Det som är betydelsefullt vid införandet av behandlingen i Finland är besparingar och i USA ersättningsberättigande via försäkringar. Om man räknade med att Sinapticas behandling skulle göra att en alzheimerpatient kan bo hemma i flera år, skulle denna behandlingsmetod spridas väldigt snabbt. Om vård på ett vårdhem kostar t.ex. 150–250 euro per dag, så lönar det sig ganska snabbt även för samhället att börja betala för Sinapticas behandling. Till ett pris av 200 euro skulle en patient kosta 70 000 euro per år, och patienter som diagnostiserats i unga år är på vårdhem i rentav 5–10 år, medan de som diagnostiserats i högre ålder naturligtvis är där under en kortare tid. Det är förstås lite osmakligt om man motiverar vården enbart med pengar, eftersom den största vinsten naturligtvis är de människolivsvärda extra år som patienten kan tillbringa. Det är dock lätt att motivera vårdens fördel för samhället om behandlingen minskar kostnaderna med t.ex. 50–60 000 per patient och år. Med en enda apparat skulle man alltså uppnå en besparing på rentav över 2 miljoner euro med 40 patienter, under de år då patienten inte behöver vårdhemsvård.
Det här var siffror som jag uppskattade och googlade fram, men i den riktningen skulle det ungefär gå. I vilket fall som helst är besparingen avsevärd.