Detta var för övrigt en bra text av Timo Ahopelto och Antti Lindtman. Konkret och praktisk. Bara att utföra. (Lite förvånad över den senare skribenten.)
Den är från februari, men hade den redan länkats hit?
Detta var för övrigt en bra text av Timo Ahopelto och Antti Lindtman. Konkret och praktisk. Bara att utföra. (Lite förvånad över den senare skribenten.)
Den är från februari, men hade den redan länkats hit?
Jag tror också att incitamentssystemet för risktagande har gjorts omöjligt olönsamt. Om du lyckas blir det nästan inget kvar för företaget. Misslyckas du så häller hela folket ett kilo avföring över dig. Avkastningen på kapitalinvesteringar är så hårt beskattade att jag inte är förvånad över varför man inte investerar här. Risken och dess avkastning är obefintliga. Svårt att bygga ett kapitalistiskt ekonomiskt system utan kapitalister.
Tack så mycket! Jag förstår din poäng, men jag menar kanske med inkomstskillnader slutresultatet där hur det tar ifrån någon annan om en tjänar 150k och en annan 15 miljoner. Karikerat exempel. Men jag hoppas att du förstår min poäng. Mitt budskap är att den nuvarande universalistiska välfärdsstaten inte ska raseras, men jag försöker ibland påminna om att dess upprätthållande inte är helt gratis. För detta behöver vi ekonomisk tillväxt. I historien finns det otaliga exempel där man försöker ”fördriva” landets kapitalister i ett kapitalistiskt baserat ekonomiskt system och inte med ett särskilt gott facit av vad som har följt i efterdyningarna. Sammanfattningsvis: en fungerande marknadsekonomi behöver visserligen reglering och offentlig förvaltning, men när varje sak regleras för mycket har det oftast inte gett det önskade resultatet, den offentliga förvaltningens stora problem har varit ineffektivitet.
Hoppas det! Det här är intressanta saker och man får höra olika synpunkter i olika frågor.
En längre intervju finns på Startup-ministeriet:
Lindtman är en högerdemokrat som förstår näringslivets önskemål, så under hans eventuella kommande statsministerperiod kan man förvänta sig åtgärder som skapar ekonomisk tillväxt, särskilt om Samlingspartiet (Kokoomus) är med i regeringen.
Jag har bott i många länder, och baserat på det kan man generellt konstatera att ju fattigare de sämst ställda är, desto rikare är de mest förmögna.
Jag köper dock inte helt inkomstskillnader som något universellt mått. Det blir särskilt problematiskt om man jämför förmögenhet, eftersom förmögenheten för olika inkomstklasser till stor del består av olika tillgångar vars värderingar inte nödvändigtvis korrelerar. Aktier kan vara höga och fastigheter låga → skillnaden mellan medelklassen och de rika ökade utan att något egentligen förändrades. Lite samma sak kan gälla för inkomster, om många företag börsnoteras kan inkomstskillnaderna öka utan att något egentligen förändrats.
Den här diskussionen stöter man faktiskt på ganska ofta och den innehåller några perspektiv som man alltid skulle vilja granska närmare.
En ganska typisk strategi för vissa företagare är att starta ett företag med målet att sälja startupen senare. Med pengarna från försäljningen startar man sedan ett nytt företag.
Ibland inser företagaren att tiden inte räcker till för att driva det aktuella företaget och en ny idé dyker upp. I Finland finns det en ganska intressant startup-scen där företagare startar små företag, experimenterar, säljer dem vidare eller på annat sätt gör sig av med dem.
En släkting, som är involverad i sådan verksamhet, sa till min son:
”Det lönar sig att bli företagare. Då får man välja när man arbetar de 16 timmarna under dagen.”
Så dessa individer är alltså fullständiga arbetsnarkomaner. När du arbetar mer än andra och är djupt engagerad i ditt företag, vill du naturligtvis ta en exit då och då.
Samma sak gäller förmodligen för en trader. Ibland tar man hem vinsterna eller sväljer förlusterna.
Att skapa ett företag från grunden och att växa en verksamhet är förmodligen en lite annan sak än att utveckla en befintlig verksamhet. Startups är typiskt sett ganska kaotiska. Standardiserade arbetssätt har ännu inte utvecklats. Ekonomichefen är fortfarande den pålitliga kompisen som orkar öppna Excel, men som bekvämt har lärt sig knepen själv när företaget växer.
Att “knivhugga” sin egen startup och städa upp verksamheten kan kännas tungt, så den kan få en helt ny möjlighet i någon annans händer.
Ett företag kan också ha större möjligheter att växa som en del av ett större företags portfölj. För ett stort företag kan ett litet företag erbjuda en genväg till framgång. Att starta verksamhet genom produktutveckling tar lång tid, innebär många risker och samma timmar slår även för ett stort företag.
Det kan mycket väl vara så att om den person som startade företaget inte skulle sälja det vidare, skulle det inte nödvändigtvis växa.
Om det verkligen är så att man i folkmun säger att ett företag säljs utomlands precis när det är på väg att ta fart.
Typiskt sett tänker man att vi inte har kapital för att köpa upp bra företagsstarter. Det kan också vara så att vi inte har kompetensen att växa små företag, vilket innebär att när de väl hamnar i ett finskt företags ägo, blir det sålda företaget ingen framgångssaga.
Vad händer om finska företag köper företag utomlands och inte är lika intresserade av inhemska företag? Vi har en ganska liten marknad. Genom att köpa ett utländskt företag expanderar företaget samtidigt till det landets marknad och ärver kunderna.
Förr i tiden intresserade finska företag utländska företag, naturligtvis på grund av IT-kompetensen, men också på grund av handeln med Ryssland. Ryssarna ägnar sig mycket åt politisk handel. Nu är det kortet inte längre giltigt.
Numera köper företag utanför Europa ett irländskt företag eller etablerar sitt huvudkontor på Irland om de vill in på EU-marknaden.
När man siktar på USA-marknaden lönar det sig att köpa ett kanadensiskt företag.
Hur som helst.
När företag säljs utomlands. Visst försvinner framtida kassaflöden dit, men man får också tillgångar för att göra andra saker.
En har grundats och sålts, nu är nästa igång och vi funderar på om vi ska expandera eller sälja den nuvarande verksamheten om ett år. Finansieringen för expansion känns stram, och riskhanteringen måste vara sådan att man inte lägger alla ägg i samma korg, det vill säga att expansionen inte görs enbart med egna pengar.
Ur ett ekonomiskt tillväxtperspektiv spelar det inte så stor roll om en ägare har sålt till en utländsk eller inhemsk part. Det viktigaste är att kapitalet kan röra sig fritt till den optimala destinationen.
Säljaren kan ha ett mer produktivt mål i åtanke för kapitalet, och köparen kan se fler utvecklingsmöjligheter i köpobjektet än säljaren och därför betala över det begärda priset. Annars skulle inga affärer uppstå. På så sätt strävar man efter att skapa jobb och ekonomisk tillväxt.
Detta i det stora hela och i genomsnitt. Naturligtvis kan allt gå fel i ett enskilt fall.
Samhället kan till exempel med höga skatter förhindra försäljning och köp av företag, vilket i sin tur minskar den ekonomiska tillväxten, då säljarna istället för att sälja fortsätter på samma sätt som tidigare utan tillväxtambitioner, när deras egna resurser är uttömda.
Jag tror dock inte att denna skattefråga är ett särskilt stort problem i Finland. Ett större problem kan vara hur man upprätthåller inspirerande förhållanden för att grunda nästa företag efter en framgång, eller för den delen, ett misslyckande.
Skatterna – den totala skatten på realavkastningen för börsnoterade företag är cirka 58 % – problemet är att kapitalet äger mindre affärsverksamhet och riktar sig mer mot konsumtion, inklusive t.ex. rymliga bostäder och fritidsboende, samt ränte- och bostadsinvesteringar.
Jag är inte 100% säker på att jag förstod rätt, men leder inte höga skatter till att kapital har färre möjligheter att söka sig till konsumtion? Då skulle de vara en lösning på det presenterade problemet. Om man t.ex. vill förhindra köp av onödigt stora bostäder, måste man beskatta mer så att det inte kan ske. Valet är i slutändan om man litar mer på den fria marknaden eller staten
Bra skrivet Aili.
Jag vill gärna fortsätta lite på ämnet “att göra en exit för tidigt” eftersom det då och då syns även i Helsingin Sanomat.
Den attityden att exitar “borde göras senare” är ganska frustrerande. För det första är startups och tillväxtföretag i princip illikvida. Att lyckas med en exit för en startup i något skede är resultatet av hårt och målmedvetet arbete. De flesta startup-entreprenörer är inte involverade i en enda betydande exit under hela sin karriär. Så detta “felvunna” tänkande är ganska förvirrande.
För det andra befinner sig framgångsrika startup-entreprenörer, vars företags värde stiger till hundratals miljoner, nästan undantagslöst i en situation där värdet av startup-företagets aktier i deras personliga balansräkning kan utgöra t.ex. 95% av nettotillgångarna. Varje investerare förstår hur galen en sådan situation är, där praktiskt taget hela förmögenheten är i en illikvid aktie. Man skulle behöva vara världens dummaste investerare om man då inte försökte diversifiera ägandet på ett eller annat sätt via en exit eller secondary.
Sedan till det egentliga problemet. I Finland är det praktiskt taget omöjligt att hitta köpare eller efterfrågan om ett startup-företags värde stiger över hundra miljoner. Pensionsförsäkringsbolagen rör inte dessa, detta faller inte inom Tesins mandat och inhemska VC-bolag har inte tillräckligt med krut för större arrangemang i senare skeden. PE-fonder verkar fokusera på skorstensindustrin, som är lättare att förstå ur värderingssynpunkt. Staten är intresserad av varv och bilfabriker. Det betyder att det i praktiken inte finns något annat alternativ än internationella aktörer.
Om man ville göra något åt detta, borde pensionsbolagen fås med i större arrangemang och risktagande. Landets sentiment är bara så riskundvikande att det nog inte kommer att hända, och det är lättare att muttra “varför säljs allt utomlands”. ![]()
Detta ![]()
Förutom pensionsbolagen skulle bristen på inhemskt kapital också avhjälpas om förmögenhetsbildning och kapitalackumulation inte föraktades. Om det fanns till exempel 70 miljardärer istället för 7, skulle kanske fler tillväxtberättelser hitta inhemskt ägande.
Detta är mycket sant. Finland har enormt mycket kapital som inte vill ta någon risk. “Bra utdelningar” räcker för både småinvesterare och många institutioner. Det finns alldeles för lite privat riskkapital i omlopp som siktar på tillväxt, och den allmänna inställningen är att ett aktiebolag inte får ta risker, eftersom man inte får misslyckas till något pris. Om du tar en risk, köper Uniper och affären går i stöpet på grund av ett helt oväntat krig, kommer du att få höra om detta felaktiga framtidsförutsägelse i årtionden. Detta upprepas på samma sätt i mindre skala. Man får inte ta risker, man får inte försöka med stark tillväxt, man får inte skuldsätta sig. “Finnar misslyckas alltid om de försöker växa.” Utöver detta kommer den allmänna demoniseringen av ägande, framför allt från vänstern och fackföreningarna.
Pensionsbolagen har länge haft ganska låga aktieandelar, och de investerar (i viss mån visserligen helt motiverat) i stabilare företag.
Småinvesterare ber om ordet på bolagsstämmor och frågar “Om man kunde få lite extra utdelning”. Den viktigaste indikatorn för en investerings klokhet är att beräkna förhållandet mellan föregående utdelning och nuvarande kurs och köpa baserat på det
Finland är ett helt defensivt land. Visserligen är kanske en anledning just att vi är ett ganska fattigt land när det gäller investeringstillgångar. Pengarna finns i väggarna och på konton, inte i producerande företag.
Jag skulle inte heller fördöma startups exiter. Även om ägandet av företaget övergår till utlandet, får de gamla ägarna nytt kapital att investera. Och ofta leder en investering i ett inhemskt företag eller dess köp också till att dess verksamhet växer och utvecklas samt att ytterligare arbetskraft anställs. Så ja, exiterna är bra saker för helheten. De är inte förluster eller misslyckanden.
Den här Hesarins artikel om pensioner var tankeväckande. Den förklarar mycket om ekonomins tillstånd och skulle kunna ändras om det bara fanns politisk vilja.
”Kanske är den mest centrala informationen att alla andra utgifter för den offentliga ekonomin har förblivit mer eller mindre oförändrade på drygt 40 procent av bruttonationalprodukten under hela 2000-talet, men kostnaderna för social trygghet relaterade till ålderdom har fördubblats.”
Företagsledare till HS: Pensionsåldern borde höjas till 70 år – “Som en gratis lunch” - Ilta-Sanomat
Samma ämne och artikel förklarar också varför inget görs: Även äldre får rösta.
Om jag minns rätt ligger medelåldern bland väljarna runt 55 år, så det är inte konstigt att det är så svårt att genomföra reformer.
Detta är förstås den andra sidan av historien. Den andra sidan är att pensionsåldern länge har byggts på idén om en “tredje ålder”, då man har funktionsförmåga och med pensionen/besparingarna också råd att konsumera. Då har man äntligen tid, energi och förmögenhet att förverkliga sig själv och göra allt roligt. Och eftersom pensionsåldern ligger framför alla utom de som redan är pensionerade, är den hägringsliknande drömmen om en bekymmersfri och nöjesfokuserad pensionsålder för lockande för att kunna släppa taget om den.
Jag minns att jag för 15 år sedan försökte diskutera med folk om idén att istället för en åldersbaserad pension skulle man övergå till en pension som enbart baseras på kvarvarande arbetsförmåga. Denna modell skulle bättre ta hänsyn till att olika arbeten sliter på människor (mentalt och fysiskt) på olika sätt och att orken i arbetet också är individuell. Om modellen dessutom skulle innehålla incitament för arbetsgivare och arbetstagare att ta hand om orken i arbetet, skulle modellen vara en win-win för individen och nationalekonomin.
Framför allt skulle det klargöra principen att pensionens uppgift är att sörja för försörjningen när personen inte längre själv kan försörja sig. Inte att möjliggöra året runt-golf i Portugals sol.
Det var inte förvånande att modellen totalt förkastades. Det överraskande var att även unga förkastade den.
Helsingin Sanomats artikel om pensioner var utmärkt och illustrativ, men den är egentligen bara ett tecken på samma problem som denna andra artikel publicerad i samma tidning, samma dag:
Problemet är att vi kräver bekvämligheter för oss själva som vi inte har råd med, och vi är inte redo att ge upp dem. Vi prioriterar som samhällen och som individer allt annat än samhällets eller individens ekonomiska välfärd. Detta är problemet. Våra metoder och annat bara återspeglar det.
Här görs nu ett problem av något som inte är ett problem. Distansarbete påverkar inte Finlands ekonomiska tillväxt det minsta. Friheten att arbeta när och var man vill är något som har kommit för att stanna. Inom alla branscher är detta dock inte möjligt av ganska förståeliga skäl, och människor förhåller sig också annorlunda till arbete. Diskussionen är alltså med rätta polariserad.
I frågan skulle det behövas lagstiftning som tillåter frihet att arbeta när och var man vill, men som bevarar arbetsgivarens rätt att vid behov och med goda skäl definiera saker baserat på sin direktionsrätt. Att komma till kontoret bara för att extroverta vill visa upp sina prestationer tjänar ingen. Å andra sidan måste en underpresterande person få diskutera sin prestation även på kontoret. Självklarheter som tyhy-, team- och utvecklingsdagar är naturligtvis fysiska evenemang.
Kategorisering fungerar sällan i frågor där det finns många sanningar. Därför måste arbetet kunna befrias från gamla normer och tankemönster. Gäller särskilt, men inte enbart, expertarbete.
Den där saken om distansarbete är nog bara rent nonsens. EK vädjar till centrumets livskraft och att folk skulle gå från kontoren till (centrumets) restauranger för att äta. Precis som om man inte skulle äta någon lunch när man jobbar på distans. Å andra sidan vädjar man till någon abstrakt ”innovativitet” som uppstår vid nära samarbete.
Det handlar väl ändå om att EK har sådana stora fastighetsinvesterare som medlemmar, som är oroliga för sina egna intäkter. Centrums restauranger eller utländska klädbutiker (i artikeln sägs det att distansarbetare inte köper kläder efter arbetsdagen…) är inte medlemmar i EK.
Den där pensionssaken var nog intressant och just den punkten, att andra offentliga utgifter i stort sett har förblivit oförändrade i förhållande till BNP de senaste 25 åren, medan utgifter relaterade till åldrande har fördubblats, är enligt min mening den väsentliga saken i hela denna diskussion om det offentliga finansernas nuvarande tillstånd.
Problemet är just att experterna har fått makten att definiera vad som förväntas av dem och de vägrar att se skogen för alla träd. Arbetsgivarens behov är inte bara att alla gör sitt eget jobb. Det är ett minimum. Arbetsgivaren måste tänka på framgången för hela företaget/arbetsplatsen/avdelningen etc., vilket påverkas av hur man agerar som en helhet.