Andelen kontanter i portföljen är något som tål att tänkas på. Många sparar traditionellt likvida medel för bra köplägen. Det är också vanligt att sälja aktier med avsikten att köpa tillbaka dem billigare senare. Ofta lyckas man dock inte med tajmingen. Å andra sidan kan man tänka att man alltid ska sätta kontanterna i arbete, det vill säga vara 100 % investerad i aktier, och att nödvändiga omplaceringar görs direkt från en aktie till en annan istället för att sitta på kontanter.
Givetvis är en buffert för levnadskostnader en sak för sig, och var och en vet bäst vad de behöver för det ändamålet – det menas inte att man ska investera varenda euro.
Det skulle vara intressant att höra era åsikter kring detta. Om man får in en större summa kontanter kan det förstås vara klokt att sprida ut investeringarna över tid, men det är en annan sak.
Själv ser jag på kontanter som en investering i ett värdepapper utgivet av ECB som tappar i värde. I min egen krigsekonomi har jag tillräckligt med kontanter för att klara mig utan tvångsförsäljning av aktier. Jag överlåter gärna tajmningen till experterna.
Jag har lärt mig om mig själv att det är väldigt svårt för mig att hålla i kontanter som är avsedda för investeringar (i vardagslivet är det däremot väldigt lätt). Kontanter ger upphov till en hemsk FOMO och jag hittar till slut alltid på en ursäkt för att köpa något. Nu när n
Eftersom jag själv till stor del är en trygghetssökande utdelningsinvesterare, stör det mig med kontanter när de inte avkastar ens de blygsamma 5 % om året. Man borde våga vara nästan all-in om man nu nöjer sig med en så pass säker strategi som utdelningar.
Själv använder jag en fast summa som en buffert för så kallade sämre tider, och den är helt skild från investeringsverksamheten. På investeringssidan har jag vanligtvis väldigt lite kontanter, eftersom jag inte kan tajma marknaden. Jag har länge i praktiken haft full aktievikt.
Problemet med kontanter i långsiktigt investerande är faktiskt att de inte ger någon avkastning.
Jag var tidigare den “noggranna ekonom” som du beskrev; om jag sålde, investerade jag direkt i ett nytt objekt. Sedan kom osäkra tider, som tur var bytte jag fondbolag precis i början av nedgången och hade lite mer i likvider, jag väntade på botten och började sedan investera diversifierat varje månad, men efter ett halvår kom ytterligare ett litet tapp, 10 % försvann. Jag avvaktade, men osäkerheten växte, aktieportföljen var oförändrad, fondportföljerna i likvider. Jag fick trygghet från en investeringsrådgivare och nådde ett totalresultat på knappt 40 % i avkastning under tre år. Nu är vi i en ny kris igen, de tidigare resultaten blev nästan nollade och jag håller nu 15 % av min förmögenhet i likvider.
Själv har jag strävat efter att hålla en andel på cirka 5–15 % av portföljen i kontanter. Vid en ”tydlig” övervärdering försöker jag höja kassavikten till den övre delen av intervallet, närmare 15 % och ibland högre, och när kurserna sjunker börjar jag gradvis köpa aktier genom tidsmässig diversifiering och sänker kassavikten mot 5 %. För närvarande ligger kassavikten nära 15 % och jag håller som bäst på att vid årsskiftet mer aktivt kartlägga potentiella köpobjekt, utifall vi får en liknande ”dipp” i början av året som den vi såg under hösten. Min inställning till kontanter är att eftersom de inte ger någon avkastning (bortsett från inlåningsräntan), strävar jag efter att inte sitta på en i förhållande till marknadsläget för stor kassa i mer än ett år.
Jag har för närvarande cirka 13 % av portföljen i kontanter. Förut var jag ”All In”, det vill säga aktievikten var nästan 100 %. Nu känns det verkligen tryggt när man smidigt kan reagera på kursförändringar. Och jag har tänkt hålla den kring 10–15 %. Ibland är kontantandelen förstås lägre om jag har någon kortsiktig trade igång. Det går också smidigt att hålla på med sådant när man har en lite större kassa. Förr när alla pengar var ”i arbete” var det riktigt skrämmande när det skakade på marknaden och kurserna föll och man inte hade någon reaktionsförmåga.
Och sedan har jag en separat bettingkassa. Både pengarna för investeringar och för betting hålls förstås separat från hushållets övriga tillgångar. Jag bygger upp kontantkassan från varje månadslön och från bettingkassan ifall det samlas tillräckligt med vinster där. Varje månad går det också automatiskt en liten del till en fond.
Ett mycket aktuellt ämne enligt min mening! Jag talar själv nu om investeringstillgångar och kontanter däri.
Kontanter är också en position och enligt min mening underskattas detta. Det kan vara ett val precis som att behålla tillgångar. I den nuvarande situationen är inflationen förstås en obehaglig faktor då den tär på köpkraften, men om alternativet är att kapitalet minskar genom sjunkande kurser kan inflationen vara det mindre onda.
De senaste föregående åren var jag själv all-in och investerade alla medel jag lyckades skrapa ihop, det var väl till och med en liten hävstång med emellanåt. Under hösten förra året började jag gå över till kontanter och under våren i år började kontantpositionen redan närma sig 70 %. Mitt största huvudbry är just när jag ska börja köpa och vad jag ska börja köpa. Gradvis antagligen, och enligt nuvarande plan kommer jag att sprida ut köpen under ytterligare 1–1,5 års tid. Jag är alltså fortfarande ganska mycket i bear-läge. Det kan hända att botten redan är nådd och att jag inte hinner med all avkastning ens med tidsmässig spridning, men det är så mycket osäkerhet i luften. Min egen strategi håller också på att förnyas från rena tillväxtbolagsinvesteringar mot en annan typ av portfölj.
Sammanfattningsvis: Jag har accepterat att jag tar smällen av inflationen under ungefär ett års tid och missar en eventuell botten, men det är en kalkylerad risk.
En erfaren investerare vet att det med stor sannolikhet kommer goda och ännu bättre köplägen under de kommande åren (med undantag för vissa kursraketer som faktiskt erövrar världen och aldrig mer under din livstid faller tillbaka efter en kursuppgång på exempelvis 500 %).
Trots detta har även jag ett nästan tvingande behov av att sätta kontanterna i arbete. När utdelningarna kommer in på kontot under våren är det sällan något kvar som kontanter 365 dagar senare; alla pengar har använts för att köpa fler aktier. Det är mentalt väldigt svårt att vänta på ett bättre köpläge i exempelvis fem år. Väntan känns lång.
Exempel:
För ett år sedan sa en person till mig ungefär att “du är allt dum som har kontanter på ett lönekonto med 0 % ränta, varför tar du inte en direktavkastning på 4 % från bolag X. Värderingen är måttlig…”. Nu när man ser på kursutvecklingen står aktien i -40 %. Det vill säga att ungefär 10 års utdelningar har raderats från börskursen, grovt räknat.
Vid vissa tidpunkter lönar det sig att ha en kassareserv, i andra situationer inte. I efterhand kan man alltid vara efterklok och påstå att man hade rätt i sin gissning när man försökte tajma marknaden. De som gissat fel håller däremot tyst och hoppas att familjemedlemmarna inte frågar efter detaljer om hur aktieinvesteringarna går.
Min egen situation just nu: 0 euro i kontanter på investeringskontot och en belåning på under 10 % av aktieportföljens värde. Önskar jag att jag hade gott om kontanter nu? Verkligen, jag köpte mer dyrt för tidigt och att jag använde belåning för tidigt ångrar jag med den kunskap jag har idag. Nu väntar jag på nästa vårs utdelningar för att kunna börja handla igen, om det finns något prisvärt att köpa då.
Problemet med kontanter är att det blir orimligt dyrt att sitta på dem (holda) över en tillräckligt lång tidsperiod.
Åtminstone för en vanlig person som jag, som inte tror sig kunna tajma marknaden tillräckligt bra för att täcka kontanternas alternativkostnad (låt det vara den genomsnittliga börsavkastningen, även om jag siktar högre). Samtidigt har jag alltid tänkt att man inte måste köpa om man inte hittar något bra att köpa – är det marknadstajmning, lathet i att leta efter bra case eller något annat? Jag tycker ändå att det är viktigt att undvika misstag, och om man inte hunnit analysera något ordentligt kan man förstås ha kvar kontanterna ett tag. Det är också trevligt att kunna gå in med en lite större startposition på en gång om det har blivit så. I genomsnitt brukar jag dock inte sitta och trycka på speciellt mycket extra i kassan.
Det känns fånigt att dela de här bilderna efter ett år av rejält med stryk, då 100 % kontanter skulle ha utklassat portföljen totalt. I det långa loppet kommer dock förmögenhetsbyggande genom investeringar bara genom att hänga med, i både med- och motgång.
I praktiken har jag dock märkt att jag justerar hävstången på samma sätt som en mer försiktig person justerar sin kassaandel (vid slutet av förra året fanns det knappt någon hävstång, i år har jag däremot ökat skuldsättningen en del). En mer rationell person skulle kanske köra med vald hävstång år ut och år in?
Eftersom jag själv inte är någon av de ovannämnda, är min inställning till kontanter på investeringskontot på en vanlig dödligs nivå: de sätts i arbete baserat på eget omdöme och pilkastning. I regel ligger kontanter inte och skräpar i botten av portföljen i mer än några månader. Och vanligtvis beror även dessa få månader på att man måste skrapa ihop en tillräckligt stor pott, då Nordnets “gulliga” (ihqt) transaktionskostnader är relativt stora för min del.
Det skulle krävas en rejäl @Sijoittaja-alokas för att tajma det så att man missade precis bara de 60 bästa dagarna, men inte en enda minusdag samtidigt.
En del kontanter i portföljen är som några gamla kex som sugit åt sig fukt längst in i skåpet: de har förlorat i värde över tid, men i stunder av desperation ger de märkligt nog tröst en dyster måndagsmorgon när till och med Juhla Mokka-kaffet har tagit slut och man försöker bevara livsglädjen med koffeinfritt snabbkaffe
Med vänliga hälsningar,
30 % av portföljen i kontanter
Under sommarens turbulens var det som mest 15 procent i kassa, det vill säga 85 % aktievikt. Nu är vi tillbaka på den bekanta och trygga 130 % aktievikten.
Kontanter i portföljen utgör för närvarande cirka 40 %. Kontanter är inte värdelösa, i motsats till vad bankrådgivare hävdar, utan de har ett värde som en option. Jag lyckades bra med kontanter när jag gick in i coronakrisen med en nästan full kontantvikt. Som ett resultat av krisen sjönk min förmögenhet knappt alls, och tack vare kontanterna kunde jag köpa en betydande mängd aktier vid botten, vilka sedan dess har mångdubblats i värde. Detta är ett framgångsrikt utnyttjande av kontantoptionen. Jag “tajmade” inte marknaden, utan kontantvikten berodde på att jag inte hade hittat investeringsobjekt som uppfyllde mina investeringskriterier.
Å andra sidan vet pokerspelare att ett beslut kan vara rätt även om slutresultatet inte är önskvärt. Idén med kontanter är densamma som med en försäkring: man betalar en summa pengar (inflation) för att kompensera för en ekonomisk förlust vid en viss motgång. En försäkring kan vara till nytta även om man aldrig behöver kräva försäkringsersättning. På marknaden finns det situationer där man kan vara praktiskt taget säker på att det i framtiden kommer en tidpunkt då man kan köpa en aktie billigare än i dag. Om man utvidgar detta tankesätt kan man säga att det i framtiden kommer att finnas någon aktie som är en bättre affär än den affär du överväger nu. Alltför ofta blir man kvar och bevakar ett enda bolag vars kursfall man väntar på. Det händer inte nödvändigtvis.
Inflation och de efterföljande räntehöjningarna är å andra sidan inte ett problem som enbart rör kontantpositioner, utan det påverkar ekonomin och konsumtionsbesluten generellt. Har ni lagt märke till hur resultaten inom detaljhandeln har varit ganska bra, men värdet på varulagret har ökat explosionsartat under det senaste året? Med vilken bruttomarginal kommer dessa att säljas i den nära framtiden? När kassaflödena försvagas försämras bolagens finansiella ställning.
Nästan alla aktieval har lyckats väl. I efterhand borde jag ha satsat större, inte för att kurserna har stigit, utan för att min analys av bolagens kvalitet var rätt men jag ändå inte fattade investeringsbeslutet. Vissa marknadskommentatorers syn på domedagen är för fullständig – i praktiken skulle domedagen kräva att alla försök från företag att undvika domedagen skulle misslyckas. Finanskrisen var ett sådant exceptionellt misslyckande. Extrema åsikter motsvarar sällan verkligheten.
Det vore intressant att höra Inderes modellportföljteams tankar om detta, då de vanligtvis har omkring 10–20 % i kassaposition. Jag är särskilt intresserad av att veta om detta främst beror på köp- och säljrestriktioner och om portföljen nästan alltid skulle vara fullinvesterad i det hypotetiska scenariot där köp och sälj kunde göras oberoende av Inderes rekommendationer? Det vill säga, när ett köptillfälle dyker upp skulle man bara kunna omallokera pengar från ett mindre bra investeringsobjekt. Som det är nu hamnar ju modellportföljen alltid på efterkälken i förhållande till indexet, då en del av portföljen ligger i kassan.
För egen del är det åtminstone väldigt svårt att allokera kontanter för investeringar, och därför har jag beslutat att inte ens försöka. Som tur är kommer det redan in rimliga summor per månad för nya köp (ca 0,8 % av aktieportföljens storlek), så på det sättet får man också i viss mån köpa aktier när de är billiga. Tidigare använde jag också högre hävstång, men nu när räntorna har stigit har det funnits en frestelse att amortera snabbare, även om räntorna till största del säkrades under perioden med låga räntor.
Utan handelsrestriktioner skulle Modellportföljens investeringsstrategi och kassavikt visserligen kunna vara något annorlunda, då det till exempel vore lättare att utnyttja kortsiktiga specialsituationer. Knappast skulle kassavikten ändå ligga på noll, men detta blir nu en hypotetisk fundering, då verklighetens begränsningar är vad de är
Vanligtvis har jag hållit kontanter på 5–10 % av portföljens totala värde. Det är förstås inte bara avsett för investeringar, utan delvis även som en buffert för oförutsedda utgifter.
När det gäller att tajma marknaden är tron på min egen förmåga så pass bristfällig att jag inte har hållit någon större kassaposition för det ändamålet. Kanske med undantaget att aktieköpen i juli–augusti fick vänta till hösten, då det inte kändes bra att köpa till kurser som enligt min mening hade stigit onödigt kraftigt. Sedan fanns det lite mer handlingsutrymme att göra inköp i höstmörkret. Och å andra sidan hade jag tömt den extra kassan i början av juni när kurserna hade sjunkit fint; vetskapen om att semesterersättningen var på väg hjälpte förstås mentalt i det beslutet.
Här var det åtminstone på kort sikt glädjande med en större kassa, men jag litar inte på min tur att detta skulle vara hållbart i det långa loppet. Tills jag lär mig att bli en bättre och mer välinformerad investerare håller jag mig till min plan.
