UPM och Metsä Group är de stora marknadsmassaproducenterna i Finland. Stora Ensos massa som produceras i Finland går väl i huvudsak till den egna verksamheten.
UPM har ett högre avkastningskrav för ett massabruk i Finland än vad Metsä Group har. Grunden för Metsä Groups existens är, på grund av ägarstrukturen, att skapa efterfrågan på virke, både timmer och massaved, eftersom skogsägarna äger företaget. De vill ha sin utdelning genom virkespriset, och företagets toppresultat är inte det primära, och därför är man inte först med att stänga ner fabriker även om avkastningen på kapitalet är svag. Vilket tydligt är fallet i Joutseno just nu.
För UPM är situationen en annan. Målet är att köpa råvirke så billigt som möjligt, uppnå största möjliga resultat genom industriell verksamhet och betala utdelning till aktieägarna. UPM:s avkastningskrav för massabruk är mycket högre än Metsäs. Nu har avkastningen på det investerade kapitalet i den finska massaproduktionen legat nära noll i ett par år. Inom cirka 5–10 år kommer massabruket i Kaukas och kanske även Jakobstad (Pietarsaari) att nå slutet av sin tekniska livslängd baserat på tillgänglig information, och det skulle krävas investeringar på hundratals miljoner för att förlänga deras livscykel. UPM kommer naturligtvis inte att investera i båda om avkastningsnivån ser ut som den gör. Om det inte finns en affärsmodell för en investering som förlänger livscykeln kommer UPM att stänga de fabriker som når slutet av sin tekniska livslängd.
Samma sak har vi sett inom tryckpappersbranschen. UPM har stängt ner pappersmaskiner i toppskick, vissa byggda så sent som 2008, som absolut inte var de svagaste i sitt slag i Europa. Men de har varit UPM:s svagaste, och helheten har varit mer lönsam utan dem. Samtidigt finns det fortfarande familjeföretag i Europa som kör uråldriga pappersmaskiner på gränsen till konkurs, i rädsla för att gå under. De stängs inte ner förrän det blir konkurs eller ett företagsförvärv, eftersom familjens pengar är bundna i verksamheten.