Första 10 min:
Fallet som diskuteras i samtalet är “Michi”, som är tetraplegiker (fyrlingsförlamad) efter en mopedolycka och 50 operationer för 10 år sedan. Han fick ett chip inopererat sommaren 2025; sedan oktober 2025 har han besökt kliniken två gånger i veckan. På en skärm visas animerade övningsvideor, och genom att följa dem gör Michi tre saker (omgångar): 1) tittar på vad som görs i övningen, 2) tänker på vad som görs i övningen, 3) tänker på hur han med sin egen hand skulle göra det som görs i övningen (“In der dritten Runde, soll er sich vorstellen, dass er selbst mit seiner rechten Hand nach dem Ball greift.”). Tankearbetet tolkas med hjälp av AI. Målet är att Michi ska kunna styra en smartphone eller en robotarm med hjälp av tankarna. Träningspasset varar i 2 timmar, och Michi är utmattad efteråt. Michi är inte den enda patienten i München-studierna, där även personer som lider av talsvårigheter efter stroke (“Sprachstörung”) ingår. Kvinnan i samtalet (uppenbarligen Daniela Remus) har följt BCI-forskning (Brain-Computer Interface) i 15 år. Under denna tid har man gått från “tekniknördar” närmare kommersiella applikationer, i takt med att enheterna blivit mindre, beräkningskraften ökat och AI gjort framsteg. Michi är den 50:e patienten som fått det aktuella (eller motsvarande) chippet inopererat. Operationen tog 5 timmar. Sådana operationer görs endast på svårt skadade personer, och i denna studie fokuserar man specifikt på den hjärnregion som styr rörelse; andra hjärnområden är betydligt mer komplexa. Nu är målet att ta ett steg mot klinisk användning. Forskningen startade i den amerikanska armén på 1970-talet, och nu har utvecklingen accelererat rejält tack vare AI.
ca 10–13 min:
Utöver seriösa (tyska, hum) forskare är även den amerikanska armén, Kinas “regering” och teknikmiljardärer som Elon Musk intresserade av hjärnchip för att få grepp om mänskliga tankar. Innan detta bekantar man sig en stund med en annan BCI-variant; vid Julius Maximillian-universitetets psykologiska institution har man sedan 1990-talet studerat patienter som är i ett totalförlamat tillstånd, så kallat lock-in-syndrom, där patienten kan tänka men bara röra ögonen eller ögonlocken. Denna BCI-variant är en icke-invasiv EEG-mössa vars elektroder mäter hjärnans elektriska impulser. Denna enhet är mindre exakt än ett chip som sätts in via operation, men metoden undviker kirurgi. Forskare har lyckats kommunicera med patienter, men utvecklingen har varit långsam på grund av brist på pengar och patienter.
Från 13 min och framåt talas det om exoskelett via EEG-mössa-BCI och det verkar inte röra Nexstim mer ingående, men jag lyssnar klart ifall det dyker upp något relevant.