Uran har befunnit sig i en djup björnmarknad sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011. Japan stängde sina kraftverk och världen gick in i en betydande överproduktion, vilket förvärrades av att Kazakstan (nu världens största uranproducent) bara ökade sin produktion och sålde råvaran på spotmarknaden.
Överproduktion på homogena (t.ex. råvaru-) marknader = priskollaps.
I november 2016 nådde uranpriset sin botten, $18/lbs (pund).
Men uran är en komplex råvara som köps för flera års lager. Kina började med massiva inköp och mycket av överproduktionen har hamnat i Kinas strategiska lager. På grund av detta är konsumtion inte samma sak som efterfrågan på uranmarknaden. Efterfrågan påverkas av konsumtion, men också av inventarie re-/destocking syklerna.
Sedan 2016 har västerländska kraftverk underköpt och förbrukat sina lager. Eller snarare, uran köps vanligtvis genom långsiktiga leveransavtal (LTC). När de västerländska kraftverkens LTC:er har löpt ut, har de varit ovilliga att omförhandla dem, eftersom producenterna har krävt ett betydligt högre pris för LTC-pund än spotpriset.
Kraftverken har föredragit att förbruka sina egna lager, köpa från spotmarknaden och använda carry traders*.
*Carry traders är inte producenter. De ingår 1-3-åriga avtal med kraftverk och köper sina behov från spotmarknaden (och säljer till betydligt lägre priser än producenterna).
En stor våg av utgående LTC:er kommer att ske 2020-2023.
Samtidigt har flera uranbolag tvingats stänga sina gruvor. Även de har levererat den utlovade varan till kraftverken genom att köpa direkt från spotmarknaden.
Allt detta har under de senaste åren inneburit att 1. marknaderna har gått över till underproduktion 2. spotmarknaderna har torkat ut 3. kraftverkens lager har krympt 4. nya investeringar i produktion inte har skett (samtidigt som gruvor har uttömts och produktionssidan har kollapsat) och 5. vi står inför en ny avtalscykel, där nästan all förhandlingsstyrka har övergått till producenterna.
Kasta in COVID19 i soppan, vilket har tvingat gruvor att stänga (vilket tar bort 20-25 Mlbs från 2020 års produktion (jämfört med 2020E 135-140 Mlbs produktion)), men som inte har påverkat kärnkraftverken. Uttömningen av mobila lager är på en otroligt hög nivå 2020.
Bristen har vuxit sig så allvarlig att även om alla stängda gruvor och ett antal nya skulle tas i drift, så skulle det kanske inte räcka med 10-åriga LTC:er för alla kärnkraftverk.
Den ekonomiska produktionskostnaden för urangruvor över hela linjen är >$50/lbs. Dagens $32,5/lbs är fortfarande långt ifrån vad producenterna behöver för att öppna stängda gruvor, än mindre för att ta nya produktionslinjer i drift.
Sådana situationer gynnar enormt de företag som har låga produktionskostnader och förmågan att ingå långa avtal i nästa cykel till fasta priser.
Den senaste uran-bullmarknaden höjde aktiekurserna för företag inom sektorn med i genomsnitt 2000%. Sådana sektorer är mycket mottagliga för “hype”. Men även om man bortser från hypen har sektorn ett visst verkligt värde som kommer att fungera utmärkt oavsett om liknande hype uppstår eller inte.
Detta är en hypersykisk och liten nischsektor som inte följs av många. Men i år har uran börjat få uppmärksamhet.
Skriften står på väggen och det är bara en tidsfråga innan uranpriset stiger över $50/lbs. Uranfallet är 1-4 år. Hypersykliska fungerar inte för dem som väntar vid sidan av och blir entusiastiska när mainstreammedia skriver om ämnet. De fungerar för dem som positionerar sig för att dra nytta av något som kommer att hända.
Antingen stiger uranpriset inom några år, eller så måste lamporna börja släckas.
- 1. Priset på uran för reaktorerna är i slutändan mycket litet. Medan 75-85% av elpriset från ett kol- eller naturgaskraftverk är bränsle, utgör uran cirka 5-8 procent av kostnaderna för ett kärnkraftverk. Om reaktorbränslet kostar 10$/lb mer, stiger elpriset med 0,00053$/KWh. Om reaktorn inte får bränsle, har man en investering på miljarder som inte producerar något.
