Stängt på helgerna
Den här tråden är en fortsättning på kommentaren:
Föregående tråd:



Jag vill utmana alla skribenter i del två att i lugn och ro finslipa sina texter och diskutera lika sakligt som man gör med kollegor och kunder på jobbet. Det vill säga så som kulturen är i Pörssien suunta och i många andra trådar.
Det här är lätt att hålla med om.
När det gäller morgonens gallup tänker jag för SDP:s del att det inte är de enskilda mätningarna som är det väsentliga, utan trenden. I det här skedet tror jag att regeringen Orpo börjar tyngas av tomma löften, särskilt när det gäller skuldsättningen, och besvikelsen på regeringen ökar oppositionens popularitet utan att till exempel SDP behöver göra något mer. Lindtman har inte varit särskilt framträdande på sistone, så ökningen i SDP:s väljarstöd kan ännu inte tillskrivas honom.
Jag tycker att Yles mätning har visat riktigt märkliga resultat de senaste par gångerna. Förra gången steg Vänsterförbundets stöd kraftigt, så nu när det återgår till en basnivå ser det ut som om partiets stöd är i brant nedgång. Liike Nyts stöd nästan fördubblades också i den senaste mätningen, vilket är svårt att hitta någon förklaring till.
När jag jämför bara de senaste mätningarna ser jag ingen annan trend än att Sannfinländarnas, Centerns och Kristdemokraternas stöd smälter bort.
Stödet för regeringar tenderar nog nästan alltid att sjunka, oavsett vilka partier som sitter i regeringen, vad de har lovat eller vad som händer. Jag vet inte om raset i regeringens opinionssiffror har varit snabbare eller kraftigare än vanligt, kanske. Jag har för mig att jag någon gång sett en rolig anomali – vars sanningshalt jag visserligen inte har kontrollerat – nämligen att den sittande regeringen i Norge aldrig har vunnit ett val. Vilket i sig är talande, då Norge ändå torde vara ett av världens bäst skötta länder, oavsett om det beror på oljan eller inte. Men i allmänhet är en betydande del av väljarna aldrig nöjda med regeringens agerande.
Som en disclaimer är jag inte heller själv nöjd med regeringens arbete. Jag röstade förresten inte ens på regeringspartierna. Men bara för att, om man vill dra några slutsatser av raset i opinionssiffrorna, bör referensen vara en regerings typiska tapp, eftersom det faktum att stödet sjunker i sig inte säger någonting då det alltid sker.
Visst har det här sjunkit snabbt, utom i jämförelse med Sipilä.
Det som förenar dessa två regeringar är att man har fört en strikt kompromisslös högerpolitik. Sådant fungerar inte alls i Finland, åtminstone inte om man vill ha en andra regeringsperiod direkt efter. Finländarna efterfrågar balanserade kompromissregeringar, eftersom folket i genomsnitt befinner sig relativt nära mitten.
Är man extremt långt till höger eller vänster blir motreaktionen i valen stark. Orpo gjorde ett riktigt grovt misstag gällande planer som sträcker sig över flera mandatperioder genom att välja Sannfinländarna framför Socialdemokraterna.
Det skapas ingen kontinuitet i politiken om man försöker styra med enbart höger- och vänsterblock.
Den enda som blir lidande av allt det här hattandet är dock Finland.
Budgetdisciplin är aldrig populärt, oavsett hur nödvändigt det än är. Enligt vad jag minns har den här regeringen fått utstå betydligt mer kritik i media än andra nytillträdda regeringar.
Jag vet inte om man vågar diskutera det här med kollegor på arbetsplatserna, men det ger en bra bild av hur vår politiska kultur har utvecklats.
Om ändtarmar diskuterar man i regel sakligt endast hos en specialistläkare i proktologi.
Dagens ungdom undviker inte konfliktsökande mer än vad boomers – som bara har läst om de stora krigens orsaker och konsekvenser i böcker – gör. Det verkar vara en hemsk trend här i början av detta årtusende. Jag märker att jag ibland har börjat minnas även det kalla krigets år med värme. ![]()
Är det verkligen så? Det där växelspelet mellan högern och vänstern har pågått under nästan hela självständighetstiden. Det har bevisligen lett till byggandet av ett stabilt avtalssamhälle och ingen inriktning har tillåtits dominera för mycket. Högerns längre dominans tog slut i och med krigen och SDP:s motsvarande i 90-talsdepressionen. Man skulle till och med kunna hävda att man under tider med växlande regeringar har levt i relativt lugna och framgångsrika tider. Vad som är orsak och vad som är verkan är förstås en svår fråga att besvara, men i vilket fall som helst har denna typ av ”stafettväxlingspolitik” hittills fungerat helt berömvärt.
Den nuvarande regeringen har inte mer ekonomisk disciplin än den förra. Man skär ner, visst, men i samma utsträckning minskar man statens intäkter. Skillnaden är att pengarna fördelas ideologiskt på ett annat sätt.
Nu finns det inte ens någon corona som stoppar samhället, inga vägspärrar vid Nylands gräns.
Under Kekkonens tid hade presidenten makt på ett helt annat sätt än i dag. Regeringarna byttes ut tätt, och de kom från hela det politiska spektrumet. Kontinuitet var ändå, särskilt i utrikespolitiken, a och o, och kursen tog inte ständiga tvärvändningar på samma sätt som nu.
Väldigt grovt förenklat är det så här.
Det beror helt på partiet. Åtminstone Samlingspartiets stöd borde tåla det rätt väl. Efter Ahos regering sjönk Samlingspartiets stöd bara minimalt med drygt en procentenhet. Efter Lipponens första regering steg partiets stöd med över tre procentenheter. Och inte heller Sipiläs regering tärde särskilt mycket på Samlingspartiets popularitet.
Liberalerna har kommit med en fortsättning på förra årets bragd, skuggbudgeten ”det finns att skära i”. Nu är skillnaden mot regeringens budget redan över 12 miljarder😁
Ändå visar den ett litet underskott…
Det saknas fortfarande en del understödskort för att de ska kunna ställa upp i valet.
HS: EU-kommissionen oroad över regeringen Orpos penninganvändning
Även inom EU ges erkännande för skicklighetsproven från Finlands mest kapabla ekonomiska partier, nämligen Samlingspartiet och Sannfinländarna. Visst är det skönt att vara på högersidan i dessa tider.
Det är lätt att instämma i oron över det ekonomiska läget i Finland och behovet av ytterligare nedskärningar. Det beklagliga är att den här sammansättningen, ur ett ekonomiskt perspektiv, är den bästa möjliga regeringen i Finland. Under den föregående socialistiska regeringen gjordes inte ens ett försök, och de partier som nu sitter i opposition är ännu mer ovilliga att banta den överdimensionerade offentliga sektorn eller driva igenom de förändringar som arbetsmarknaden kräver.
Samma gamla visa om skulden, även om man förra året var orolig för Finlands skuld och nu för Orpos regerings penninganvändning.
Finland tillämpar samma taktik gällande skulden som med Nato-medlemskapet. Det vill säga, man prioriterar och sanerar först när man måste, tyvärr.
Orpos regering försöker åtminstone begränsa utgifterna på något sätt genom att skapa incitament för att arbeta och därmed delta i bakandet av kakan. Samt förbättra företagens verksamhetsförutsättningar i Finland.
Vad jag har sett av den här regeringsperioden så har de beslutat att skapa en ny incitamentsfälla (de arbetslösas fribelopp), minskat penningflödet i omlopp när till exempel jobb försvinner från byggbranschen, och tagit resurser från den enda tillväxtbranschen, det vill säga den gröna omställningen.
Vad mer, de har upprätthållit statens skuldsättningstakt genom att minska statens inkomster. Man undrar om vi under den här mandatperioden ens kommer att få se ett enda försök att göra något åt budgetunderskottet, eller om man kör på med “från en ficka till en annan”-metoden ända in i kaklet.
Tyvärr lämnade Marins ”Just nu är inte rätt tid”-regering ett dåligt arv till Orpos ”hoppas, hoppas”-regering när det gäller statsfinanserna och det ekonomiska läget.
Det återstår att se om Orpos regering lyckas med sina löften, den lovade åtminstone att försöka. Jag noterade knappt något försök från den tidigare regeringens representanter i deras valtal. Så upplevde väljarna det också.
Och ingen inbillar sig att ekonomisk balans kan uppnås på ett år eller ens under en mandatperiod, så pass illa ute är vi till följd av fördelningspolitik och fåfänga förhoppningar.


Nå, om detta är Marin-regeringens fel, varför gör då inte Orpos regering någonting utan fortsätter i exakt samma takt trots att utsikterna mörknar?
Marins regering tog lån till låg ränta, den nuvarande tar till högre. Varför gör regeringen ingenting?
Jag tror inte att EU-kommissionen och Finlands borgenärer är särskilt intresserade av hur någon hypotetisk regering skulle agera här och nu. Regeringen Orpo bär ansvaret i dag och det är just de som måste få situationen under kontroll.
Just de.
Här och nu.
Smärtsamma beslut blev dock inte gjorda och slutresultatet är synligt för alla. Vi står inför svåra tider och i takt med att det yttre trycket gradvis ökar kan det hända att den nuvarande regeringen tvingas återvända till det så kallade ritbordet. Vi befinner oss inte i någon kris ännu, men ibland känns det som att Samlingspartiet och Sannfinländarna redan i detta skede har slutat försöka i hopp om att en eventuell kommande högkonjunktur ska rädda Finlands ekonomi.
Det är bra att leva på hoppet, men det hade varit bättre om de smärtsamma besluten hade fattats genast och att man hade svikit vallöftena genom att hänvisa till att statsfinanserna är i ett sämre skick än väntat eller till någon annan förklaring. Finlands ekonomi kör nu in i väggen med byggbranschen i spetsen och spåren kommer att bli fula. Nu krävs det politiskt mod och ledarskap för att effekterna av den kommande ekonomiska depressionen ska bli så små som möjligt och för att en äkta sanering av statsfinanserna ska kunna inledas.
Mitt budskap och mitt kostnadsfria råd till den nuvarande regeringen är mycket enkelt:
Det finns saker att skära ner på.