Jag har läst lite mer om skuld på sistone. Det som ständigt slår mig är hur, särskilt när det gäller statsskuld, man i princip alltid har “gnällt”:
“Vid varje stadium i skuldens tillväxt har det allvarligt hävdats av kloka män att konkurs och undergång var nära förestående. Ändå fortsatte skulden att växa, och konkurs och undergång var fortfarande lika avlägsna som någonsin.”
Så kommenterade historikern Macalay om kommentatorerna i början av 1700-talet, när Storbritannien började skuldsätta sig kraftigt med den nya centralbanken och ständigt krigande. Utvecklingen av Storbritanniens skuld, världens första moderna ekonomi, i förhållande till ekonomins storlek kan ses i diagrammet nedan.
(Källa: Centre For Macroeconomics)
Samma sak fortsatte senare:
Även Adam Smith kommenterade i sitt verk The Wealth of Nations (1776) statsskulden, hur den bara kan bäras mer och mer, även om han varnade för att gränsen någon gång skulle nås (det hände inte ens vid 100 procentenheter).
Tillägg:
Intressant graf som visar hur skulderna har hanterats i Storbritannien. På 1800-talet, i en miljö med stabila priser, gav obligationerna god avkastning och staten med sin fiskala disciplin amorterade dem effektivt under århundradet. Efter andra världskriget hanterades skulderna med hjälp av inflation. Det ska bli intressant att se hur välfärdsstaterna kommer att hålla nere kostnaderna och amortera sina lån i framtiden…
