Socioekonomisk bakgrund och investering

[Wappie]

I den här tråden kan forummedlemmar berätta om sin socioekonomiska bakgrund och dess inverkan på deras eget investerande. Man kan också diskutera ämnet generellt utan att berätta om sin egen bakgrund. Har dina föräldrar eller mor-/farföräldrar investerat? Har du fått ett arv? Hur har dina föräldrars socioekonomiska bakgrund påverkat din utbildning, arbetsliv, nätverkande och därmed ditt investerande?

Traditionellt har investeringar setts som en syssla för överklassen, något som vanligt folk inte borde blanda sig i. Under de senaste åren har dock den finska folkkapitalismen tagit steg i rätt riktning. Inderes forum, andra investerargemenskaper, investeringsinfluencers, unga investeringsförfattare, podcaster m.m. – den “buzz” som gör investeringar bekanta, särskilt för unga (och alltmer även för kvinnor), har enligt min mening ökat allmänhetens intresse för investeringar. Min antagelse är att personer med genomsnittligt rikare familjebakgrund diskuterar på detta forum, samt på sätt och vis de första pionjärerna i sina släkter. Jag har till exempel i tråden “Lönediskussion” glädjande nog sett personer i mycket olika inkomstklasser, men det säger ännu inte vilken bakgrund skribenten har. Att spara och investera på ett förnuftigt sätt är utan tvekan bra för vems som helst framtid, så jag hoppas att diskussionen här kommer att väcka tankar om hur fler finländare kan fås att investera. Det skulle vara bra för oss alla som bor i Finland. Inderes är väl positionerat som producent av investeringsrelaterat innehåll och kan till och med direkt påverka denna fråga.

Jag kan börja diskussionen lite från min egen sida. Jag föddes och växte upp till vuxen i en liten stad på landsbygden. Ortens “rika” var läkare, apotekare och några lokala företagare. Mina föräldrar har inte gått på universitet, men har haft ganska bra jobb och tjänat lite mer än den finska medellönen. Som barn räckte det för att jag skulle bli retad i skolan för att jag påstods vara född med en guldslev i munnen. Ja, vår familj hade en aning bättre levnadsstandard än de flesta skolkamraters familjer, men under min ungdom stötte jag aldrig på människor som var ens lite rikare än medelklassen. I vår familj pratades det inte om investeringar. Lottodragningar följdes däremot. Flitigt skolarbete, stark arbetsmoral och idrott värderades högt. Jag fick värdefulla färdigheter och en “gör-det-själv”-attityd, men ingen kunde riktigt visa mig vägen i livet. Ingen kunde ge råd om vad och var man borde studera eller vad man borde göra med de intjänade pengarna.

Militärtjänsten öppnade mina ögon enormt. Där såg man verkligen alla möjliga sorters människor, men särskilt RUK var en förvirrande upplevelse. Plötsligt kom många runt omkring från så kallade toppgymnasier och skulle studera främst inom några av de mest prestigefyllda universitetsområdena i Helsingfors. Vissa föräldrar hade mycket högt betalda jobb och överhuvudtaget yrken som man inte visste något om i småstaden. Samma sak fortsatte när jag började på universitetet. Kompisarnas pappor var läkare, VD:ar och miljonärer som företagare. Som en gemensam observation för många som kom från rikare familjer märkte jag att arbetsmoralen ofta inte var på samma nivå som hos dem med mer blygsam bakgrund. Som om världen redan var mer bäddad för dem, oavsett studieresultat. Fritid och livets nöjen vann för dem, medan jag själv grindade studierna så gott jag kunde. Visst var de flesta av dem mycket smarta och de klarade sina studier med relativt liten ansträngning, även om det inte nödvändigtvis var med de bästa betygen. Det spelade ingen roll. Investeringar var redan en bekant sak för många av dem. Förmögenhet fanns redan och den hanterades på olika sätt. Först i början av universitetet kunde jag börja bygga upp min investeringsförmögenhet helt från noll, men lyckligtvis redan då. Utan tvekan ledde alla mina tidigare erfarenheter till att jag hittade investeringar relativt tidigt, oavsett min bakgrund. Jag hade insett att de rikare alltid kan anställa någon flitigare uppkomling för att göra det hårda arbetet och samla in vinsterna. Istället för att bara grinda lönade det sig att sätta sina pengar i arbete för att generera nya pengar. Ränta på ränta-effekten sköter med åren förmögenhetsuppbyggnaden åtminstone till den nivå som i barndomen ansågs vara “rik”. Att bli rik är inte ett mål i sig, men den frihet och möjlighet att påverka livet som ökad förmögenhet ger är eftersträvansvärda saker. Mina föräldrar arbetar fortfarande hårt när pensionen närmar sig. Jag vet inte om jag vill arbeta på samma sätt i samma ålder, men jag hoppas att jag då har friheten att välja.

[Ziibra]

Drygt 30 år gammal. Min barndom och ungdom var fantastisk; jag hade många kompisar, en kärleksfull familj och en trevlig släkt, dessutom fick jag hålla på med lagsport. Morsans utbildning: grundskolan med nöd och näppe. Hon var arbetslös i stort sett under hela min barndom, bortsett från några ströjobb. Farsans utbildning: grundskolan med nöd och näppe. Jobbade med “skitjobb” sedan tonåren, gjorde långa dagar så fort det erbjöds. De tjatade förvisso ständigt om att man måste sköta skolan ordentligt, vilket jag är väldigt tacksam för. Den praktiska hjälpen med läxor eller yrkesval var dock i princip noll… och jag klandrar egentligen inte mina föräldrar för det, då deras IQ helt enkelt inte räckte till. Jag lärde mig väldigt mycket som barn/ungdom om att hantera egna pengar och att spara till saker jag ville ha, och även lite större “icke-obligatoriska” inköp fick jag alltid sköta själv; TV, Playstation, garantihyra för lägenheten, körkort… så kallade obligatoriska saker (cykel, skidor, skridskor osv.) fick jag sedan som födelsedags- eller julklappar. Jag kan alltså stolt och ärligt säga att precis hela min förmögenhet är självintjänad. Jag fick inte en enda krona i “startkapital”. Bortsett från tillfälliga, små stunder av bitterhet och avundsjuka är jag väldigt stolt över detta.

Investeringar har av någon anledning alltid varit som ett rött skynke för min släkt och familj. All den bitterhet som mina föräldrar har visat mot samhället under ytan har på något sätt laddats in i det. Investeringar har setts som ett egoistiskt sätt att “gömma undan pengar”. I min släkt fanns det till och med ganska starka kommunistiska drag i miniatyr; om någon hade “extra” pengar användes de automatiskt till släktens bästa. Ve och fasa om någon i släkten hade börjat investera sina extra pengar. Nåväl, jag är släktens enda student, så det fanns ju inte direkt många extra mark över heller.

När jag “på sin tid” berättade för min pappa att jag investerar, fick jag till en början en ganska arg och bitter utskällning. I utskällningen spelade argument och fakta naturligtvis inte huvudrollen, utan snarare släktens “tysta regler” och en “livserfarenhet” som grundade sig på enbart grundskola. Jag har ändå fortsatt investera, eftersom jag redan på tröskeln till vuxenlivet bestämde mig för att förkasta en stor del av släktens “livsvisdomar” och studera samt vara så intresserad av världen själv att jag kunde skapa mina egna livsvisdomar. Portföljen är bara på blygsamma 20 000 €, men det är precis lika mycket mer än vad mina andra släktingar har tillsammans.

Numera kan mina föräldrar faktiskt uppskatta mina prestationer och är glada över att min familj mår bra, även ekonomiskt utöver andra delar av livet. Jag tjänar hyfsat, men jag hävdar ändå att jag ligger på de lägsta 10 % när det gäller förmögenhet här på forumet Om jag någon gång blir “på riktigt” rik, tror jag att resten av min släkt, direkt eller indirekt, kommer att “kräva” sin andel av den förmögenhet som jag SJÄLV har tjänat ihop.

Edit: Kollade för skojs skull föräldrarnas utbildningsnivås inverkan på barnens utbildningsnivå. Jag har själv gått en högre YH-utbildning (YAMK). Av söner till mammor med enbart grundskolebakgrund avlägger 7 % en högre högskoleexamen. Av söner till pappor med grundskolebakgrund är siffran 8 %. (Vanhempien koulutus vaikuttaa lasten valintoihin | Tieto&trendit) Jag hittade ingen statistik som visade hur vanligt det är med en högre högskoleexamen för barn/söner när båda föräldrarna har enbart grundskolebakgrund. Hur som helst ökade detta den stolthet jag unnar mig själv för mina prestationer

Min avundsjuka är inte kategoriskt riktad mot rika, utan mer mot de rika som har fått väldigt mycket redan vid startlinjen. Då är det mångdubbelt lättare att bli förmögen. Jag försöker ständigt bli av med mina känslor av avund, och har lyckats ganska bra med det redan.

[Ituhippinen]

Jag har berättat lite i någon annan tråd, men eftersom idén med tråden fascinerar mig och det är trevligt att läsa andras historier, berättar jag kortfattat även min egen.

Jag är lite över 30 år gammal och får vara pappa till en liten flicka. Jag föddes in i en släkt där det aldrig funnits högskoleutbildade, och under de senaste fyra generationerna har två gått gymnasiet. I släkten fanns dessutom en företagare, och alla andra arbetade inom arbetaryrken. Jag var den första i min släkt med högskoleutbildning. Efter mig har även min bror utbildat sig på högskola.

Mina föräldrar var arbetare utan någon utbildning. De tjänade långt under medellön. En fantastisk barndom, en kärleksfull familj där det alltid fanns allt man behövde. Man arbetade helt enkelt mer för att kunna skaffa det nödvändigaste. En del svartjobb på krogen gav familjen pengar till att resa, och tack vare det har jag fått se en hel del av världen.

Jag har inte fått något arv, och det väntas inget i framtiden heller. Saker relaterade till investeringar har vi aldrig pratat om, och mina föräldrar hade inte haft något att bidra med där heller.

I lönenivå har jag redan hoppat upp några percentiler från mina föräldrar. Har det gett mer lycka? Jag tvivlar . Jag kan erbjuda mitt barn allt hon behöver, och lägga undan lite åt henne också för framtiden (jag tjänar snäppet under medellönen).

Trots att den socioekonomiska klassen går i arv väldigt starkt, kan man bryta detta mönster “enkelt” med en bra uppfostran och en gnutta tur med slumpen (barnets kretsar, intressen).

[Gadus]

@Ituhippinen

Även om socioekonomisk klass går i arv väldigt starkt, kan man bryta detta mönster “enkelt” med en bra uppfostran och en nypa tur i slumpens lotteri (barnets umgängeskretsar, intressen).

Det där är förresten en intressant sak som en sidoanekdot, även om det inte diskuteras här. Socioekonomisk status är ett komplicerat fall, och även om utbildningsnivån inte skulle vara i toppklass, förbättrar en satsning på allmänbildning och dylikt troligen chanserna på till exempel relationsmarknaden i form av gemensamma intressen. En byggjobbare behöver inte bara vara intresserad av den senaste NHL-omgången, även om man vill odla vissa stereotyper.

Utgångsläget var ju inte särskilt märkvärdigt. Eftersom föräldrarna kommer från landet kunde ingen hög utbildning erbjudas, och levnadsstandarden var sådan att lindrig skörbjugg förekom, så socioekonomiska frågor snurrade knappast i tankarna. Mamma skötte visserligen hushållsekonomin och lärde ut sparsamhet, men intresset för ekonomi härstammade väl delvis också från slumpen och eget intresse.

Snart blir det förresten 20 år sedan jag öppnade ett värdeandelskonto som dåvarande under tjugoåring. Jag minns fortfarande hur banktanten varnade för hur dyrt det var på marknaden och att IT-bubblan nyligen hade spruckit. Vi fick det till slut öppnat och det har gått bra. Eget intresse och passion för att lära sig saker bär en mycket längre i det här än någon skola eller examen.

[Toivorikas]

Intressant ämne. Min bakgrund är från en medelklassfamilj i stan, där pappa hade hål i fickorna; alla pengar gick åt senast före nästa lönedag. Hyreslägenhet, det fanns aldrig pengar till något annat än det viktigaste, det vill säga pappas supande. Jag fick lite veckopeng eller månadspeng som barn, men alltid mindre än kompisarna. Jag lärde mig att vara sparsam redan som litet barn, jag ville inte fortsätta på den väg min far stakat ut.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag alltid sett till att ha pengar som en buffert på kontot, oavsett om jag haft låga eller höga inkomster, troligen på grund av något slags behov av att klara mig själv som jag lärde mig i barndomen. Min konsumtion har alltid varit lägre än mina inkomster; under studietiden klarade jag mig på väldigt lite.

Så snart jag hade möjlighet började jag investera i aktier, runt tjugoårsåldern. Portföljen har tömts många gånger, till exempel på grund av bostadsköp, och ett par gånger har jag åkt på sådana smällar i investeringarna att jag i panik har realiserat allt och i värsta fall låtit besparingarna stå på bankkontot i alldeles för många år.

Nu har jag nått en ålder och erfarenhet där min riskvilja och förståelse för risk-avkastningsförhållanden har förbättrats, likaså den ekonomiska situationen. Aktieportföljen är redan ganska omfattande i förhållande till min inkomstnivå, och inkomstnivån är också riktigt bra; numera ryms jag lätt inom den bäst tjänande procenten av finländarna även när det gäller löneinkomster.

Mamma arbetade i ganska lågavlönade jobb under sin karriär, men lyckades spara till en livförsäkring där en del pengar hann samlas under decennierna i arbetslivet, och hon har sedan dess överlåtit förvaltningen av sina besparingar till mig. Pappa har lärt mig att aktieinvesteringar är onödig spekulation och i bästa fall högst ett nollsummespel. Han har alltid varit avundsjuk på de mer bemedlade, och är likaså uppenbart avundsjuk på mig; han är nog mest förvånad över hur det är möjligt att jag har hamnat bland de välbeställda. Jag har inga syskon, så på det sättet saknas jämförelsepunkter. Min fru är ännu mer sparsam än jag, det kan ha varit ett undermedvetet urvalskriterium.

[Capo]

Jag är redan lite drygt 60 år gammal och enda barnet, uppvuxen med min ensamstående mamma. Min pappa dog när jag var tre år gammal. Mamma arbetade som kontorist under hela sin karriär och hade det ganska knapert. Hon lärde mig att spara; veckopengarna lades i OP:s Hippo-sparbössa och sattes senare in på kontot. Hemifrån blev jag alltså uppmuntrad till sparande och ett ”förnuftigt” användande av pengar. Till exempel: man ska inte köpa på avbetalning, man ska spara till en bil och inte dra på sig skulder osv.

Mitt investerande började i Andelsbankens (OP) dyra ”tuulipuku”-fonder (vindoverallsfonder) någon gång runt 2009–2010. Vi hade redan återhämtat oss från bottennivåerna efter finanskrisen. Aktier kom in i bilden hösten 2020 och portföljen är numera ganska ”boomer”, med tonvikt på indexfonder och till och med räntefonder. Sedan har jag en liten portfölj med högre risk. Ju högre ålder, desto lägre risk.

Min ekonomiska situation är ganska välbärgad och det finns åtminstone ett par betydande orsaker till det. Arbetslösheten har lyst med sin frånvaro för min del. Jag fick jobb direkt efter lumpen. Efter några år (1986) föreslog arbetsgivaren vidareutbildning vid Teku (Tekniska läroverket) under studieledighet. Jag utbildade mig och inkomsterna ökade avsevärt.

För det andra är jag barnlös. Min fru har vuxna söner, som min förmögenhet så småningom kommer att tillfalla.

För det tredje är det förstås det där förnuftiga användandet av pengar som jag nämnde. Det innebär inte någon sjuklig snålhet, utan snarare att jag ofta funderar på om jag verkligen behöver en ny produkt. Numera går det mer pengar till upplevelser och resor. Till att njuta av livet. Min fru konstaterade en gång träffande att jag är väldigt noga med vissa saker, men ganska generös med andra (lite välgörenhet till Ukraina och Läkare Utan Gränser m.m.).

Jag har trivts utmärkt på min arbetsplats. I början av 2023 hade jag jobbat där i 40 år, och jag fattade beslutet att sluta jobba. Det är fortfarande tre och ett halvt år kvar till ålderspensionen, men jag har inga ekonomiska bekymmer. Frun är företagare (egenföretagare) och jobbar fortfarande ett par dagar i veckan. Hon kan enkelt planera sitt arbete, så vi har kunnat resa en hel del. Snart har jag ett år av ”vapaaherruus” (livet som friherre) bakom mig och det har varit en fantastisk tid.

Jag gjorde min exit lite i förtid eftersom möjligheten fanns. För flera år sedan funderade man på att när man väl är pensionär, då ska man göra det ena och det andra. Man kan aldrig veta hur många år man har kvar, så vi gör våra favoritsaker just nu .

[JLSA1]

Första inlägget på hela forumet.

40-årigt barn av 90-talskrisen och två syskon.

Föräldrarna hade yrkesutbildning, och under krisen var det knapert men alla behov blev tillgodosedda. De motiverade till utbildning på sitt sätt, gymnasiet betalades osv. Pappa sa att vi skulle studera till läkare eller jurist. Men. När man är ung och osäker blev man inte riktigt ordentligt guidad åt något håll. Jag hoppade av gymnasiet, det var okej och det diskuterades knappt ens varför… Så här i efterhand hade jag behövt en spark i baken. Hemma var ideologin egentligen att man skulle göra det man blir lycklig av.

Man pratade inte riktigt om pengar (än mindre om aktier osv), vi fick veckopeng även om det inte var några jättesummor. Nu i och med den här diskussionen insåg jag att man hemma hos oss inte såg förmögenhet som något mått på lycka. Den ena morfadern/farfadern var en förmögen direktör som var en ganska kall människa. Kanske lärde man sig att pengar inte (nödvändigtvis) gör en lycklig, medan den andra morfadern/farfadern på tidig, liten sjukpension var världens underbaraste människa. Vi pratade inte illa om rika eller var avundsjuka. Vi pratar fortfarande inte riktigt om pengar eller ekonomi inom familjen, det har liksom ingen betydelse. Alltså inte för att det skulle finnas något negativt laddat kring det eller så.

Jag bodde i ett område där de socioekonomiska bakgrunderna varierade stort. Bland vännerna fanns barn till företagare med miljonarv och placerade barn till alkoholistföräldrar. Då, någon gång i förpuberteten, insåg jag hur många företagarbarn som verkligen saknade sina föräldrar. Det fanns enorma villor, men ingen var hemma eller så fanns det ingen mat, det hade bara lämnats pengar på bordet. Detta som bakgrund till varför pengar inte motiverade mig när jag var ung. Jag uppskattar ändå företagare väldigt mycket, alla är förstås inte likadana. Då ”förr” var investerande så ovanligt att företagande var det enda sättet man kunde föreställa sig ekonomisk framgång på.

Nu senare läste jag en kandidatexamen, och håller på med en magister.

Jag har redan pratat mycket med mitt barn som går i första klass om hur ekonomi och företagande fungerar, på barnets nivå förstås. Investeringar har intresserat mig i ungefär fem år, sparsam (men inte snål) har jag alltid varit och är fortfarande. Lönen räcker gott till mina behov och det blir över. Jag tycker bara det är fint och fantastiskt om folk sparar eller investerar. Jag investerar själv för att investeringar och ekonomi är intressant och i princip får jag pengar utan att göra något extra. Lite motsägelsefullt på sitt sätt eftersom pengar inte definierar min lycka särskilt mycket, men pengar skadar ju inte heller. Barnet har fonder och kontanter, och barnet vet ju inte om dem. Att låta pengar ligga på ett vanligt konto med nästan nollränta är dumt och ologiskt, så därför blir det investeringar + pengar med bra sparränta.

Av syskonen investerar och sparar även min bror, han är väldigt sparsam. Systern å sin sida sparar väldigt små summor (5–10 €) till sina två barn på ett konto. Jag tror inte att systern ens är medveten om att olika banker ger olika ränta på sparande. Fint att hon sparar något överhuvudtaget i alla fall.

[Reload]

Från en arbetarfamilj här också. Pappa gjorde sin yrkeskarriär i en fabrik med folkskola som grund, mamma var ibland sekreterare, ibland arbetslös. Hur vi klarade oss skilde sig i praktiken inte alls från grannfamiljernas. Sparande uppmuntrades, men i övrigt kom fostran kring pengar främst i form av ordspråk:
I Finland blir man inte rik genom att arbeta, är en mening som jag säkert har hört tusentals gånger. Min pappa har arbetat hårt och tungt hela sitt liv, och menade säkert inte meningen så som jag tolkade den:
jag lärde mig redan som ung att det alltså inte lönar sig att arbeta i Finland. Detta i kombination med min mammas tidvis långa perioder av arbetslöshet gjorde att jag aldrig har sett arbetslivet som en pålitlig källa till inkomst. Därför brydde jag mig inte ens om att utbilda mig, och för att inte överdriva: jag skulle aldrig ha kommit in på högskolan.
Mitt intresse för att arbeta har alltid varit på en nivå som nästan gränsar till avsky, jag har bara gjort visstidsanställningar eller deltidsarbeten och i praktiken klarat mig bara tack vare min sparsamhet.
Tack vare min snålhet vaknade jag som 25-åring upp till att det började finnas ”löjligt mycket” pengar på sparkontot för att bara ligga där. Jag minns inte om jag vid den tiden ens hade någon aning om aktiemarknadens existens, för jag hamnade först med att lägga en liten pott i konsumtionskrediter. Efter ett år konstaterade jag att pengarna inte gick upp i rök och jag vågade börja leta efter nya mål. Någonstans däremellan hade jag också hittat Rahapods Martin Paasis lärdomar om ”kostnadseffektiva indexfonder”, så jag hamnade hos Nordnet.

Slutligen har investerande gett hundrafalt mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Min första insikt var att det här är sättet att komma bort från det arbetsliv jag hatade. Några år senare förstod jag att arbetslivet kanske inte är problemet, utan att jag själv inte passar för att arbeta under andra människor. Jag har också alltid sett mig själv som någon som har svårt att lära sig saker, men jag har senare tvingats bevisa att även denna föreställning åtminstone delvis var felaktig.
I praktiken har jag i och med detta öppnat dörrar som jag inte visste fanns.
Å andra sidan har jag också stängt en del.
På arbetsplatsen är du en total udda fågel som stjäl levebrödet ur andras fickor och jag tror bara för mycket om mig själv. En person för vilken det är viktigt att ”höra till gänget” skulle förmodligen redan ha slutat investera helt och hållet.

Själv uppdaterade jag precis min investeringsplan vid årsskiftet och räknade hur många dagar det är kvar till pension: 1810.
Om man kanske skulle börja studera som pensionär, man skulle ju hinna före fyrtioårsåldern.

[Saint]

Jag är under 30 år och kommer från en företagarfamilj på fem personer. Min släkt är full av företagare, men de har ändå kvar arbetarrörelsens ideal. Min mormors kommentar sammanfattar situationen väl: ”kapitalistsvin åker taxi”, vilket hon använder som motivering till varför hon inte kan ta taxi till affären, även om hennes egna krafter och förmåga att köra börjar vara på en sådan nivå att något annat borde göras.

Min far var i arbetslivet endast några år efter min födsel och blev sjukpensionär på grund av svår epilepsi. Sjukpensionen låg väl på omkring 1500 euro, jag vet inte det exakta beloppet eftersom jag aldrig har frågat, men det är inget man lever i lyx på. Min far är en mästare på hantverk och lyckas laga allt. Eller det känns åtminstone så, för jag har ännu inte lyckats ha sönder något som vi inte har kunnat laga tillsammans. Jag är så tacksam som man bara kan vara för denna färdighet. Man sparar en enorm slant när man själv kan laga saker som gått sönder.

Hela familjen försörjdes i praktiken av min företagar-mamma. Jag har ännu inte mött en liknande människa som arbetat lika hårt. De första 15 åren av mitt liv såg jag henne bara i förbigående. Pappa var alltid hemma och såg till att pojkarna kom till sina fritidsintressen osv. Själv hade jag velat spela ishockey på den tiden, men det fanns inte råd till det, så det blev ett betydligt billigare alternativ. Min mamma utbildade sig till student och tog dessutom examen från yrkeshögskola vid sidan av att hon försörjde familjen.

Under finanskrisen avbröts företagets verksamhet i ungefär ett år och då var pengarna verkligen knappa på grund av byte av lokal. Det här hänger ihop med en sorglig historia när den gamla lokalen oväntat revs av staden. Den nya lokalen krävde enorma investeringar och lån, mitt i det sämsta möjliga ekonomiska läget. På något mirakulöst sätt lyckades vi ändå öppna den nya lokalen. Jag minns att jag själv gjorde en del målningsarbeten och golvläggningar när jag var drygt 10 år gammal. Min fars hälsa sattes på prov eftersom fysisk ansträngning också förvärrar hans epilepsi. Det var knappt möjligt att använda betald arbetskraft för renoveringen på grund av det ekonomiska läget, eller så hölls det så minimalt som möjligt. Jag minns fortfarande stressen som familjen upplevde på den tiden. Därför tvingades även jag och min några år äldre storebror börja arbeta. Släkten med företagarbakgrund underlättade enormt, eftersom folk verkligen ville hjälpa till och yrkeskunskap fanns inom många branscher.

Företagsverksamheten var ändå aktiv fastän det inte fanns omsättning eller vinst och kostnaderna tickade på. Familjen måste försörjas. En företagare är inte berättigad till bidrag i Finland. Vårt uppehälle var nu beroende av min fars sjukpension, och samtidigt sög företagsverksamheten åt sig alla besparingar, och inte ens de räckte. Min mamma var tvungen att mitt i allt söka jobb samtidigt som den egna företagsverksamheten måste köras igång igen. Alternativet att min far skulle ha återvänt till arbetslivet trots riskerna för hans hälsa fanns också i tankarna.

Jag är inte på något sätt bitter över det, även om jag fick börja jobba redan som ung medan kompisarna spelade tv-spel. Där lärde man sig saker som man har nytta av resten av livet.

Det går numera ganska bra för företaget och min mamma lyckades faktiskt gå i pension ganska tidigt, men med tanke på arbetstimmarna borde hon ha fått gå för länge sedan. Det har varit fint att växa upp i en sådan familj, då man har sett både vågdalarna och topparna. Jag har ibland lekt med tanken på vad som hänt om företaget av en eller annan orsak hade gått omkull. Vår familjesituation hade varit väldigt annorlunda. Därför var coronarestriktionerna jobbiga på ett principiellt plan, eftersom jag visste att de skulle orsaka sorgliga människo- och familjeöden.

Mina föräldrar investerade främst i vissa fonder och visste knappt någonting om aktier. Mitt eget intresse väcktes när jag var omkring 14 år, när slumpmässiga förtjänster började rulla in från flera håll. Jag har alltid själv haft en företagarmentalitet. Tillsammans med brorsan gick vi ut i skogen för att plocka svamp och bär och sålde skörden till lokala restauranger. Under de bästa skördeåren hann vi till och med gå ut på morgonen innan skolan började. Vissa kompisar skrattade åt oss, men de fick gärna skratta. Förtjänsterna var flera tusen under säsongerna, vilket är enorma pengar för en 12-åring. Och allt gick förstås senare in i aktier!

När det gäller min egen ekonomi är jag väldigt sparsam till en viss gräns. Jag snålar inte på områden där man inte bör snåla. Detta gjorde det möjligt för mig att redan som mycket ung styra in mina förtjänster i investeringar. Studielånet investerade jag i aktier. Jag behövde inte det eller bidragen för att leva; besparingarna skulle ha räckt gott och väl under hela studietiden även om jag inte hade jobbat. Nu förstår jag att beslutet att börja investera var det bästa någonsin. Jag måste konstatera att det passiva kassaflödet verkligen känns bra. Jag påstår inte att jag är en mästare på investeringar, men jag har åtminstone inte lyckats förlora pengar. Till och med min mamma litar på mig i ekonomiska frågor, då jag till stor del får sköta hennes investeringar. Och med tanke på vår familjs historia tänker jag efter tre gånger noggrannare när det gäller hennes investeringar än när jag investerar mina egna pengar.

Jag överväger själv en akademisk karriär. Det finns knappt några högutbildade i min släkt, bortsett från några få undantag; alla har varit hårt arbetande ”arbetskarlar eller gummor”. Entreprenörskap lockar ändå och kanske kan jag en dag förena dessa två vägar. Jag sticker utan tvekan ut med min bakgrund i akademiska kretsar. Av en slump är jag en person som går rakt på sak och får saker gjorda. Jag hatar all form av nyhjälplöshet.

[Shinjuku-mies]

Jag är nästan 40 år gammal och har tre syskon, jag är den äldste av dem. Jag anser att jag fick en strängare uppfostran under 80-talets uppgång och 90-talets lågkonjunktur än mina syskon, men i efterhand är jag nöjd med de gränserna och sanktionerna; jag var ju trots allt själv oftast skyldig till mina dumheter, och numera minns jag de tiderna med värme.

Jag är själv en “dubbel-amis” (dubbel yrkesexamen), med två olika grundexamina som kompletterar varandra vid behov, och jag tänker inte utbilda mig mer genom att sitta i skolbänken – med dessa klarar jag mig säkert. Mina föräldrar är vanliga arbetare, pappa inom lagerbranschen och mamma inom vården. Under 90-talets lågkonjunktur ledde det till att pengarna var knappa. Köttfärspaket halverades, jag fick begagnade kläder gratis och så vidare. Trots det var mina julklappshögar enorma; bland annat dök NES och Amiga 500 upp ur jultomtens säck, även om jag inte ens hade behövt dem – kompisarna hade samma spel och grejer, och jag var ändå ett barn som lekte utomhus. Jag har i efterhand nämnt att det inte hade behövts, de pengarna hade säkert kunnat användas på ett bättre sätt.

Jag var en slösare som barn och pengarna brände alltid i fickan. När det gällde ekonomi fick jag rekommendationer om att spara från både föräldrar och mor- och farföräldrar, men det stannade mest vid det. Jag tog ofta i smyg ut pengar som sparats på kontot i Postbanken (Postipankki), eftersom det på den tiden gick att göra med bankbok utan att behöva legitimera sig. Det som kom in, försvann också direkt. Jag fick min första telefon, en Nokia 5110, som konfirmationspresent, och den kostade om jag minns rätt 1999 mark. Min veckopeng var 50 mark och jag delade ut lokaltidningar varje fredag i 3,5 år, och om det är något jag är stolt över så är det att jag har betalat alla mina telefonräkningar med egna intjänade pengar ända sedan konfirmationen, men något extra blev det aldrig över. Samma telefonnummer som börjar på 050 är fortfarande i bruk efter mer än 25 år.

Eftersom jag som barn och ung inte hade så mycket egna pengar att slösa bort, lärde det mig lite, men inte tillräckligt. Alltför länge antog jag att pengars enda syfte var att konsumeras. Om jag fick 10, 20, 50 eller 100 mark så rök det på ett ögonblick. Detta fortsatte även under militärtjänstgöringen, det vill säga dagtraktamentet gick till telefonräkningarna och helgfestandet. Efter lumpen för 20 år sedan kom det ögonblick i livet då det var dags att bli självständig, och mamma tvingade mig i princip att flytta hemifrån, vilket var bra…

---

Nu hoppar jag från 20 år tillbaka till i dag; jag har alltså själv investerat i 6,5 år och har under den tiden, med start från noll, sparat ihop en snart sexsiffrig summa av mina egna inkomster. Jag tycker inte att mina inkomster är höga, drygt två tusen netto i handen varje månad, men min sparkvot förra året var trevliga 56 % av hela årets nettoinkomster.

Jag är nu den enda i min familj som i snabb takt blir förmögnare, med obligatoriska utgifter (boende, räkningar och mat) på knappt tusen euro i månaden, vilket är till och med mindre än för 10 år sedan. Jag har alltså utbildat mig själv till den bästa ekonomiexperten, en som insåg att pengars enda syfte inte är att konsumeras och att utgifter samt livsstil måste dimensioneras och anpassas efter inkomster, samtidigt som man tar hänsyn till skräckscenarier, vilket detta årtionde som började så bistert bevisar. Jag brukar också säga att sparande är en obligatorisk utgift som måste skötas.

Jag har försökt sprida sparandets och investerandets glada budskap samt vikten av att följa sin egen ekonomi, särskilt till mina syskon som fortfarande har gott om tid att bygga upp sin förmögenhet, men än så länge äter utgifterna upp inkomsterna och/eller intresset saknas helt enkelt. Jag kan åtminstone själv bevisa för dem vid behov att det här inte är någon raketforskning; man måste bara börja, om så bara med några tiolappar, precis som jag själv gjorde en gång i tiden.

[Dividendtears]

Jag kommer från en ensamstående familj med fem personer. Mamma jobbade mest med ströjobb som städare och pengarna var knappa. Vi var en fattig barnfamilj, ingenting togs för givet, utan allt var tvunget att förtjänas… Vi visste ingenting om investeringar, och inte släkten heller.

Mamma gick dessutom i borgen för andras lån och blev betalningsskyldig, och ibland tog maten slut på bordet… Vi fick klädpaket från Röda Korset till jul och från kyrkan t.ex. presentkort till affären… Själv ger jag gärna pengar till insamlingen Jul i sinnet varje år, eftersom jag vet hur viktigt arbete det är…

En del av syskonen är bittra över den fattiga barndomen, men själv skulle jag inte vilja byta bort någonting… Man är den man är tack vare sina erfarenheter och tyvärr växer människan mest genom “smärta”..

Som liten såg jag hur mamma grät på kvällarna vid högen av räkningar och undrade hur vi skulle klara oss. Då bestämde jag mig för att jag inte ville uppleva detsamma..
Efter gymnasiet började jag jobba som knegare, eftersom jag alltid har gillat att arbeta med händerna.. Jag jobbade mycket övertid och sparade så mycket jag kunde i aktier..

Jag körde på för fullt utan någon kunskap rätt in i aktiebubblan vid millennieskiftet och gjorde förluster på tusentals euro…

Jag läste alla investeringsböcker jag kunde hitta på biblioteket och började investera igen från noll 2004 med fokus på utdelningar..
Jag strävade efter ekonomiskt oberoende, men nuförtiden handlar det mer om ekonomisk frihet: att man till exempel kan tacka ja till ett jobb man trivs med även om det har låg lön osv.

Och t.ex. att bygga ett egnahemshus åt familjen var en stor ekonomisk ansträngning.. Man kan inte spara på allt, familjen är den verkliga rikedomen i livet. Om man sparar för mycket kan man gå miste om andra viktiga saker och man missar att leva livet.. Man måste hitta en balans…

Nu som 46-åring är utdelningsinkomsterna ca 30 000 € per år och jag letar efter deltidsarbete och försöker njuta av prestationerna/friheten…

[hlaht1nen]

Jag är i trettioårsåldern och uppvuxen på landsbygden i en arbetarfamilj. Jag hade en lycklig barndom, även om jag å andra sidan i efterhand har förstått att min barndom inte var helt normal. Min mamma hade allvarliga psykiska problem och min pappa hade någon form av alkoholproblem. Men pappa har alltid arbetat hårt och han är den mest flitiga och handlingskraftiga person jag känner. Om det är något jag är tacksam mot min pappa för, så är det den arbetsmoral jag ärvt av honom.

Jag fick knappt någon ekonomisk fostran. I stället uppmuntrades jag till studier och som ung blev jag belönad för bra betyg. Investeringar pratade vi aldrig om, eller i den mån det gjordes var det att pappa inte ansåg att det lönade sig att investera. Han har själv en dålig erfarenhet i bagaget. Jag har också fått lära mig att lån alltid är av ondo. Mina föräldrar har aldrig haft särskilt mycket skulder.

Trots att mina föräldrar hade låga inkomster reste vi mycket utomlands. Detta var väldigt ovanligt i min låg- och mellanstadieskola. I övrigt har jag aldrig saknat någonting. Av mina föräldrar lärde jag mig att man klarar sig bra på små inkomster om utgifterna är låga.

Jag minns att jag fick 1800 euro av mamma när jag började studera. Det var mycket pengar för min mamma, vars inkomster var väldigt låga. Det hade säkert tagit lång tid att spara ihop det. Eftersom jag aldrig fått lära mig hur man hanterar pengar slösade jag bort summan direkt på allt möjligt onödigt. Det grämer mig än idag. Min mamma hade också som vana att plötsligt ge mig pengar utan att jag bad om det. Hon förstod inte att hon gjorde mig en björntjänst genom att ge mig pengar utan motprestation. Det gick ganska många år då jag inte brydde mig om min penninganvändning, eftersom jag fick pengar så lätt av min mamma.

Vid något tillfälle började jag mogna lite och av någon anledning blev jag intresserad av investeringar. Jag började följa olika medier som basunerade ut investerandets glada budskap. Nu har jag investerat i tre år och investeringarna är fortfarande små. Vid ett tillfälle kom jag i gång bra med investerandet, men mina nuvarande studier och mitt deltidsarbete bromsar resan en aning just nu. Det hela fortsätter i större skala med investeringarna när jag tar examen och kommer tillbaka till arbetslivet med högre lön.

Jag är stolt och tacksam över allt jag har uppnått, trots att utgångspunkterna var blygsamma och de förutsättningar jag fick hemifrån var ganska svaga. Mycket har klarnat för mig eftersom jag är nyfiken och har en enorm vilja att lära mig, utvecklas och komma framåt. Jag blir också lätt entusiastisk, vilket säkert bidrar till att jag klarar mig bra. Jag känner mig också lyckligt lottad som är relativt ung och får njuta av informationssamhällets fördelar. Det har aldrig varit så lätt att lära sig och bilda sig som det är nu. Mina egna föräldrar hade inte samma möjligheter i min ålder.

[JukkaTumala]

Hälsningar härifrån.
Det här är mitt första inlägg här och jag ska hålla det kort.

Faktum är att jag är ett barn av det sena 70-talet. Båda föräldrarna hade arbetaryrken och pengarna vällde inte precis in genom dörrar och fönster. Men familjen hade ändå alltid allt för ett så kallat “tryggt” liv. Villa, sommarstuga, mat, dryck osv . Dock inga dyra nöjen eller onödiga inköp.
Alltså en bra grundläggande fostran hemifrån om att man klarar sig även som arbetare utan att behöva gneta.

Vi hoppar långt framåt i tiden… Jag har själv också jobbat inom arbetarbranscher. Först på bygget i knappa 20 år och numera med el. Båda yrkena är välbetalda i förhållande till utbildningsnivån.

Livet har vänt upp och ner på min ekonomiska situation. Som ung man lyckades jag lägga undan en del pengar. Inga jättesummor, men en skön buffert i förhållande till levnadskostnaderna.

Vi hoppar framåt några år till…
Barn, bolån och separation. Lägenheten såldes faktiskt tillsammans med exet i ett tvingat läge, så att det blev 20 000 € i skuld per skalle kvar. Det var kul att betala för tomma intet i några år.

Nu har jag nått en punkt där det faktiskt blir något över. Mitt jobb bygger på ackordslön och än så länge tillåter åldern/fysiken att jag “kör på som en galning”. Inkomsterna har de senaste två åren legat på 70–80k€.

Och till själva saken. Aktieinvesteringar har blivit något nytt i mitt liv. Tanken är att få pengarna att växa istället för att de bara ligger på kontot. Eller att jag slösar bort allt extra på onödigt trams.

Det kommer att krävas en hel del lärande.
Förra året öppnade jag ett aktiesparkonto (OST) och satte in de första 10k€ för att låta dem växa. Slutet av årets ca +7 % har förvandlats till nuvarande ca -7 %.
Löjligt, men samtidigt extremt intressant. För många här är väl 10k€ rena fickpengarna, men för mig är det en jäkla stor summa.

Så är det. Med intresse ser jag fram emot framtida svängar och krascher.

[Peku_L]

För första gången kände jag mig inspirerad att skriva här. Jag är född i början av 1960-talet. Investeringar var ändå bekanta för mig redan i lågstadieåldern. Mina föräldrar kommer båda från välbärgade och utbildade släkter. Aktier har förvärvats i flera generationer på den ena förälderns sida. Börsen grundades 1912, men investeringar i aktier har gjorts redan före det. Ett fåtal företag, där en tidigare generation var grundardelägare, växte senare till börsbolag. Dock inte längre som självständiga sådana.

Pappa arbetade inom industrin och mamma var hemmafru, levnadsstandarden i familjen var mycket god. Pappa hade också lite arbetserfarenhet från bankens investeringssida och köpte själv aktier i flera börsbolag. Han sålde aldrig en enda aktie. Mamma hade ärvda aktier i säkert ett dussin bolag. Idag talas det om sparande till barn. I mitt fall skedde det redan som barn. Man överförde aktier till barnen och tecknade dem även i emissioner. Jag har klippt kuponger redan som skolbarn, och årsredovisningarna som kom med posten slängdes inte i soporna. Jag uppskattar fortfarande utdelning – numera behövs inga saxar för att lyfta den. När jag blev myndig ägde jag aktier i sju bolag. Inte nödvändigtvis medveten diversifiering, då de hade förvärvats av lite olika skäl. Industri, båda bankerna och även ett handelsbolag. Nu är diversifieringen bredare, dock inte flera tiotals rader. Utdelningarna var ingen obetydlig inkomstkälla under studietiden.

Som barn läste jag KOP:s bok om börsbolag och Gunhard Kocks publikationer lite senare. Saario förmodligen någon gång på 80-talet. Det fanns ekonominyheter i Hesari (Helsingin Sanomat) och Kauppalehti, och ibland läste jag även Talouselämä. Speciellt utdelningskolumnen intresserade mig. I familjen och även med andra släktingar kunde man diskutera saker relaterade till näringslivet.

Åtminstone i mitt fall har bakgrunden en enorm betydelse för min inställning till investerande. Man kan tjäna pengar “utan att göra någonting”. Mina syskon smittades inte av intresset. Jag gjorde till och med karriär på investeringsmarknaden, med start någon gång efter mitten av 80-talet. I olika roller, och vid ett tillfälle förvaltade jag även andras tillgångar. Jag började inte mitt eget investerande från noll, men jag anser att jag har förvaltat mitt pund väl. Jag lämnade arbetslivet för flera år sedan. Investeringar är fortfarande ett av de områden jag ägnar min tid åt. Jag förvaltar även en familjemedlems portfölj. Naturligtvis har jag fått frågor om råd under decenniernas lopp. Redan sedan slutet av 90-talet har man med gott samvete kunnat rekommendera indexfonder om man inte har tid och intresse för investeringar. Jag har inte fått klagomål på tipset, utan långsiktiga indexinvesterare har varit nöjda med beslutet att hänga på. Själv är jag fortfarande en “stockpicker”.

Finland har varit fattigt, och det finns ingen anledning att slå sig för bröstet än i dag. När man rest runt i världen har man hört talas om förmögenhetsuppbyggnad över generationer. Hanseatiska släkter kan fortfarande sitta på sina förmögenheter. Till och med vår nuvarande utskällda västra granne ligger långt före oss där. Finland är på rätt väg och det är fint att investerande inte längre är ett fult ord för många. Jag skulle inte klandra mina förfäder för att de investerade i aktier, markegendom fanns förstås också före det. Deras egentliga försörjning var ändå ofta någon tjänst. Lång tid har skapat välstånd för många. Inte ens mina mindre flitiga släktingar har knappast varit stamkunder hos FPA (Kela). Arbete har verkligen värderats hos oss.

När medvetenheten om investeringar har ökat lavinartat även på dessa breddgrader, har det också en effekt på nationell nivå. Det är också glädjande med nivån på diskussionen. Trots att jag har varit med länge är det ett nöje att läsa texter av yngre (och mer kompetenta) investerare. Jag lär mig fortfarande mycket av dem.

Exempel hemifrån spelar roll. Som tur är är jag inte längre en så udda fågel som småsparare. Kompisarna var mer intresserade av mopeder än av Rauma-Repola. Inte ens kompisar från välbärgade familjer var intresserade av aktier då. Trots den udda hobbyn var jag ändå ingen nörd. Nu är det vardagsmat att spara till små barn. Långsamt men säkert rör sig finländarna framåt. Investerande har möjliggjort saker i livet för mig som annars kanske inte hade förverkligats. I framtiden för allt fler, och förhoppningsvis även för deras barn. Det tar inget ifrån mig att någon lyckas bättre än jag själv. På det här forumet finns säkert personer som är rikare, snyggare, smartare och yngre än jag. Det är så det är.

[Bondi]

@Wappie

I den här tråden kan forummedlemmarna berätta om sin socioekonomiska bakgrund och dess inverkan på det egna investerandet. Man kan även diskutera ämnet på ett allmänt plan utan att berätta om sin egen bakgrund. Har dina föräldrar eller mor-/farföräldrar investerat? Har du fått arv? Hur har dina föräldrars socioekonomiska bakgrund påverkat din utbildning, ditt arbetsliv, nätverkande och därigenom ditt investerande?

Här är ytterligare ett sådant undantag som bekräftar regeln och bryter mot “klassgränserna”. Jag kommer också från en liten stad och växte upp i en fattig familj, där båda mina föräldrar var outbildade arbetare med låga löner. Mina föräldrar investerade inte och sparade inte särskilt mycket heller; de betalade bara av på sitt bolån på ett för finländare typiskt sätt. I vår familj sågs investeringar mer som hasardspel än som ett sätt att bli rik, och de hade egentligen inte heller några nämnvärda möjligheter att ackumulera förmögenhet. Däremot värderades utbildning högt i vår familj och vi barn uppmuntrades att studera, även om våra egna outbildade föräldrar inte själva kunde stötta oss på den lärda stigen.

Tack vare Finlands högkvalitativa skolsystem hankade jag mig självständigt igenom grundskolan, fortsatte till gymnasiet och tog slutligen studentexamen. Efter militärtjänsten, och i kölvattnet av dåtidens kompisgäng, sökte jag mig utan någon exakt plan till en teknisk högskola, varifrån jag slutligen utexaminerades som den enda civilingenjören i vår familj och i hela släkten, mot alla förväntningar. Ärligt talat tror jag inte att jag hade kunnat göra en sådan klassresa om inte det finländska skolsystemet hade möjliggjort denna typ av “gratis” utbildning.

Jag började investera inspirerad av kaffebordsdiskussionerna på min första fasta arbetsplats, till en början genom att öva med blygsamma summor, men jag har envist och långsiktigt fortsatt fram till idag. Mitt kapital har jag samlat enbart genom att spara från mina förvärvsinkomster och genom att leva ett anspråkslöst liv. Arv har jag inte fått, jag behöver inget, och jag förväntar mig inte ens att få något betydande sådant. Idag har min portfölj redan vuxit till en sådan storlek att jag i all anspråkslöshet kan konstatera att den här arbetarfamiljens avkomma inte direkt behöver fundera på pengar längre.

[Paperikasi1]

Intressanta historier folk har. Kanske jag också kan öppna upp min bakgrund lite.

Jag kommer från en mindre stad mitt på landsbygden. I min familj pratades det väldigt sällan om penninganvändning, och i synnerhet inte om sparande eller investeringar, kanske för att vi hade det tillräckligt bra – föräldrarna hade fasta jobb med rimliga löner. Det fanns inget ärvt kapital eller egendom på någondera sidan; den ena föräldern växte upp i en väldigt fattig ensamförsörjarfamilj, medan den andras familj hade sina tillgångar i en mindre mängd åkermark. Trots att det säkert inte blev några stora summor över för mina föräldrar vid sidan av att uppfostra fem barn, lade de undan lite smått, och vi barn hade på den tiden egna högräntekonton och, om jag minns rätt, en del obligationer. Aktier fanns aldrig i familjen.

Trots att föräldrarna jobbade under hela 90-talskrisen, blev det stora egnahemshuset som köpts i slutet av 80-talet dyrt när räntorna steg, och utöver detta tillkom borgensansvar för en annan familjs bostadslån som föll ut. Från den tiden minns jag en detalj: plötsligt hade jag bara en bankbok kvar, den med hög ränta hade försvunnit från byrålådan. Jag förstod inte att förundras över det då, men nu tror jag att jag vet vad som hände med de pengarna vid den tidpunkten.

Jag flyttade hemifrån för att studera på handelshögskolan i mitten av 90-talet. Främst för att jag inte hade en aning om vad jag ville bli när jag blev stor, och jag råkade komma in direkt på mina gymnasiebetyg. På “Handis” hamnade jag på finansiering, även det lite av en slump. Jag hade ingen vidare förståelse för huvudämnets innehåll, utan sökte dit för att det var flest sökande – följa-strömmen-taktik i praktiken! Studierna gav dock ett meningsfullt innehåll och började gradvis kännas intressanta. Jag märkte dock att en stor del av människorna runt omkring mig verkade komma från mer välbärgade bakgrunder – de pratade om backpacking och jag hade aldrig ens suttit i ett flygplan. Någon fick en egen bil i studentpresent, jag fick med mig en begagnad cykel från föräldrarna. Många bodde antingen i privata hyreslägenheter någonstans i centrum eller till och med i egna lägenheter köpta i studieorten, medan jag försökte hanka mig fram i ett korridorsrum med små besparingar från sommarjobb, studiestöd och bostadstillägg som inkomst. Under en stor del av tiden kände jag att jag låg i underläge rent materiellt och att jag hade gått miste om saker.

När jag väl fick jobb blev min högsta prioritet att täppa till detta hål. Känslan av att gå ut i arbetslivet och fortfarande hanka mig fram på en studentbudget kändes outhärdlig. Därför brände pengarna länge i fickan och jag skaffade allt möjligt som jag kände att jag hade missat. Jag provade även på en del investeringar med små insatser – JOT Automation och några fonder minns jag åtminstone – men IT-bubblan sprack precis då och de sparade pengarna förlorade en stor del av sitt värde. Med sammanbitna tänder sålde jag allt och svalde förlusterna.

Min dåvarande partner kom i sin tur från en familj där fast egendom var det enda värdefulla. Någon gång i början av 00-talet tog vi ett, i förhållande till våra inkomster, enormt lån för att köpa en trea i Helsingfors innerstad som vår första bostad. Inte heller efter detta fanns det några pengar över till investeringar; en stor del av inkomsterna gick till amorteringar och i och med barnens födelse även till deras utgifter – vi köpte bil och all annan utrustning. Gradvis stigande inkomster möjliggjorde i första hand en höjd levnadsstandard, och det blev egentligen inget kvar till sparande.

För drygt 10 år sedan, efter en skilsmässa, sålde jag min del av lägenheten till mitt ex. Jag betalade tillbaka min del av lånet till banken och vid 35 års ålder var jag för första gången i livet i en situation där jag hade ett sexsiffrigt belopp på kontot. Eller helt ärligt – ett eurobelopp på över fem siffror. När jag väl hamnade i den situationen var min riskvilja väldigt låg och jag bestämde mig för att hålla hårt i dessa pengar. Största delen behöll jag i kontanter, och några tiotusental satte jag i Seligson Pharos för att växa – mycket diversifiering i olika tillgångsslag och geografiskt kändes som en enkel lösning. Jag hittade en ny partner och vi skaffade ett gemensamt egnahemshus. Bonusfamiljens pussel och vardag, bostadslån och karriärfrågor var under många år det viktigaste i huvudet, och det fanns inte riktigt någon bandbredd eller riskkapacitet kvar för investeringar.

Gradvis började dock en visshet infinna sig om att allt faktiskt var bra och i ordning, och det började även bli pengar över från lönen varje månad. Jag började först månadsspara i aktiefonder, och gradvis även titta på direkta aktieinvesteringar i takt med att min risktolerans förändrades. Jag strävar efter att hålla 60–70 % av portföljen i fonder; detta är grundstenen i mina investeringar som avkastar det den avkastar. Av den resterande delen är 50–70 % investerat i så kallade säkra aktier som i utgångspunkten ska behållas för evigt (bland portföljens största innehav finns Apple, Investor AB, Fortum och Mandatum). Med den sista delen investerar jag på kortare sikt och i mer riskfyllda objekt. Portföljen har gradvis vuxit – det var en fantastisk känsla när värdet på mina egna investeringar för första gången steg över hundratusenstrecket!

Mitt mål för barnen är att erbjuda dem mer kunskap och förståelse än vad jag själv fick med mig. Nu när de är tonåringar har vi diskuterat sparande i allmänhet och hur man bör lära sig att först lägga undan en del av alla inkomster till sitt framtida jag. Om man gör som jag gjorde när jag var yngre, räcker ingen inkomst till när utgifterna ökar i samma takt. De har inga stora portföljer, men de kommer i alla fall att ha ordentliga femsiffriga belopp när de blir myndiga.

[Kiinteistosijoittaja]

En helt fantastiskt fin tråd. Verkligen fina och öppenhjärtigt berättade historier.

[Der_Korbo]

Jag är ett barn av 80-talet och när jag ser tillbaka har familjebakgrunden, lågkonjunkturen och mina far- och morföräldrars erfarenheter som karelska flyktingar påverkat min egen utbildning, mitt nätverkande och mitt investerande.

Jag tillbringade min barndom i huvudstadsregionen i ett av (numera) Finlands topp 5 mest inkomststarka områden. Mina farföräldrar flyttade till området från Norra Karelen på 50-talet och byggde ett hus i ett område som då fortfarande var ett sommarstugeområde populärt bland finlandssvenskar. Den ena av mina farföräldrar arbetade på byggen och den andra som städare och delade ut Hesari på morgnarna. Tomtpriserna och bostadsområdets profil var alltså helt annorlunda då jämfört med idag. Det var en ren lyckträff att området utvecklades (förmodligen på grund av sin bakgrund) till ett egnahemsområde för den mer välbärgade delen av befolkningen fram till 90-talet. Mina föräldrar flyttade till området i början av 90-talet eftersom farföräldrarna bodde nära och de fick en tomt förmånligt som förskott på arv.

Många familjer i området levde dock ett helt vanligt liv då och husen var så kallade normala pakethus, men när man tänker på det nu så var ju många barndomskompisars föräldrar företagare, ingenjörer eller lite mer välutbildade. Detta påverkar naturligtvis den mentala bilden som formas som barn på ett hälsosamt sätt; man börjar tänka att man själv också kan bli vad man vill. Min pappa, som var arbetare, brukade säga att han var ”den enda arbetaren på den här gatan”.

Av mina egna föräldrar har mamma gått på universitetet och jobbade statligt, medan pappa arbetade som småföretagare inom byggbranschen på 90-talet. Pappa utbildade sig under lågkonjunkturen till snickare efter att ha blivit arbetslös från sitt tidigare jobb. Lågkonjunkturen och föräldrarnas utbildningsbakgrund påverkade hemmet så till vida att man, förutom att varna för lån, betonade vikten av utbildning – “man ska gå åtminstone gymnasiet”. Själv siktade jag på universitetet ända sedan lågstadiet . Under lågkonjunkturen fanns det förstås inte för mycket pengar när pappa studerade och mamma försörjde en familj på fyra personer ensam, men i allmänhet var barndomen helt lycklig och ur ett barns perspektiv saknades ingenting.

Jag tror att en viss sparsamhet har etsat sig fast i mitt tänkande från den tiden, även om man inte direkt predikade om det hemma. Nästan tvärtom; från ungdomen minns jag några gånger när jag var tvungen att låna ut pengar till min pappa (flera hundra euro, jag vet inte vart de pengarna tog vägen eller varför pappas ekonomiska problem var så återkommande). Dessutom lämnades några månaders lön, som jag arbetade ihop på pappas bygge, obetald, men vid den tiden var hans ekonomiska problem så stora (antar jag, men man pratade naturligtvis inte och pratar inte om saken ) att de slutade i ett självmordsförsök och jag lät saken bero. Strax efter det gav han upp företaget. Pappas råd var ”bli aldrig företagare”.

Ungdomen var alltså ganska motstridig när det gällde penninganvändning, men kanske lämnade dessa saker en lärdom om den ekonomiska trygghet som sparande möjliggör.

I början av 2000-talet när jag flyttade hemifrån hade jag fått en studieplats vid tekniska högskolan och hade väl omkring 1 000 euro i besparingar. Jag började dock jobba innan studierna startade och det blev så att jag trivdes väldigt bra i det jobbet. Lönen räckte bra till allt normalt och jobbet var roligt. Det blev också bra över till sparande; efter ett år hade jag nog runt 10 000 euro sparat. Jag sköt upp studiestarten ett par år och sedan lite till när vi grundade ett företag med kollegorna. Så mycket för pappas råd Åren gick, plötsligt märkte jag att jag närmade mig 30, studierna hade knappt börjat och jag anställde själv 10 personer. Jag hade också sparat från företagsverksamheten och förmögenheten på bankkontot hade vuxit till drygt hundra tusen euro. En grundläggande buffert för sämre tider var redan sparad plus lite extra, så jag tänkte att det vore bra att hitta något bättre mål för resten av pengarna än ett bankkonto. I det här skedet (eller egentligen efter att ha övervägt saken i några år först ) började jag spara i indexfonder och på den vägen är jag egentligen fortfarande.

Under de senaste åren ryckte coronapandemin undan mattan för den grundläggande tryggheten. Trots att jag hade drivit företag i ett decennium med bara gymnasiebakgrund och det gick bra för företaget, insåg jag att vilken oförutsedd händelse som helst kan kasta omkull allt och jag kan hamna i en situation där jag står utan utbildning, löner för 15 personer ska betalas och projekt ska slutföras. Förtroendet för framtiden vacklade.

Allt gick till slut bra, men under coronan märkte jag att barndomsupplevelserna och särskilt pappas problem, förflutna och brist på utbildning spelade en stor roll för min egen känsla av trygghet och tillit till systemet. Det kändes som att hur bra det än går så kan man hamna på bar backe. Efter detta blev sparandet och ansamlandet av tillgångar för ”sämre tider” nästan maniskt och det kändes som att ingen mängd pengar räckte för att ge en känsla av trygghet. Om jag inte kunde sova på natten, räknade jag istället för får hur mycket olika fonder och utdelningar teoretiskt skulle ge efter ett, två, tio år…

Företagsverksamheten fortsatte dock att vara lönsam. Det var också bra att märka att man återhämtar sig från kriser och de börsnedgångar de medför, vilket skapade tro på att man klarar sig även genom svåra tider och att tillgångarna på börsen återhämtar sig med tiden om man bara håller sig till sin regelbundna sparplan och inte börjar hetsa eller trixa. För ett år sedan sålde jag mitt företag, och då fanns det för första gången en sjusiffrig summa på kontot. Under det gångna året har jag försökt diversifiera detta förnuftigt utan att ta någon större ställning på marknaden.

Nu känns det kanske som att jag har nått en mer säker fas, och även om livet skulle kasta omkull saker, skulle jag förmodligen klara mig bra ekonomiskt även om jobbet försvann. Jag har 30 år kvar av min karriär och ser det inte som meningsfullt att drömma om FIRE än. Mina framtidsplaner är att fortsätta fokusera på ett riktigt intressant jobb och jag ser fram emot att se hur jag kan få den förmögenhet jag samlat hittills att växa.

[Lobeh]

En riktigt intressant tråd med intressanta berättelser. Här är min:

Jag är en infödd 38-årig helsingforsare med familj, ett barn av recessionen. Växte upp ganska nära centrum, om än i små lägenheter med tanke på familjens storlek. Mina föräldrar var båda universitetsutbildade forskare. Vi klarade oss på de lönerna, men man kan inte tala om något lyxliv. Vi hade inte råd med bil, resor till södern eller särskilt mycket hobbyer, och allt som kom in gick åt. Penninganvändningen var dock förnuftig nog så att vi inte hade några skuldproblem eller liknande. Mina föräldrar lärde mig också vikten av att spara; om man lägger undan tillräckligt med veckopeng kan man sedan köpa större saker osv. De hade dock ingen erfarenhet eller lärdomar att dela med sig av gällande börs-, fond- eller andra investeringar. I daghemmet och skolan fanns barn från mycket välmående familjer, men jag kan inte minnas att jag reflekterade över det. Vissa hade fler leksaker än andra, vissa hade större och vissa hade mindre lägenheter. Man lekte dock samma lekar i dem. I efterhand är det tydligt att vi låg i den lägre änden av förmögenhetsfördelningen i den gruppen, men jag märkte inte av det som barn.

Eftersom båda föräldrarna var högutbildade slog det mig nog aldrig att jag inte skulle gå i gymnasiet. Å andra sidan intresserade matematiska ämnen och naturvetenskap mig mycket, vilket hjälpte mig att lyckas i dem, så jag hamnade själv på universitetet. När det gäller arbetsmoral jobbade båda föräldrarna vanliga 9–17-jobb med flextid, så jag lärde mig åtminstone inte att man borde jobba ihjäl sig. Varken jag eller mina syskon försökte styras i någon viss riktning i livet, varken gällande hobbyer, studier eller arbetsliv. Jag är den enda av mina syskon som har gått på högskola. Det fanns inga företagare i den närmaste släkten, men på något sätt blev jag en ändå.

Jag måste hålla med trådskaparens kommentar om arméns ögonöppnande effekt. Fram till slutet av gymnasiet levde jag i en bubbla då knappt någon verkade komma från en låginkomstfamilj, eller ens särskilt många från en medelinkomstfamilj. I armén fick man sedan se ett tvärsnitt av vad för slags folk som finns i det här landet. Jag ser egentligen inte så stora skillnader mellan människor från olika bakgrunder; man hittar både idioter och genier bland såväl rika som fattiga. Däremot, som det redan konstaterats i den här tråden och som forskning visar, följer barn lätt i föräldrarnas fotspår eftersom det är den stigen de har sett och lärt sig under sitt liv.

Jag lärde mig egentligen om investeringar för första gången först på högskolan när vi på en kurs undersökte börsbolag och fick lära oss om nyckeltal osv. Det var då jag också gjorde mina första börsinvesteringar. Jag minns vilken osäker och ångestfylld känsla det var att placera sina egna besparingar någonstans där deras värde kunde sjunka, men på något sätt resonerade jag mig igenom ångesten och fick investeringarna gjorda. Jag blev entusiastisk och började undersöka börsbolag mer och gjorde ytterligare investeringar av mina besparingar. Summorna jag investerade var små, men kursrörelserna gav ändå en hel del spänning, vilket å andra sidan också dämpade mitt investerande. Utöver dessa hade jag tidigare lagt besparingar i något av bankens egna komplicerade och dyra kapitalskyddade fondarrangemang. Om bara någon hade berättat vilken bluff sådana är och kort förklarat indexinvestering. Nåväl, det viktigaste är ändå den grundläggande visdomen att det spelar mindre roll vad man investerar i, så länge man investerar i något överhuvudtaget. Lyckligtvis hade jag tillräckligt med intresse för ämnet för att fortsätta lära mig om investeringar på egen hand. Nu finns merparten av min investeringsförmögenhet i index, även om det också finns en hel del direktinvesteringar i aktier.

Slutligen vill jag konstatera att jag tycker det är extremt dumt att man inte lär ut mer om investeringar på lägre utbildningsnivåer. Om man nu lär sig om sparande steg för steg redan från barnsben, varför kan man inte göra detsamma med investerande? Det är inte svårt att argumentera för fördelarna med detta, oavsett människors olika nuvarande socioekonomiska situationer.

[Jamppis]

Intressant trådstart! Och det leder just till reflektion kring vilken inverkan den egna uppväxtmiljön och socioekonomiska bakgrunden har på vilken sorts människa och penninganvändare man blir.

Här är också ett yngsta barn fött i mitten av 80-talet, uppvuxen i en familj med en ensamstående mamma. Mamman var outbildad och uppvuxen i fattigdom. Jag har två syskon som är 5 och 6 år äldre än jag. Jag minns att livet som liten pojke fortfarande var ganska lyckligt trots att det inte fanns några pengar, men sedan kom lågkonjunkturen och arbetslösheten. Detta ledde till förälderns alkoholbruk och därifrån började utförsbacken. Dagarna tillbringades på baren med en ny partner och på nätterna kom de hem för att bråka. Då fick man som tur var mat i skolan i alla fall, och hemma åt man det som fanns i skåpen. Situationen eskalerade så pass att de äldre syskonen flyttade hemifrån redan i tonåren och jag blev så att säga lämnad ensam. Tills grannarna tydligen ringde socialtjänsten och de kom och hämtade mig också till ett barnhem. Då kändes det förstås hemskt, men det var ju bra att komma bort från en sådan miljö. Vid den tiden minns jag också att jag lovade mig själv att jag aldrig ska bli alkoholist, utan att jag vill ha ett bättre liv.

Den obekväma hemmasituationen ledde dock till att högstadiet inte gick helt klockrent (trots toppbetyg i lågstadiet) och jag var tvungen att gå tionde klass. Jag visste dock att jag inte är dum, utan att min framgång påverkades av andra saker. Jag sökte mig till tionde klass efter högstadiet för att höja betygen och sedan till gymnasiet, trots att jag inte hade någon aning om vad jag ville göra som vuxen (vet nog inte än). När jag tog studenten var jag familjens första student.

Under barndomen nämndes naturligtvis aldrig investeringar, och jag tror inte min mamma ens reflekterade över sådant; livet kretsade kring att överleva en dag i taget. Sparande eller annan ekonomihantering gick vi inte heller igenom, och hemmet var fullt av skulder och betalningspåminnelser. Detta ledde till att när jag efter gymnasiet funderade på framtiden, så gick alla pengar jag tjänat ihop på jobb åt, eftersom man för en gångs skull hade pengar. Det var först när jag kom in på yrkeshögskolan som jag började bli vuxen och fundera på vad pengar egentligen är. På grund av min bakgrund har jag kanske blivit en överpresterare även när det gäller utbildning, för efter yrkeshögskolan sökte jag mig till en magisterexamen i London och senare har jag tagit ännu en magisterexamen vid Helsingfors universitet (ingen doktor än i alla fall). Investeringar kom in i bilden först i senare ålder, för kanske knappt 10 år sedan (via fonder), men en djupare förståelse för saker och ting har kommit först med åldern och studierna. Jag har varit lyckligt lottad som haft människor omkring mig som varit intresserade av finansmarknaden, och den entusiasmen har smittat av sig. Genom investerandet har även min egen ekonomihantering förbättrats, och idag är jag en ganska sparsam människa.

På grund av min fattiga bakgrund har jag också alltid velat se världen, eftersom det inte var möjligt under barndomen. Jag är lyckligt lottad som har kunnat resa mycket runt jorden med ryggsäck för pengar jag sparat ihop från jobb och sett mycket. Jag är också lyckligt lottad i att mitt vuxenliv har varit ganska lyckligt, för tyvärr kan jag inte säga detsamma om mina syskon som fortsatte på den inslagna vägen med alkohol. För att historien inte bara ska vara mörk, så blev mamma nykter efter att jag placerades på barnhem och förstod slutligen att hon inte kan leva på det viset. Vår relation blev bättre senare när vi diskuterade saker, och vi var faktiskt väldigt nära varandra fram till att hon gick bort för ett par år sedan.

För mig är lärdomen i historien att det oavsett bakgrund är möjligt att göra en så kallad klassresa och ändra riktning i livet. Vissa får bättre kort än andra, men jag upplever att det i Finland har varit möjligt för mig att förbättra mitt liv så länge viljan finns. Dessutom, om jag någonsin får barn, ska jag lära dem ekonomihantering, investering och förnuftig penninganvändning. Det här blev visst en rörig tankeström under lunchrasten, men hoppas att någon fick ut något av historien!