Till alla som måste fundera på det som står i rubriken. Jag tänkte att den här tråden på något sätt kunde vara ett kamratstöd för alla som under ganska svåra förhållanden måste sköta de ekonomiska ärendena för ett dödsbo, ett dödsbo, eller en liknande släktgrupp. Jag hittade ingen befintlig tråd, så jag föreslår detta nya ämnesområde. Om det finns en befintlig tråd, så ska denna självklart vara en fortsättning på den.
Till att börja med en beskrivning av vår situation med dödsboet/släkten. Pappa dog för ett halvt dussin år sedan och var ganska förmögen. Inte som en miljonär, men investeringskapitalet var ändå klart över en halv miljon. Genom testamentet var änkan och tre arvingar lika starka arvingar. Jag blev kassör… Problemet är dock att:
änkan (79 år) skulle vilja realisera all förmögenhet till ett bankkonto
min syster skulle vilja köpa fler hästar för alla fria pengar
min bror skulle vilja dricka sig till döds på restaurang
När man försöker samordna dessa nämnda drömmar och har som mål att köpkraften för det befintliga kapitalet åtminstone ska bevaras, då hotar frustrationerna. En viss tur är att drygt hälften av förmögenheten finns i bostäder, där kapitalet inte helt förfaller ens på en plats som Kajana… Problemet är kontanterna… De får inte placeras i något “hasardspel”… Inflationsattacken accepteras däremot ödmjukt. Det känns helt fruktansvärt att förstöra kapitalet genom att låta det ligga. Men det finns inga medel; den äldste börjar yra och de yngre ännu mer.
Vår grupp är förmodligen bland de dummaste ur ett ekonomiskt perspektiv, men hur har ni andra klarat er i dessa uppgifter? Har ni lyckats lura era släktingar på ett positivt sätt eller är det enda alternativet att allt delas ut och risken är att relationerna kyls ner?
Jag har (ännu) inte varit delägare i ett dödsbo, men i din situation anser jag inte att det angår mig vad de andra gör med sin andel.
Jag förstår förstås att det säkert grämer dig att de andra inte skulle använda pengarna lika smart som du, men så är det bara.
Som bankanställd rekommenderar jag att man inte låter dödsboet förbli oskiftat. När tiden går börjar det uppstå dödsbon inom dödsboet. Då har man verkligen en soppa på halsen.
Skifta alltså tillgångarna, så får var och en göra vad de vill med sin del.
Intressebevakning skulle också passa för det ämnet. Jag är min fars intressebevakare, byrokratin tar för lång tid.. Ett krångligt uppdrag på många sätt.
Jag har själv varit boutredningsman och skiftesman för båda mina föräldrars dödsbon, men det fanns bara några tusen kvar att fördela efter räkningarna. Allt möjligt realiserades i euro och fördelades mellan dödsbodelägarna. Jag förstår att det inte alltid är lätt eller snabbt med fastigheter utanför tillväxtcentra och andra illikvida tillgångar. Att omvandla alla tillgångar till euro är dock det överlägset enklaste sättet att fördela allas andelar tydligt och rättvist.
Om det redan har gått ett ”halvt decennium” sedan dödsfallet, så har bouppteckningen och arvskifteshandlingen naturligtvis gjorts för länge sedan? Om så är fallet, vad står det i arvskifteshandlingen om fördelningen av dödsboets tillgångar?
Jag arbetar under justitieministeriet och har genom mitt arbete sett ett flertal arvstvister. I värsta fall har hälften av dödsbodelägarna redan dött i väntan på skiftet, vilket komplicerar saken ytterligare. Mitt råd är att om den avlidne har stora tillgångar (över 200 000) bör man alltid ansöka om en extern professionell boutredningsman och skiftesman, det vill säga en advokat specialiserad på arvsfrågor. Arvodet för att sköta ärendet kommer att vara minst tusentals euro, men det förhindrar troligen åratal av utmattande tvister om arvet. Vid behov kan hen lämna in en ansökan till tingsrätten för att fastställa skiftet.
Detta borde ha framgått när man läste inledningen. Men man måste ju inte skifta boet omedelbart, och särskilt när dödsbodelägarna är en brokig skara kan det vara svårt att sköta saken själv. Jag håller med om att en utomstående boutredningsman bör anlitas, och sedan får var och en göra vad de vill med sin andel.
Det torde alltså röra sig om ett oskiftat dödsbo och att den efterlevande har besittningsrätt till bostaden, som man alltså åtminstone inte kan skifta även om delägarna äger en andel i den.
Jag förvaltade min farfars dödsbo i ungefär tre år (min far avstod från arvet). Dödsbodelägare var: änkan som genom äktenskapet stod under allmän intressebevakning, den avlidnes andra son och mitt syskon som är föremål för utsökning. Dessutom hade jag och min far fått skog till ett värde av ca 100 000 € av den avlidne drygt tre år före arvlåtarens död.
Dödsboet hade investeringar, pengar och ett hus på en liten ort (totalt ca 300 000 €).
Delägaren som var föremål för utsökning satte sig på tvären i allt. Inom intressebevakningen hanteras tillståndsärenden ganska långsamt. Med utsökningen gick saker och ting snabbt.
När fastigheten hade sålts och investeringarna lösts in, med undantag för de grundfonder som man kommit överens om att skulle tillfalla änkan, ansökte jag om en skiftesman hos tingsrätten (på grund av oenighet om skiftet mellan delägarna).
När det första mötet med skiftesmannen hade hållits dog änkan, så det behövdes ett nytt möte eftersom hennes arvingar ersatte henne.
Ett nytt möte hölls och man lyckades komma överens när den som var föremål för utsökning ännu hade fått bekräftat av ett rättsbiträde att hen hade fel.
Nu när jag ser på arbetsmängden borde jag ha anlitat en skiftesman redan tidigare, kanske till och med en boförvaltare. Skiftesmannens arvode för dessa två möten och ett tjugotal samtal och e-postmeddelanden var under 3 000 € (timdebitering 230 €). Enligt min mening ganska förmånligt. I ärvdabalken föreskrivs ungefär så här: ”skiftesmannen har rätt till ett arvode som står i proportion till boets omfattning och arbetsmängden”.
Ärvdabalken i sig är ett ganska kort stycke, och genom att läsa den hade jag som lekman dragit slutsatsen om hur skiftet skulle gå till, och skiftesmannen kom till exakt samma beslut.
Jag delar gärna med mig av aktuell information om någon befinner sig i en liknande situation, så att någon annan slipper dunka huvudet i väggen lika mycket.
Tack till dem som kommenterat ärendet. Jag vill ännu förtydliga situationen för vårt dödsbo, som jag tog upp i mitt öppningsinlägg, i den mån att tre av de fyra delägarna tills vidare är emot ett arvskifte. Och den fjärde (min syster) har varit lite tveksam hela tiden, men har fogat sig efter majoritetens åsikt och inte krävt skifte.
Även om jag personligen på ett allmänt plan avskyr dödsbo som ägarform, så finns det fördelar i vårt fall, och det just för att min alkoholiserade brors huvud inte skulle klara av en större summa pengar. Det inser han själv också och han är för att behålla dödsboet. En vuxen får väl supa ihjäl sig, men barnen och deras framtid är något som måste beaktas. I fyra år har han kämpat och hållit sig nykter, men det behövs inte mycket för att “säkringen ska ryka” igen.
Mitt andra syskon har också två barn som jag gärna skulle se att en del av min fars arv tillföll. Ett arvskifte på en gång skulle dock för deras del innebära att ingenting blir kvar om min syster får härja fritt med pengarna i några år. Vissa behärskar inte pengar ens på en grundläggande nivå och det är bara att acceptera.
Det vi har landat i är alltså att dela ut kontanter eller likvärdiga tillgångar pö om pö.
Detta är det första fallet jag känner till där ett dödsbo lämnas oskiftat just för att delägarna inte vågar ta emot pengarna (för att en inte ska falla ner i spriten och en annan “slösa bort pengar på onödigheter”). Om arrangemanget är okej för alla, då har naturligtvis inte utomstående något att säga till om.
Om däremot en av de fyra delägarna faktiskt skulle vilja ha ett skifte, så är begäran inte på något sätt orimlig efter år av väntan. Människan har rätt att också göra misstag. En vuxen bestämmer själv över sin ekonomi, och om hen inte har en god man är det inte andras sak att agera förmyndare åt denne i de frågorna.
Jag är själv bror, far och därtill son till en alkoholist. Ibland vill man i sin välvilja ta en större roll än vad man egentligen borde för att skydda den andre, men i slutändan utmattar man bara sig själv. Man kan inte skydda någon från sig själv under hela livet.
Väl talat. Som ett ytterligare förtydligande: dödsboets ”slösare” skulle nog ha både beredskap och mod att ta emot pengarna, men hen har ännu inte haft ork att faktiskt genomföra arvskiftet. Och som jag sa är det mina syskonbarns situation som vi har varit tvungna att överväga här; min (vår) beskyddarinstinkt riktar sig alltså i första hand till barnen/ungdomarna i åldern 9–27 år.
Om en enda dödsbodelägare kräver arvskifte, måste det förrättas. Skiftet kan då genomföras som en sämjedelning genom att delägarna kommer överens, eller genom att anlita en skiftesman.
Om jag själv befann mig i en motsvarande situation, skulle jag samla dödsbodelägarna och försäkra mig om att alla förstår sina rättigheter. Det vill säga att om de själva vill, så skiftas boet och de andra har inget att säga till om. Sedan skulle jag berätta om alternativen, till exempel att boet kan bibehållas oskiftat och att jag kan förvalta boets tillgångar på ett sätt som passar alla. Jag skulle också berätta att man även kan göra delskiften, det vill säga att boet inte måste skiftas på en gång, utan om man till exempel säljer en aktielägenhet kan man dela ut de pengarna från boet och lämna resten kvar i boet. Kanske skulle jag säga till min syster och min bror att om de till exempel vill ge sina barn ett startkapital från sin egen arvslott, kan de om de vill genast skänka 4 999 € per barn, och jag kan hjälpa dem att öppna ett värdeandelskonto/räntekonto eller dylikt där pengarna kan placeras för att växa. Jag skulle dock uttrycka det så att det inte uppstår någon press – det kan ju vara så att de inte vill skänka eller lämna tillgångar till sina barn. Det enda sättet att hjälpa syskonbarnen är nog att klargöra att man finns till hands om syskonen vill spara åt dem, eller att man själv öppnar spar- eller investeringskonton åt dem som man själv donerar till.
Kort sagt: jag skulle se till att varje delägare känner till sina rättigheter och alternativ, och jag skulle uttrycka att om de vill, kan jag hjälpa till med tillgångarna även efter att de har överförts från boet till dem. Vuxna människor fattar sina egna beslut. Det bästa man kan göra för dem är att vara ett stöd och till hjälp på det sätt som de själva vill ha det stödet eller den hjälpen.
Om man själv inser situationen att pengarna inte stannar i fickan och/eller går åt till sprit, så skulle man mycket väl kunna föra arvet vidare till sina egna barn, eller kanske en del, och sedan med resten betala av till exempel sitt bolån om man har ett sådant… eller skaffa en ägarbostad/handpenningen till en sådan.
Värt att komma ihåg är också att man inte kan avstå från arv delvis, det vill säga antingen tar man emot det eller så avstår man från det.
Om någon i ett oskiftat dödsbo vid något tillfälle vill skifta det, kan man snabbt ansöka om en skiftesman hos tingsrätten.
Man kan ju få pengar till sprit från jobbet eller FPA också. Se till att skifta boet snabbt medan ni fortfarande har en god relation till släktingarna.
Även om alla arvingar är överens om att realisera fastigheten, är inte ens det alltid en garanti för ett smidigt förlopp. Som ett levande exempel ville en av arvingarna inte låta utföra en badrumsrenovering i lägenheten som skulle säljas, vilket ledde till att försäljningen tog cirka två år och att den såldes till vrakpris.
När det gäller jurister är det bra att komma ihåg att det förutom prisskillnader även finns betydande kvalitetsskillnader.
Håller på att göra en bouppteckning själv just nu. Två dödsbon, det äldre av dem med den efterlevande makens besittningsrätt, arvlåtarna har två barn, det ena har två barnbarn och ett barnbarnsbarn. Livförsäkring där barnbarnen är förmånstagare. Pengar, en bostadsaktie och en sommarstuga.
Den här tråden dök upp lägligt. Jag befinner mig i en situation där en bouppteckning väntar och jag är själv en av arvtagarna. Om jag har förstått det rätt så förrättas vid bouppteckningen även eventuellt arvskifte, vilket i det här fallet kompliceras av ett testamente med besittningsrätt.
När ett sådant testamente finns, betyder det att inga delar av arvet skiftas? Eller kan delägarna i dödsboet gemensamt besluta att en del av arvet ändå skiftas?
En annan sak jag funderar på är hur lösöre som slits beräknas, t.ex. en bil. Om den stannar i dödsboet, det vill säga i den efterlevandes besittning, och den inte skiftas, vem betalar då för kostnaderna och hur fördelas de?
Sist och mest komplicerat är att dödsboet äger en andel i ett oskiftat dödsbo, och jag funderar på och har försökt fråga en advokatbyrå hur man går tillväga med detta. Jag anser alltså att det aktuella dödsboet borde upplösas och dess arv skiftas, men jag hittade ingenstans instruktioner om hur det görs i praktiken, vilka handlingar som krävs osv. Räcker det att jag meddelar delägarna i det dödsboet, där jag nu alltså också blir delägare, att jag vill att boet upplöses och arvet skiftas, och skaffar en skiftesman någonstans ifrån eller?
I bouppteckningen listas tillgångar, skulder och dödsbodelägare, vilket innebär att ingenting skiftas ännu då.
Man kan komma överens om arvskiftet tillsammans.
Bilen värderas i bouppteckningen enligt värdet på dödsdagen. Bilens kostnader betalas enligt överenskommelse; det enklaste vore nog att den ges som utjämning (tasinko) till änkan/änklingen.
Du kan höra efter med någon advokat om intresse för att vara skiftesman, och när du hittat en lämplig person skickar du dennes samtycke + bilagor till tingsrätten för ansökan om en skiftesman. Tingsrätten utreder om hen är jävig att verka i uppdraget och beslutar sedan om hen kan fungera i rollen. Man kan meddela de övriga dödsbodelägarna om dessa åtgärder, men tingsrätten kommer också att höra deras åsikt i ärendet.
Jag hörde nyligen av en advokat att bolagsvederlag och motsvarande kostnader för tiden före bouppteckningen kan dras av från dödsboets tillgångar. Det har i sin tur en inverkan på arvets värde och därigenom på arvsskatten.
Kostnader och skulder som uppkommit före dödsfallet kan dras av, även t.ex. elräkningar eller skatteskulder som uppkommit före dödsfallet, om den avlidne till exempel precis hade sålt aktier eller en lägenhet. Såvitt jag förstår kan dock kostnader för skötsel av egendom och liknande som uppkommit efter dödsfallet inte dras av från arvegodsets värde, utan de dras av från dödsboets inkomster i dödsboets skattedeklaration för det året, till exempel vederlag för en placeringsbostad. Däremot kan begravningskostnader, bouppteckningskostnader osv. dras av från dödsboets värde vid bouppteckningen.
Edit: @jps undrar om den där advokaten hade någon anvisning från Skattemyndigheten bakom det där, eller om det bara handlade om att det hade gått igenom många gånger. Skattemyndigheten kollar ju inte allt rad för rad, så att det går igenom betyder inte nödvändigtvis att det är okej enligt Skattemyndigheten. En gammal jobbkompis hade också alltid dragit av resekostnader baserat på egen bil och de hade godkänts, men om Skattemyndigheten hade granskat saken skulle det bara ha godkänts enligt priserna för kollektivtrafik. I det avseendet vore det intressant att höra (eftersom det avviker från de anvisningar som advokatbyrån som skötte vår bouppteckning följde och enligt vilka jag har rådgivit andra), då det alltid är trevligt att få sina egna uppfattningar korrigerade om de visar sig vara felaktiga. Så om ni hörs, fråga gärna!
Denna advokat berättade uttryckligen att han har gjort så i ett flertal fall och skattemyndigheten har godkänt det varenda gång. Innan dess var jag själv av precis samma åsikt som det du framförde.
