Den offentliga skulden i förhållande till BNP för Finland och några jämförelseländer:
Finland 89 %
Norge 55 % (Norska staten har å andra sidan en oljefond på andra sidan balansräkningen som är värd mer än 3x landets BNP)
Sverige 36 %
Danmark 28 %
Schweiz 39 %
Österrike 82 %
Portugal 90 %
Grekland 146 % (var över 200 % så sent som i början av detta decennium)
Finland låg på en nivå på 40 % för 20 år sedan. Sedan dess har de andra nordiska ländernas ekonomier vuxit, vilket har hållit deras offentliga skuldsättning väl i schack.
En intressant jämförelse bland dessa är Grekland. De har skuld, men budgeten visar överskott tack vare stöden från EU. Finland uppvisar däremot ett rejält underskott, även efter EU-avgifterna. Det är sannerligen inte rättvist fördelat.
Jag försökte väcka lite diskussion i arbetspensions-tråden om statliga pensionsfonder. Bland dessa länder har till exempel Grekland, Österrike och Portugal uruselt fonderade pensionstillgångar, vilket också påverkar detta starkt.
Om vi ville och lagen tillät det, skulle Finland kunna betala av statsskulden på ett bräde med tillgångarna i pensionsfonderna. Denna möjlighet har inte de ovan nämnda länderna, och inte heller till exempel Tyskland.
En del av förklaringen kan vara att börsen i Japan var stängd i tre dagar (mån-ons) på grund av nationella helgdagar. Den globala uppgången i början av veckan syns därför med fördröjning och som en större uppgång på en enskild dag. Särskilt tekniksektorn (bland annat AI) stiger, precis som på andra håll, med i synnerhet SoftBank och Ibiden i täten.
Här är industritrendens volymserie från Statistikcentralen. Industrins order och aktivitet svänger kraftigt på månadsbasis, men åtminstone baserat på denna trendserie nåddes botten någon gång under 2024–2025 (vilket stämmer väl överens med utvecklingen i övriga Europa) och nu ligger vi på den högsta nivån sedan omkring 2007.
När man tittar på dessa säsongsrensade index för byggandet, så funderar man (jag har förundrats över dessa här tidigare också) på om situationen nu faktiskt är så exceptionellt usel trots allt:
I många frågor tenderar de negativa aspekterna att betonas. I media talas det om en arbetslöshet på 10 %, men samtidigt är 90 % av dem som vill arbeta fortfarande i arbete och får lön.
Bostadspriserna sjunker, men man glömmer att nämna att det är en inkomstöverföring till unga som därmed behöver binda lite mindre pengar i tegel, trä och betong.
Bostadsbyggandet befinner sig i en svacka, men exempelvis infrastruktursidan dundrar på. Det finns behov av reparationer, och så vidare.
Helsingforsbörsen, även om den inte speglar Finlands hela ekonomi utan snarare hur det går för de inhemska storföretagen i praktiken, ligger på sin högsta nivå på ett kvartssekel.
Å andra sidan är det sant att nedskärningar i den ganska omfattande offentliga sektorn bromsar ekonomin, som @Pohjolan_Eka skrev ovan. Bedömningarna varierar. Till exempel tror politiker och finansministeriet att man kan nå tillväxt genom att skära ner. Nivån på den offentliga debatten i Finland är vad den är, men det finns ju även motsatta studier om hur nedskärningar dödar ekonomisk tillväxt och ironiskt nog ökar den offentliga skuldkvoten i förhållande till BNP!
Till exempel har Suomen Kuvalehti då och då intervjuat dessa “alternativa perspektiv”, och exempelvis den 17 april 2025 lyfte doktoranden Antti Ronkainen fram denna beräkning om nedskärningarnas effekt på tillväxt och skuldsättning.
Desto större anledning att glädjas om exporten och industrin tar fart!
Fast även denna “exportkult” har jag hört kritiseras. Finlands ekonomi bärs alltmer upp av inhemsk konsumtion, och den är också mindre känslig för svängningar i världsekonomin. Kanske borde man fokusera mer på en stark egen hemmamarknad…
Jag skulle själv inte vara så säker på att nedskärningar görs specifikt som en tillväxtåtgärd.
Ansvarslös skuldsättning kombinerat med en hög skattenivå verkar inte heller ha varit nyckeln till tillväxt i Finland baserat på de senaste 20 årens erfarenhet, ett slags Munchausen-trick.
I en idealsituation skulle väl ekonomin vara relativt balanserad, där man ibland ackumulerar överskott och ibland spenderar pengar rejält.
Och all penninganvändning är i grunden inte likvärdig; viss användning ger på sikt åtminstone en payback, medan annan användning kan göra oss lata och låsa resurser i helt onödiga saker i vårt tynande land.
Ronkainen förstärker Sorsa Foundations forskningsverksamhet, så vi lär få höra utvalda åsikter även i fortsättningen.
Denna uppgång har hittills varit ganska smal – även om den allmänna känslan verkar vara att allt stiger. Endast drygt 50 % av bolagen i S&P 500 befinner sig över sitt 50-dagars glidande medelvärde (MA), medan motsvarande andel i indexet var 80 % under den starkaste uppgången efter “befrielsedagen” förra året. Hälften av uppgången kommer från aktierna Alphabet, Nvidia, Amazon, Broadcom och Apple.
En smal uppgångsfront har vanligtvis indikerat en skör marknad och generellt sämre avkastningsutveckling jämfört med en bredd på över +70 %.
Man kan även se detta i skillnaden mellan utvecklingen för S&P 500 och dess likaviktade version (där varje bolag har en vikt på 0,2 % oavsett marknadsvärde).
Utvecklingen för S&P 500 (SPX)-indexet började divergera från dess likaviktade version SPW (S&P 500 Equal Weight) i början av 2023 när AI-boomen tog fart. På tio år har SPW drygt fördubblats, eller stigit med ca 10 % per år. Helt okej, men inget märkvärdigt.
Under samma period har S&P 500 avkastat nästan 14 % per år eller stigit med över 200 %. Och gapet ser bara ut att vidgas ytterligare.
