Hur stor andel av dessa t.ex. tyska nollräntelån ägs av centralbanken? Och vilket incitament har andra parter att äga dessa nollräntade räntepapper?
Det är en bra fråga, nollräntornas attraktionskraft?
Gustav von Hertzen, skrev i boken Kapitalismens moral. Direkt citat: “vi närmar oss metakapitalism, då utbudet av kapital överstiger efterfrågan, då kan man inte få realränta på riskfria investeringar”. Know-how, kompetens och entreprenörskap… är knappa faktorer för utveckling. Denna text skrevs alltså för sju år sedan.
Denna typ av nollräntestatskapitalism leder på lång sikt till stagnation.
1 gillning
Vissa tjänstemän från ECB befarar att marknaden kommer att tappa förtroendet för inflationsmålet, det vill säga att marknaden kommer att “deankra” från det:
Även om denna rädsla sannolikt redan delvis har realiserats…
1 gillning
Bra artikel om den japanska centralbankens äventyr med aktieköp: trots att man har pumpat in pengar i ETF:er har Nikkei 225:s P/E-tal faktiskt sjunkit genom åren (vinsterna har ökat snabbare än kurserna) och privata investerare är fortfarande försiktiga. 
https://voxeu.org/article/effectiveness-bank-japan-s-large-scale-stock-buying-programme
Detta har inte synts i inflationen och en exit från programmet är helt oklart.
Det är svårt att trycka på ett snöre.
1 gillning
Det är inte utan anledning som ekonomiska reformer efterfrågas. Jag hittade en färsk blogg från IMF där det framgår väl hur framgångsrika reformer ger skydd mot en recession:
3 gillningar
Euribor-referensräntorna har varit trevligt:arrow_down: sedan början av året 
särskilt de senaste dagarna har förändringen varit relativt stor.
2 gillningar
Investerarnas förväntningar på räntorna bara sjunker längre in i tidshorisonten:
Som att vänta på vintern i Lappland vid höstens tröskel: ingen sol på månader framför oss, snön tröstar lite.
2 gillningar
Om man tänker på det utifrån hur mycket statsskuld med nollränta (säg 0,5 % eller mindre) euroländerna har. Eftersom euroländerna tar mer lån även när konjunkturen är på topp, är det svårt att föreställa sig att situationen snabbt skulle ändras. Om räntorna däremot skulle stiga, hur snabbt skulle räntekostnaderna då börja öka för staterna när nollränte-lånen skulle förnyas?
Med detta som grund är det svårt att föreställa sig att räntorna skulle kunna höjas. Jag undrar bara, vilka är det egentligen som lånar ut pengar med nollränta? Är det någon form av reglerade pensionsfonder som (i praktiken) är tvungna att låna ut en viss andel till euroländerna?
Sedan är det bara att fundera på vad allt detta leder till? Japan är väl ett ganska bra exempel, har någon fördjupat sig mer? Banksektorn är förstås i problem, men fastigheterna har väl varit ganska stabila i Japan? Industrin har, så vitt jag förstår, gått ganska bra. Konsumtionen är förmodligen alltid ganska stabil. För pensionssystemet är detta väl ännu en spik i kistan, men det är inget nytt.
I USA har styrräntorna varit okej, men i Europa har de varit “åt helvete” i nästan ett decennium.
Hittills verkar USA:s uppgång fortfarande vara relativt stabil, även om det har funnits starka indikationer på en avmattning i ekonomin där också under en tid.
1 gillning
Det är centralbankerna som köper dessa nollränteobligationer. Vissa pensionsfonder har förstås sin del, men det är inte av någon betydelse jämfört med centralbankernas köp.
I teorin skulle de kunna vara ganska bra investeringar om räntorna skulle sjunka kraftigt härifrån. Negativa räntor är inte alls ett uteslutet alternativ. Räntan på en obligationspapper säger inte ensamt hur bra en investering obligationspapperet är. En betydande inverkan har alltså också i vilken riktning räntorna börjar gå och med vilken hastighet.
Detta problem försöker man lösa med inflation på ett eller annat sätt. Inflationen kommer att explodera med tiden även med traditionella mått när stimulanserna fortsätter.
Bra artikel om låga räntor: vi måste bara lära oss att leva med dem!
Sparandet blir svårare, tillgångsvärdena ökar när diskonteringsräntan sjunker, avkastningsförväntningarna på kapital minskar vilket påverkar pensioner, bostadspriserna stiger när lån är billiga och utbudet av bostäder är begränsat osv.
https://www.ft.com/content/84a1b13c-b2a3-11e9-8cb2-799a3a8cf37b
Ibland tror man att man förstår ekonomi, men penningpolitik är ett ämne som orsakar huvudvärk. Ekonomi och välfärd anses vara bra saker. En ideal situation i ekonomin är materiell välstånd, människors fritid och goda offentliga tjänster. För att ekonomin ska rulla måste människor lita på framtiden och våga spendera sina intjänade pengar. Företagen måste lita på tillväxt för att kunna investera.
Penningpolitik associeras med begrepp som förtroende för pengar, vilket högre räntor förstärker, och inflation, som borde uppmuntra människor att spendera pengar. Inflationen beror på mängden pengar i omlopp (eftersom euron är ett slutet system).
Min första fråga är varför centralbankens penningpolitik överhuvudtaget ska uppmuntra människor till ekonomiska handlingar? Välfärd är ett egenvärde och enligt den traditionella uppfattningen gör människor ändå handlingar som ökar deras välfärd.
Min andra fråga handlar om inflationen. Om vi vet att de pengar som släpps ut på marknaden ändå hamnar någonstans, är det då meningsfullt att mäta inflationen? Om inflationsmätningen visar ett lägre värde än vad den borde, betyder det att mätaren inte har tagit hänsyn till alla ökningar av tillgångsvärden. Att spara är potentiell framtida konsumtion. Ökade tillgångsvärden och låga räntor drabbar bland annat pensionsbolag, som inte får avkastning på sina investeringar, vilket leder till stigande pensionsavgifter.
Om ECB tar ut ränta på bankers insättningar, minskar då mängden pengar i omlopp?
Jag blir väldigt glad om @Marianne_Palmu kan berätta något om detta.
3 gillningar
Där förklarades det väldigt bra ett par anledningar till varför euroområdets negativa obligationer kan vara attraktiva.
2 gillningar
@Verneri_Pulkkinen Du talade om negativa insättningsräntor i morgonvideon. Skulle inte detta ganska lätt bara leda till en bankrusning bland folket? Varför betala för att ha pengar på kontot när man kan ta ut dem och lägga dem under madrassen?
2 gillningar
Hej, det är ett scenario som kunde ha behandlats, men på grund av tidsbrist klippte jag bort det.
Du har helt rätt i det, och traditionellt sett är det ett av huvudargumenten mot negativa räntor. Det har dock spekulerats i tankar om att exempelvis kontanters köpkraft skulle straffas på något sätt (om du betalar med en 20-eurosedel får du bara varor för 18 euro till exempel). Vissa ekonomier, som Sverige, är redan nästan kontantlösa, men i många ekonomier skulle kontanter behöva straffas på annat sätt för att undvika en insättningsflykt.
Dessa har diskuterats i centralbankens och IMF:s munkrum hittills utan konkreta planer.
Och även om tanken i sig är konstig, behöver man inte betala ersättning för kapital om det finns ett överutbud 
https://www.bloomberg.com/news/articles/2019-08-08/the-non-weirdness-of-negative-interest-rates
1 gillning
Hallå! Ursäkta att det dröjde lite med mitt svar på grund av sommarledigheten. Frågan går in på kärnan i centralbankernas uppgifter, det vill säga att sörja för stabilitet (prisstabilitet, finansiell stabilitet). Centralbankens uppgift är alltså inte så mycket att skapa välfärd, utan stabilitet (som i bästa fall kan leda till välfärd). Visserligen har det i den senaste tidens penningpolitiska inriktning skapats förmögenhet, till exempel genom uppgången på aktie- och bostadsmarknaden, men som vi vet fördelas den mycket ojämnt mellan människor. Samma sak gäller inflationen: olika människor har olika konsumtionsvanor och olika personliga konsumtionskorgar. Inflationsmått är grova generaliseringar, men det är bra att ha ett mått för att kunna följa hur man lyckas med prisstabilitetsmålet (vilket inte har gått så bra i euroområdet på senare år). Huruvida tvåprocentsmålet för inflation är rimligt och “rätt” i den nuvarande ekonomiska miljön är en annan fråga. 
En central begränsning i penningpolitiken ligger i dess indirekta effekter. Genom att bara sänka räntan eller trycka pengar skapas nämligen inte direkt real efterfrågan i ekonomin (och ekonomisk tillväxt), utan pengarna måste först efterfrågas för att de inte ska stanna kvar i bankernas balansräkningar utan faktiskt användas för ekonomiska aktiviteter.
Sedan till frågan om insättningsräntan: syftet med att sänka den är att få pengar i omlopp, det vill säga att öka mängden pengar i omlopp. Men det finns ännu inte så starka historiska bevis för att detta fungerar.
Hoppas du fick ut något av detta, bra frågor!
1 gillning
Marianne och jag gick igenom vad negativa (styr-)räntor betyder för den genomsnittliga spararen på ett folkligt sätt. Vi dramatiserar inte ännu, i höst är vi klokare.
2 gillningar
Mäkinen skriver också om att skjuta med ett rep, och jag tycker att någon borde berätta för kejsaren (centralbankirerna) att han inte har några kläder, för det här är snart inte vettigt längre.
Centralbanken försöker skjuta med ett rep. Den största effekten är negativa externa effekter. Allt fler aktörer på marknaden verkar dela denna åsikt. Även tidningarna har börjat ifrågasätta centralbankernas stödåtgärders förnuft. Vem i ECB skulle räcka upp handen som ett tecken på ett misstag? - Mäkinen
ECB:s Rehn säger dock något sant i en intervju med Helsingin Sanomat: ”Om man vill uppnå skenande inflation, så skulle man förmodligen uppnå det med [helikopterpengar].” -Mäkinen
En enorm inkomstöverföring sker till stora gäldenärer och investerare i världen. Nästa steg är att sparare får betala ränta till bankerna för sina insättningar… -Mäkinen
Enligt min åsikt har det hela tiden handlat om att de som skulle spendera allt inte har tillräckligt med pengar, och att det spelar liten roll om man får lån till 0 % eller 4 % ränta.
4 gillningar
Ökande ojämlikhet höjer sparandegraden, vilket förvärrar dessa problem. Brist på efterfrågan (eller omvänt för mycket utbud, någon som är downshifter skulle kunna ropa ut! 
).
I USA verkar Fed inte vara på väg in i nollräntefällan som ECB nu verkar driva Europa in i, efter Japan:
”Fed-tjänstemän säger att tullar och handelsspänningar gör att företag skjuter upp utgifter.
”Det är ganska tydligt för mig att Powell sände ett budskap om att om du är så orolig för ekonomin, kommer sänkta räntor inte att hjälpa dig”, sade Craig Bishop, ledande strateg för räntegruppen på RBC Wealth Management. ”Du måste göra något åt handeln. Det är inte ett budskap som Trump förstår.”
Men intressant nog måste Powell klaga på samma sak som Draghi: politiker, fatta förnuftiga beslut! Centralbanken kan inte fixa allt.
4 gillningar
Centralbankerna kan bara skylla sig själva för denna situation. Räntan är alldeles för låg för att politiskt kunna genomföra förnuftiga strukturella reformer. Så länge politiker inte har ett tvingande behov av att göra nedskärningar i utgifterna och andra oönskade reformer, kommer de inte heller att göras.
Företagen tar huvudsakligen lån med fast ränta från marknaden. Om ränteförväntningarna är fallande betyder det bara att det är mer lönsamt att skjuta upp investeringar till senare, eftersom man kan få lån billigare. Speciellt investeringsbeslut i en osäker situation skjuts säkert upp på grund av den allmänna ekonomiska utvecklingen, men det hjälper säkert inte heller att centralbankerna aviserar någon penningpolitisk åtgärd långt i förväg.
Centralbankerna borde hålla tyst och vidta sina åtgärder så att de kommer som en viss chock för marknaden, så att de kunde ha några förnuftiga effekter. Nu när centralbankerna hela tiden sprider rädsla för den framtida ekonomiska utvecklingen, kan det inte gå särskilt bra för investeringarna.
Den goda utvecklingen inom tjänstesektorn beror rent på att konsumenterna inte är så förutseende gällande den ekonomiska utvecklingen, utan lever mer i nuet.
Om utvecklingen fortsätter att vara att konsumtionens tyngdpunkt alltmer förflyttas till tjänster, kommer det bara att leda till att prisutvecklingen blir alltmer beroende av löneutvecklingen. Om lönerna står stilla, kommer även priserna på tjänster att stå stilla. Detsamma gäller allt där personalresurser är en stor kostnad.
Om man till allt detta lägger till att det är på modet att övervaka sin egen konsumtion: minska konsumtionen och konsumera mer hållbart, är det väl helt naturligt att priserna inte kan stiga. Om alla i en sluten grupp skulle konsumera en procent mindre än nu, skulle det betyda att BNP skulle sjunka med en procent. På detta forum verkar många tro att naturen måste skyddas och att tekniken inte löser problemet: det betyder alltså rent att folk här skulle vilja minska konsumtionen (konsumtion till andra alternativ är ingen lösning på detta, för om det vore effektivare än det naturfientligare alternativet, skulle det redan ha flyttats dit).
Samtidigt verkar många här hoppas på fortsatt ekonomisk tillväxt utan någon förändring. Om folk verkligen ville främja naturens välfärd, skulle det behövas en ordentlig lågkonjunktur, då företag skulle tvingas stänga sina gamla ineffektiva produktionsanläggningar och bara modernare fabriker skulle bli kvar. Samtidigt skulle teknologisk utveckling uppnås och under en ny investeringsboom skulle de nuvarande förorenande produktionsanläggningarna ersättas med nya fabriker.
Egentligen stöder centralbankernas penningpolitik bara gammal förorenande produktion och låter produktionen flyta till länder med billig produktion. Här får man ju inga strukturella reformer som skulle förbättra produktiviteten och konkurrenskraften. Reformförmågan är noll när det inte finns intresse för det i en värld av gratis pengar.