetseffekten av bostäder syns i makroekonomin genom olika kanaler.
Som tidigare nämnt kan centralbanken inte automatiskt skapa privat efterfrågan med en låg räntenivå. De senaste åren har effekterna av finans- och skuldkrisen ökat osäkerheten och fördröjt hushållens konsumtions- och företagens investeringsbeslut trots de låga räntorna. Till exempel vände bankernas låneefterfrågan generellt sett uppåt enligt ECB:s statistik först i slutet av 2015, även om räntenivån var mycket låg långt dessförinnan. Visst tar det också tid för penningpolitiken att få effekt, men en viktig faktor är också det allmänna förtroendet för ekonomisk tillväxt.
Generellt sett är det lite för enkelt att jämföra räntenivån med historien, eftersom den ekonomiska miljön har förändrats efter finanskrisen och den neutrala räntan, det vill säga räntan vid vilken penningpolitiken varken är stimulerande eller åtstramande, har sjunkit. Därför är penningpolitiken mer åtstramande vid den nuvarande räntenivån än tidigare, vilket också har lett till att långsiktiga prognoser för ekonomisk tillväxt och inflation har sjunkit.
“Studier gör dock vanligtvis ingen skillnad mellan i vilken utsträckning konsumtionseffekten orsakas via finanskanalen och i vilken utsträckning via den rena förmögenhetens konsumtionseffekt.”
Studier har tydligen inte beaktat orsaken till bostadsprisernas uppgång. Om prisuppgången till stor del beror på billiga lån och skuldsättning, kan konsumtionseffekten bero på billiga lån och inte på bostadsprisernas uppgång. Dessutom kan kausaliteten mellan bostadspriser och konsumtion inte bestämmas särskilt väl. Bostadsprisernas uppgång kan bero på ökad konsumtion och den ekonomiska utveckling som följt därav.
“I länder där lånemarknaderna är mycket konservativa kan betydelsen av säkerhetsvärde vara liten och man måste spara betydande summor i förväg för en bostad. I sådana fall kan förändringar i bostadspriserna ha en omvänd effekt på konsumtionen, vilket enligt Muellbauer och Murata (2008) verkar ha varit fallet i Japan.”
Den studien publicerades också 2008, varefter kriterierna för beviljande av lån har stramats åt avsevärt. Dessutom, som ett resultat av bostadsprisernas uppgång, måste man spara ännu mer innan man köper en bostad.
Generellt sett är det ganska farligt att isolera en del från helheten, eftersom det kan snedvrida helhetsbilden. Det finns säkert en korrelation mellan de två, och bostadsprisernas uppgång kommer säkert att öka konsumtionen om andra faktorer förblir oförändrade. Om däremot andra faktorer förändras, kan korrelationen mellan de två till och med vara omvänd.
Hej, jag råkade också hitta en nyare studie baserad på finskt material som stöder uppfattningen att förmögenhetseffekten syns hos ägarbostäder: http://www.stat.fi/tup/julkaisut/tiedostot/julkaisuluettelo/ywrp4_201400_2014_12583_net.pdf
Visst kan man kritisera även denna, säkert redan från forskningsmetoderna