Mina investeringsmisstag 2022
Här börjar sannolikt det längsta inlägget i det här forumets historia, där jag beskriver mina investeringsmisstag under 2022. Det var inte alls självklart att jag ens skulle publicera den här texten, för förutom förtretet över de ekonomiska förlusterna skäms man helt ärligt talat också efter ett så här krossande dåligt år.. 
Särskilt portföljens vilda utveckling under åren 2019–2021 var uppenbarligen tillräckligt stor och långvarig för att mina tankar om min egen förmåga som investerare skulle växa sig alldeles för stora. Dessa senaste 9 månader har väldigt konkret skakat av mig alla sådana illusioner.
Jag gick igenom mina egna foruminlägg från ungefär det senaste året för att försöka återknyta till det dåvarande sinnestillståndet och tankarna (jag har länkat till dessa gamla kommentarer i texten om någon vill läsa). Genom att gå igenom dem försöker jag lära mig av mina misstag så att när nästa stora boom-bust-cykel kommer om 10 år (eller när den nu kommer) och min portfölj är ännu större, så förstör jag den inte lika illa som nu. Jag har redan sammanställt en lång lista med nya “regler” till min egen lista över investeringsregler baserat på år 2022.
Jag vill börja med att konstatera att 2022 har varit ett flera storleksordningar sämre år än något tidigare, både procentuellt och särskilt i euro räknat, eftersom min portfölj i början av året låg ganska nära sina ATH-nivåer. Ungefär hälften av min portfölj har utplånats i år, och även om det tidsmässigt bara har kastat tillbaka portföljen till läget för cirka två år sedan (hösten 2020), har det procentuella och framför allt det euromässiga raset varit så stort att det bitvis har känts riktigt illa (och gör det fortfarande). Nedgången under coronavåren var tidigare den största kraschen för min portfölj, eftersom jag inte var på marknaden under finanskrisen. Då gick jag för första gången någonsin över till nästan 100 % kassa vid runt -15 %, men den här gången har jag i stort sett åkt utför hela året med nära 100 % aktievikt. För en långvarig tjurmarknadsinvesterare har detta alltså varit en helt ny upplevelse som visat att jag inte kan investera i en björnmarknad. Förhoppningsvis klarar jag nästa ens lite bättre 
Förutom att lära av misstagen har det här inlägget två andra syften:
-
Fungera som en terapikanal för mig själv. Jag har en stark tendens att älta misstag och spekulera i vad jag borde ha gjort annorlunda. Genom att skriva av mig hoppas jag kunna bearbeta dessa misstag lättare och slutligen lägga dem bakom mig, för att rikta blicken mot framtiden och hur avkastningen ska skapas på marknaden framöver. Förlorade euro får man inte tillbaka. År 2022 har lärt mig att investeringspsykologin är min svagaste länk som investerare.
-
Ge kamratstöd till er andra medinvesterare. Jag vet att det finns många andra på forumet vars 2022 ser riktigt fult ut. Man får inte tappa modet av detta utan fortsätta investera långsiktigt. Det kommer säkert att rymmas många fler sådana här större nedgångar under ens investerarkarriär.
Jag rekommenderar att ni tar en stor kopp hett kaffe så får ni följa med mig på en liten tidsresa. 
Historien börjar år 2021, då ränta på ränta fortfarande spelades.
2021:
Början av året och särskilt sommaren 2021 var en tid av kraftig uppgång även i min portfölj. Toppen för min portfölj inträffade i början av augusti, då många småbolag nådde sina kurstoppar.
Jag hade redan under 2021 börjat fundera på hur jag skulle försöka klara av marknadens oundvikliga kurstopp och den efterföljande nedgången, eftersom det var uppenbart att marknaden gick överhettad. Min första åtgärd var att jag i juni 2021 slutade investera nya pengar i aktier, och faktum är att jag sålde merparten av mina kryptor samt drygt 10 % av aktieportföljen och lade pengarna på bostadsinvesteringar. Dessutom började jag skifta tyngdpunkten i min aktieportfölj mot aktier med P/E-tal mellan 10 och 20, då jag tänkte att dessa hade mindre risk för uppblåsta värderingsmultiplar. Om vinsterna höll i sig som jag trodde för mina utvalda bolag, tänkte jag att jag skulle kunna begränsa mina förluster även om det blev turbulens på marknaden. Många aktier såg ännu under hösten 2021 helt rimligt prissatta ut baserat på prognoserna för 2022, så jag trodde inte på någon enorm bubbla som skulle spricka bland dessa.
Ännu under hösten 2021 kändes det som att jag hade fingret på marknadens puls. Då skrev jag även på forumet att vi sett stora fall i många av forumets favoritaktier och att jag noga bevakar Harvia och Qt som en indikation på att sentimentet svalnar
En annan sak jag följde var olika indikatorer där marknadsläget jämfördes med IT-bubblan. Här är ett exempel från november där dessa gränser bröts. Min egen syn var dock att man nu skulle gå ännu mer till överdrift, eftersom stimulanserna varit helt exceptionella:
Betecknande för mitt eget sentiment är att jag redan i september 2021 för första gången ansåg att den här dippen nog var över och att det snart skulle rulla på igen:
Trots att småbolagssentimentet hade börjat erodera kraftigt (även Qt gjorde sin första stora krasch kring månadsskiftet oktober–november) var jag fortfarande mycket optimistisk kring marknadens utveckling, och min tanke var att jag i alla fall inte skulle lätta på portföljen före börsens starkaste period, nämligen årsskiftet. I december nådde S&P 500 ytterligare ett ATH och läget såg ljust ut inför tomte-/januarirallyt
Värderingsnivåerna i den egna portföljen såg i mina ögon i december också mycket måttliga ut baserat på prognoserna för 2022:
Det här med höga värderingsnivåer är lite så att det inte berör hela börsen. T.ex. i min egen portfölj är P/E-talen för de största innehaven på 2022 års prognoser (2022 börjar för övrigt om 2 veckor) 9,4, 10, 11,2, 13,5, 13,6, 15,8, 17,1.
Det handlade om olika växande och lönsamma småbolag (som Kamux, Tecnotree, Solteq, Innofactor osv.)
Då talades det fortfarande om att Fed kanske skulle göra 2–4 räntehöjningar under 2022 och ekonomin såg bra ut, så ränterisken behövde man enligt mig inte frukta ännu eftersom värdet på bolagen jag ägde fanns i den nära framtidens vinster.
Jag avslutade året på forumet med en sådan här slutkläm:
värderingarna har åtminstone i min egen portfölj korrigerats till sådana nivåer att jag för egen del ser fram emot 2022 med spänning. Själv hör jag till de försiktiga optimisterna som tror att nästa år blir bättre än vad som nu målas upp i skräckscenarierna, även om vi knappast får se toppavkastningar som 2020/2021. Men det gäller att gå framåt med försiktighet och börja säkra de senaste årens goda avkastning. Alltså tar vi oss an nästa år med Buffetts teser: 1. Don’t lose money och 2. Don’t forget the first rule.
I efterhand känns det väldigt, väldigt tungt att läsa detta, eftersom det är just underlåtenheten att följa dessa två regler som har förstört mitt investeringsår 2022.
År 2022 förflöt sedan i lite annan stämning än 2021:
2022:
Året började fortfarande i hoppfulla tecken. Jag tillhörde fortfarande ”inflation is transitory”-gänget och trodde att räntehöjningarna till och med skulle bli färre än dåvarande konsensusprognos.
Jag trodde att inflationen skulle avta senast under våren när tuffare jämförelseperioder började möta upp. Inflationen eller räntehöjningarna oroade mig inte särskilt mycket, just för att jag trodde att båda skulle bli tillfälliga och mer kortvariga än väntat. Även om de skulle dra ut något på tiden ansåg jag mig ha undvikit de värsta minorna kopplade till detta genom att minska värderingsrisken i min portfölj. Mina bolags värde låg i vinsterna i närtid. Dessutom hade jag flera aktier inom IT-tjänstesektorn i portföljen och tänkte att inflationen skulle påverka dessa med eftersläpning, och huvudsakligen först om inflationen slog igenom i lönerna – och det fanns det ännu inga tecken på i Finland/Norden.
Nedgångar hade också redan skett i många aktier ganska rejält från ATH-nivåerna, så jag tänkte snarare att vi kunde få se en liten rekyl och ett rally i tekniksektorn och småbolagen, och att det var mer sannolikt att stora bolag skulle sjunka, eftersom de dittills hade stått emot bra.
Förtroendet för aktierna i den egna portföljen var också fortfarande starkt; här är några sammanfattade nedslag:
- Kamux: Inflationen hade enligt mig ingen betydande långsiktig påverkan på verksamheten eftersom lagret omsätts så snabbt. Tillväxten fortsatte att vara övertygande.
- Tecnotree: Rekordstark orderbok, så Inderes prognoser verkade väldigt försiktiga. Jag trodde starkt på att resultatet skulle öka från föregående år.
- Innofactor: Mina egna rykten från marknaden signalerade att Microsofts produkter sålde på rekordnivåer just nu. Inflationen syntes ännu inte i de nordiska lönerna och värderingsmultiplarna var väldigt låga.
- Wulff: Synergierna från företagsförvärvet slog igenom snabbare än väntat, så detta skulle lätt kompensera för en liten inflationsmotvind. Värderingen på P/E-prognosen låg redan under tio.
osv. osv.
Portföljen hade haft en nedåtgående trend i ett halvår redan, men det fanns ingen oro ännu och skämten satt fortfarande löst:
Min ursprungliga plan hade varit att för säkerhets skull lätta på aktievikten i portföljen med 20–30 % efter tomte-/januarirallyt, men rallyt uteblev för småbolagen, så jag gjorde inga lättnader. Sedan började jag invänta om det i februari skulle komma den där efterlängtade rekylen uppåt där man kunde lätta, eftersom en uppåtgående korrigering för tillväxtaktier hade diskuterats länge.
Kurserna fortsatte dock att glida nedåt under februari när läget i Ukraina blev alltmer spänt. Men inte ens den 21 februari trodde jag på allvar att något större skulle hända, eftersom jag såg det som ett så irrationellt drag från Rysslands sida. Något litet groll längs Donetsk/Luhansk-axeln kunde uppstå, men ett fullskaligt krig trodde jag inte alls på. Istället för att minska risken i portföljen hade jag köpt mer i de fallande kurserna. Jag föreställde mig att sentimentet redan var extremt björnigt (så kan ett par år av yra förvränga uppfattningen om ett “normalt” sentiment 
).
Sedan invaderade Ryssland Ukraina och min spelbok havererade totalt. Trots att jag inte hade investerat i en enda egentlig Rysslandsaktie rasade småbolagen kraftigt dagarna efter krigsutbrottet (bortsett från att de stigande bränslepriserna drabbade Kamux väldigt hårt, vilket jag inte lyckades förutse vidden av). Jag gick in i detta stålbad med full aktievikt, så det fanns inte mycket kvar att göra. Det var inte längre rationellt att sälja, eftersom jag var ganska övertygad om att vi skulle få se någon sorts rekyl efter den första krigschocken, men jag kunde inte heller köpa något eftersom jag redan låg med 100 % vikt.
I efterhand måste det också konstateras att kriget påverkade mig vidare. Under veckorna efter krigsutbrottet lade jag mycket tid på att nästintill neurotiskt följa händelseutvecklingen, och jag kunde inte längre fokusera fullt ut på att hantera mina investeringar.
I mars letade jag desperat efter tecken på om vi snart kunde få till ett litet björnmarknadsrally:
Men även i början av mars rasade det ordentligt när kriget satte ytterligare fart på inflationen. Den här försäljningsvågen framstod i mina ögon som grundlös, då jag fortfarande inte såg att kriget eller inflationen påverkade mina bolags resultat i någon större utsträckning.
Mellan mitten av februari och början av mars tappade min portfölj ca -15–20 % på ett par veckor (den värsta enskilda dagen föll den just med -6 %). Man återhämtade sig ganska bra från den svackan och i det läget trodde jag att botten var nådd. Det trummades också ut i finansmedia att botten ofta nås precis när krisen bryter ut. Dessutom tänkte jag att kriget i slutändan inte skulle få någon större inverkan på världsekonomin, eftersom Ryssland främst producerar olja och gas och jag inte trodde att handeln med dessa skulle frysa till is på grund av Europas stora beroende (men helt fel blev den gissningen också). I det skedet trodde jag fortfarande att det var möjligt att hålla portföljens helårsutveckling mellan 0 och -10 %.
Även om Q1-rapportperioden i april–maj var halvsvag för mina egna aktier, var min uppfattning antingen att
a) det värsta börjar vara över eller åtminstone nästan är inprisat i kursen (t.ex. Kamux), så det är för sent att kliva av tåget, eller
b) kommande kvartal kommer att bli bättre. Jag var fortfarande särskilt optimistisk kring Tecnotree och Wulff.
Under våren hände det väldigt mycket i mitt liv utanför investerandet, vilket höll mig extremt upptagen. I april–maj försökte jag fortfarande följa marknaden en del, men när sommaren kom hann jag knappt alls. Många drag som jag normalt sett skulle ha gjort blev inte av, för även om jag flera gånger identifierade bra lägen för en liten swing trade i olika aktier, konstaterade jag att jag inte kunde bevaka traden med den intensitet som aktiv handel kräver, och lät därför bli konsekvent. Jag tänkte också att om jag inte har tid att sätta mig in ordentligt är det bäst att inte göra någonting och hålla fast vid de aktier som redan finns i portföljen och som jag känner till. Detta syntes också i antalet affärer, som sjönk under våren och kollapsade till sommaren.
Antal affärer:
Mars: 25
April: 15
Maj: 15
Juni: 3
Juli: 3
Augusti: 6
Det största problemet som tidsbristen orsakade var att jag inte hann sätta mig in i nya bolag. Mina investeringar har i många år varit koncentrerade till småbolag på Helsingforsbörsen, och avkastningen har varit mycket god de senaste åren. Nu fick nästan alla småbolag stryk till höger och vänster, så genom stockpicking bland den välkända skaran fanns det knappt ens några bra träffar att hämta. Dessutom trodde jag fortfarande att sannolikheten för en rekyl i småbolagen hade ökat, och många större bolag hade fortfarande stått emot ganska väl. Jag ville inte byta till dem utan en ordentlig genomgång, då jag räknade med att de som grupp snart skulle korrigeras nedåt.
En annan orsak till passiviteten utöver tidsbristen var att läget i portföljen redan i maj var riktigt fult (i storleksordningen -30 %). Min inställning hade farligt nog glidit över i “det spelar ingen roll längre i den här konkursen”. Trots att jag såg ett tydligt läge att lätta i en aktie och eventuellt köpa tillbaka 10 % lägre, gjorde jag det inte eftersom jag tänkte att även om jag fick rätt så skulle avkastningen från en liten swing inte spela någon roll i det stora hela. Min vilja att minska aktievikten sjönk hela tiden, eftersom det snabbaste sättet att ta igen förlusterna naturligtvis var att hålla en hög aktievikt, så att effekten blev som störst när den oundvikliga rekylen till slut kom. Min absolut största rädsla var att sälja på botten.
Under hela våren och sommaren fortsatte jag i mitt stilla sinne desperat att sparka inflationsburken framför mig, en månad i taget. Varje månad väntade jag på att inflationstoppen skulle nås (det kan ju inte bli värre än så här), men det visade sig vara önsketänkande.
Min portfölj hade åkt på ett stort fall under den sista veckan i april, så jag slopade även min plan att lätta på aktievikten i maj enligt “Sell in May and go away”-principen. Min syn var att värderingarna i mina bolag redan var så låga att de, trots en svag period, sannolikt skulle klara sig helt okej. Under sommaren fortsatte dock kurserna att glida nedåt och Q2-rapportperioden blev mordisk för min portfölj. Alla mina betydande innehav föll med tvåsiffriga procenttal på rapportdagen (med undantag för Kamux, som tog det fallet via en vinstvarning dagen innan delårsrapporten…).
I skrivande stund befinner vi oss i slutet av september och min portfölj står lägre än den har gjort någon gång tidigare i år – nedgången har alltså fortsatt hela året och har dessutom accelererat hela tiden. Mentalt är denna text mitt försök att nollställa Q1–Q3, och målet är att från och med Q4 börja arbeta igen med ett “blankt blad” för att reparera portföljen.
Hela året har präglats av att jag inte förmått klippa mina förluster, eftersom värderingsnivåerna för alla mina innehav enligt min mening hela tiden varit måttliga och “det redan är för sent att sälja”. Jag hade genom stockpicking förberett mig ganska väl, trodde jag, på fallande acceptabla värderingsmultiplar, men i efterhand var jag alldeles för optimistisk kring mina bolags vinstutveckling, som grovt har missat prognoserna (både mina egna och Inderes). Jag har alltid vetat att jag är dålig på att sälja med förlust, men i år har det problemet realiserats på ett väldigt brutalt sätt. Jag har hela tiden gått och väntat på det där 10–20 % rallyt som aldrig kom till min portfölj, utan den har i stället stadigt och dödligt glidit nedåt. Sedan början av maj har min portfölj inte vid något tillfälle haft en uppgång på över +3 % från tidigare bottnar.
Här är en sammanfattning av mina investeringsmisstag från det här året:
- Jag höll mig inte till min investeringsplan. Min plan var att lätta på portföljens aktievikt i början av året och fortsätta minska riskerna. Jag glömde helt bort min plan att säkra vinsterna från 2020–2021. Jag fick en ny chans att begränsa förlusterna i april efter uppgången från “krigsdippen” samt under sommaren före Q2-perioden, och jag övervägde det seriöst, men jag fastnade i den farliga mentaliteten att “förlusterna måste tas igen”.
- Alla mina makrosynpunkter har gått så snett det bara går. Jag trodde inte alls på en rysk invasion av Ukraina och jag trodde att inflationen skulle vika samt att räntehöjningarna snarare skulle bjuda på positiva överraskningar. I verkligheten blev det ett storskaligt krig och ovanpå det stora sanktioner och energikris; inflationen spårade ur helt och det syns fortfarande ingen vändning, och utöver att Fed redan nu har höjt räntorna mer än jag någonsin trodde att de skulle göra – med fler höjningar på väg – har även ECB börjat höja räntorna, vilket jag i början av året inte trodde alls på.
- Min stockpicking och mina bolagsspecifika prognoser har misslyckats totalt. Jag har stirrat mig blind på mina bolags prognosbaserade värderingar och trott att vinsterna skulle hålla mycket bättre än vad de i realiteten gjort, och därför har jag ansett dem vara billiga under en lång tid.
- Jag har inte tagit tillräcklig hänsyn till marknadens allmänna utveckling och narrativ. Jag har inbillat mig att mina bra bolag nog simmar motströms, trots att marknadssentimentet har varit starkt negativt i många månader.
- Jag förstod inte fullt ut realiteten i att när utländska investerare börjar minska risken är småbolag på randmarknader de största förlorarna. Jag borde ha flyttat över till ”trygga hamnar”, det vill säga stora bolag.
- Jag har inte kunnat klippa mina förluster. Efter nya bottnar har jag alltid blivit kvar och väntat på det där ”björnmarknadsrallyt” där man kunde minska risken. Även om vi i juli såg ett sådant stort rally på indexnivå i USA, fanns det som sagt inte tillstymmelse till uppgång i min egen portfölj efter början av maj, utan den har varit i en kontinuerlig och stadig nedförsbacke. I småbolagen syntes ingen rekyl.
- I takt med att marknadsriskerna ökade koncentrerade jag min portfölj ytterligare till mina ”favoritaktier” (främst Kamux och Tecnotree) istället för att diversifiera, eftersom jag tyckte mig känna dem bäst. Efter att de enligt mig redan var billiga har båda fallit med ytterligare ca -40 %. De största innehaven i portföljen har varit dess största sänken.
- Jag övergav teknisk analys, trots att den vid upprepade tillfällen signalerade att det fortfarande var läge att sälja. Men jag ogillade dessa signaler, så jag bortförklarade det negativa till min egen fördel.
- Jag har själv ofta citerat att ”Hopp är en dålig strategi”. Ändå känner jag att det har varit min huvudsakliga strategi under 2022. Jag har vägrat acceptera realiteterna och desperat klamrat mig fast vid hoppet om att det inte kan bli värre än så här.
Om man ska hitta något positivt så är sannolikheten för att 2023 ska bli sämre än 2022 trots allt ganska liten..
