Investeringsretro – Investering och sparande för över 10 år sedan

Jag tänkte starta en sådan här feel-good-investeringsretotråd, där syftet skulle vara att forummedlemmarna delar med sig av de mest minnesvärda händelserna från de tidigaste dagarna av sin investeringskarriär, som har hänt för minst 10 år sedan. Alltså inga nya saker utan mer retro-material från t.ex. 90-talet, eller början av 2000-talet, då investeringsmiljön var helt annorlunda. Dessa kan vara ganska användbara och roliga för de nyaste yngre investerarna att läsa om hur investeringar var “förr i tiden”. Till exempel har det varit trevligt att lyssna på Aki Pyysings berättelser från 90-talet om den finska börsen i olika poddar, så det är något i den stilen jag kanske är ute efter här.


Jag är inte så gammal än att jag har erfarenhet av att investera från 90-talet, men jag kan börja med att dela en händelse från år 2010, då min egen aktieinvestering, om jag minns rätt, började, åtminstone var det någon form av startskott, om jag minns rätt.

Året var 2010, det vill säga åren efter finanskrisen och eurokrisen var på väg att börja. Jag hade inte investerat i aktier tidigare utan hade mina pengar på bankernas tidsbundna insättningar, delvis förmodligen i efterdyningarna av finanskrisen. Vid den här tiden kunde man fortfarande få upp till cirka 2% ränta på insättningar. Jag hade satt in 47 000 euro på en tidsbunden insättning med 2% ränta i Sofia Pankki år 2009. Om jag minns rätt kunde ingen annan bank vid den tiden erbjuda en insättningsränta som var i närheten av lika bra. Då kändes det som att detta verkligen var en bra investering mot inflationen.

Nåväl, som Wikipedia också berättar: “Finansinspektionen återkallade bankens verksamhetstillstånd och försatte banken i likvidation den 28 mars 2010 för att skydda insättarnas intressen”. Det vill säga, i praktiken gick Sofia Pankki i konkurs. Här blev det lite svettigt :sweat_smile:. 47 000 euro var en ganska stor summa för mig vid den tiden, jag var då fortfarande student och jobbade nog bara deltid vid sidan av studierna. Jag hade dock varit så pass förnuftig att jag inte hade satt in mer i Sofia Pankki än vad insättningsgarantin var vid den tiden, det vill säga 50 000 euro. Till slut fick jag tillbaka alla pengar och behövde, om jag minns rätt, inte ens vänta särskilt länge, en månad eller två som mest, om jag minns rätt. En skärmdump av Sofia Pankkis insättningar har jag fortfarande kvar, och anteckningar om att Sofia Pankki betalade tillbaka 40 243,71 euro och insättningsgarantifonden 7 102,67 euro, det vill säga totalt fick jag tillbaka 47 346,38. Det positiva med detta var att 2% räntan, om jag minns rätt, rullade nästan hela tiden tills jag fick tillbaka pengarna.

Men från detta, om jag minns rätt, började jag sedan med aktieinvesteringar, eftersom jag behövde fundera på var jag skulle placera dessa drygt 47 000 euro, eftersom man inte längre fick någon ränta någonstans efter det. Min bror hade investerat i aktier, så förmodligen lite inspirerad av honom lånade jag sedan från biblioteket Seppo Saarions “Miten sijoitan pörssiosakkeisiin” samt Malkiels “Sattuman kauppaa Wall Streetillä” och började se någon mening med aktieinvesteringar och såg det inte längre som en så stor risk när man ser på det långa perspektivet. Tajmingen var också den bästa, eftersom eurokrisen pågick och aktier kunde köpas till ett billigt pris. Jag minns dock att kursfallet i början förmodligen fortsatte ett tag och de aktier jag köpte låg rejält på minus och -5% ner per dag flera gånger i rad var inte ovanligt och det kändes dåligt i början, men man var ju tvungen att köpa dem “när de var billiga”.

Den första aktien jag köpte var Fortum år 2011, sedan Sampo, Nokia och Elisa. Av dessa är det bara Sampo som fortfarande finns i portföljen, de andra har sålts. Det första året köpte jag aktier för cirka 29 000 euro och utdelningar uppgick det första året till 1375 euro brutto. Följande år, 2012, hade jag satt in alla de 47 000 euro från Sofia Pankki i aktier och, om jag minns rätt, lade jag nog också omedelbart allt jag vågade från min lilla lön i aktier med fallande kurser, även om en liten nödkassa på några tusen euro alltid fanns. År 2012 fanns Elisa, Sampo, Fortum, Nokia, Wärtsilä, Konecranes, YIT, UPM och Kesko i portföljen. Av dessa är Sampo, Konecranes, UPM och Kesko fortfarande i portföljen, de andra har sålts. Nu har portföljen vuxit till cirka 580 000 euro drygt 10 år senare och utdelningsintäkterna uppgår till cirka 26 000 euro brutto per år.

Tack vare Sofia Pankkis konkurs började jag alltså delvis med aktieinvesteringar och övergav tidsbundna insättningar.

90 gillningar

Den här tråden är som gjord för mig. Det är nödvändigt att blicka tillbaka på gamla minnen innan minnet sviker.
Jag började investera pengar 1997. Den eran är betydelsefull även i den meningen att man då började gå över helt till nätet när det gällde orderläggning. Tidigare gjordes ju orderna vid bankdisken eller via telefonsamtal. Om jag hade varit tvungen att sköta ärenden ansikte mot ansikte med en mäklare eller dylikt, eller ens ringa, skulle min investerarkarriär ha tagit stopp direkt. Som tur var kom internet, och även om jag inte ägde en egen dator med internetuppkoppling på flera år, kunde jag lägga mina order från någon lobby i Tammerfors bibliotek eller från någon annan offentlig dator.
Att investera var inget för den otålige på den tiden heller.

Jag fyller på med fler minnen i tråden vid ett senare tillfälle när jag hinner för mitt hektiska arbete.

42 gillningar

Jag började investera i samband med Soneras andra emission (mina första aktier var dock troligen HPY:s E-aktier, som jag fick när telefonandelen byttes ut mot dem). Jag deltog också i börsintroduktionerna för F-Secure (hette det fortfarande Datafellows?), Comptel och SSH. Jag var kund hos Evlinet och hade fått hem ett ISDN-modem, men det var nästan omöjligt att komma in i tjänsten med min gamla utrustning. När jag sålde Comptel satte jag för säkerhets skull limitkursen ett par euro över dåvarande kurs, men när jag väl kom igenom till tjänsten låg kursen redan ett par euro över det också… ja, det var förstås bara 25 aktier (om jag minns rätt), men det var en vild tid med de där stenåldersmässiga telekommunikationsförbindelserna. :sweat_smile:

Edit: Glömde gamla goda Basware, och jag tror man fick hela 15 stycken i emissionen. De behöll jag inte heller länge, och som en anekdot minns jag förra mars när jag låg på sjukhus och fick en flashback och undrade hur det gick för Basware och vad priset låg på. Jag övervägde att köpa en testpost när priset hade sjunkit fint, men som med så många andra “nästan”-köp blev den tanken kvar i startblocken. :flushed_face:

12 gillningar

Inspirerad av tråden började jag granska mina egna affärer från tidigare år och hittade fynd som dessa:
Yomi (försäljningsdatum 30.5.2003) och en förlust på 175 EUR (vad det nu än var?)
Turvatiimi (försäljningsdatum 15.10.2003) och en förlust på 5 euro

En som jag ägde för en liten stund sedan (men inte kontinuerligt) och som har varit en av de ägor som jag alltid har misslyckats med:
Teleste försäljningsdatum 6.5.2002 (utdelningar 40 EUR) och en förlust på 553 EUR

Saunalahti Group flera försäljningsdatum 2002-2005 och ett totalt plus på 1,4K EUR
Perlos flera försäljningsdatum 2002-2006 (utdelningar totalt 202 EUR) och ett totalt minus på 1429 EUR
Pohjola Pankki A försäljningsdatum 12.4.2004 och en vinst på 71 EUR
Pohjola-Yhtymä försäljningsdatum 28.5.2004 (utdelningar 500 EUR) och en vinst på 2,65K EUR
Hercules försäljningsdatum 9.1.2004 och en förlust på 140 EUR
Ixonos försäljningsdatum 3.-10.1.2005 och en vinst på 645 EUR
Nec Cp Adr NNM försäljningsdatum 9.1.2004 och en förlust på 31 EUR
Cramo försäljningsdatum 14.6.2002 (utdelning 180 EUR) och en förlust på 48 EUR
Elcoteq försäljningsdatum 11.2.2005 / 27.4.2005 / 27.12.2006 (utdelningar totalt 1225 EUR) och en vinst på 4,45K EUR

Detta är bara en liten del av eQ:s handelsbalans 2002-2008, min handel var ganska aktiv men småskalig med undantag för Nokias swingaffärer 2002-2003, som var en del av marknadens inlärningsprocess och jag klarade mig torrskodd även från den sessionen (stor omsättning, liten vinst: försäljning 713K och köp 711K), lyckligtvis insåg jag att jag skulle sluta när jag märkte att “tradingen” blev svårare för varje dag.

Från senare Nordnet-dagar finns det flera udda fåglar men jag lyfter fram en till när jag igår märkte att företaget fortfarande existerar och är noterat i Stockholm och med en stängningskurs igår kväll på 0,55 SEK:
Anoto Group försäljningsdatum 24.3.2006 och en förlust på 1,23K EUR (försäljningskurs någonstans runt 16 SEK som en gissning och hållts i drygt 4 månader)

Jag har gjort mycket affärer med de mest olika aktier genom åren och orkar fortfarande, om än mycket långsammare. :money_mouth_face:

Edit: Det har irriterat mig med den mystiska Yomi, och det verkar ha varit något kopplat till Elisa:

»ELISA OYJ BÖRSMEDDELANDE 29.3.2004 KL. 8.00 YOMI FUSIONERAS MED ELISA Elisa Oyj:s och Yomi Oyj:s styrelser har undertecknat en fusionsplan enligt vilken Yomi fusioneras med Elisa. Yomi har varit ett dotterbolag till Elisa sedan 2001 och Elisa-koncernen äger 51,46 procent av Yomi före fusionen.«

2nd Edit: Jag kan inte låta bli att lägga till några fler investeringar, för när jag valde ut dessa att ställa i mitt glasskåp var till exempel Elcoteq med eftersom jag trots allt lyckades bra med den i förhållande till min dåvarande aktieförmögenhet, och Anoto därför att jag som evig bull har en dålig vana att hänga kvar på svaga grenar och faller av de starka alldeles för lätt, som en evig bull ska, det vill säga med Anoto lyckades jag göra mig av med en usel investering men det tog för lång tid men jag undvek en katastrof. Nästa fall liknar Elco:

Savosolar Försäljningsdatum 29.8.2016 och en vinst på 825 EUR.

och sedan den största enskilda förlusten i min investeringskarriär med en aktie:

Cellceutix Corp. Försäljningar 08->11/2016 och en förlust på 10,1K EUR
företaget ändrade namn 2017 → Innovation Pharmaceuticals Inc.

Innovation Pharmaceuticals Inc. försäljningsdatum 8.12.2017 förlust 3,3K EUR totalt 13,4K EUR …jag tittade på gårdagens stängningskurs: $0.0479

14 gillningar

Jag började investera runt år 2000. Då var nog Hex-indexet på topp.
Min första investering var JOT-automation, som några dagar senare gav en negativ varning.
På den tiden jobbade jag på fabriken och beställde kurser via betalda SMS-meddelanden till mobilen, det var samma skit då som nu, att man måste kolla kurserna flera gånger om dagen.
Jag hade inte ens internet hemma då, men i Andelsbankens vindfång fanns kundterminaler där man kunde komma åt nätbanken för att göra transaktioner dygnet runt.
Jag minns också att jag i september 2001 hade köpt Nokia på morgonen, och sedan såg på TV när flygplanen flög in i WTC-tornen, då fick jag också en rejäl förlust.

Vi läste investeringsdiskussionerna i tidningen Arvopaperi (Värdepapper) i flera år.

22 gillningar

eQ Online-gränssnittet någon gång år 2000 såg fantastiskt ut när man kunde använda det från en dator, det kändes som att hela världen var öppen för dig när du kunde välja företag därifrån. Som en nybörjare insåg jag inte att jag inte förstod någonting om dessa företag och deras värdering, det “investerandet”, eller snarare spekulerandet, handlade bara om att gissa kursförändringar. Informationskällorna var främst Arvopaperi och Kauppalehti i pappersformat. På en uppåtgående marknad gjorde jag vinster på mina affärer, sedan på en nedåtgående marknad försvann större delen av pengarna som rök upp i luften… Mina egna misstag blev dyra. Senare har jag börjat investera igen med nya pengar, nu med bättre framgång.

Från eQ:s nättjänst minns jag:

Pappersdokument, det vill säga användarnamn och en riktigt lång lista med växlande lösenord, kom hem per brev, av säkerhetsskäl på olika dagar förstås. Dessa lappar var riktigt viktiga, de lades omsorgsfullt i en pärm för förvaring. Varje gång man gjorde något i nättjänsten, var man tvungen att stryka över det långa lösenordet från PIN-kodslistan, som nättjänsten slumpade fram och frågade som bekräftelse. Om man tappade bort dessa lappar kunde det ta lång tid att få nya per post, och jag vet inte om en nybeställning skulle ha varit avgiftsbelagd (jag tappade aldrig bort listorna).

eQ tog ut en månadsavgift för värdepapperskontot, en gratis aktieportfölj var något man bara kunde drömma om då. Men om du orkade ta en fotokopia av ditt studentkort och skicka det per brev till eQ, nollställdes månadsavgiften för det året. Det var besvärligt, men man sparade några tiotals euro på det sättet.

Användningen av eQ:s nättjänst begränsades verkligen av att internetuppkopplingen hemifrån med modem kostade cirka 5 mark per timme. På månadsbasis var det lätt att få en telefonräkning på 2000 mark om man hade internet på kontinuerligt. På grund av detta kunde internet inte utnyttjas för aktieinvesteringar nästan så mycket som man skulle ha velat. Man kunde boka gratis 1-timmes internettid på biblioteket och dem använde jag flitigt.

Synd att jag inte bor i Helsingfors. Det hade varit ganska legendariskt att vid millennieskiftet själv fysiskt få stå på gatan som en “vindjacka” i de långa aktieemissionköerna för hypeföretag. Man skulle nu kunna minnas med ett leende på läpparna att man förlorade 2000 mark i den aktieemissionen osv.

14 gillningar

Jag har fortfarande kvar eQ-kodlistor​:grin:
Hittade dem när jag rensade bland gamla papper.

Kommer ihåg när jag fick ett samtal också, det var nog inte det berömda ”margin call”, men i den stilen.

I samtalet rådde kundtjänsten mig att sätta in mer grejer så att den limit eller hävstång eller vad det nu var som jag begärt skulle gå igenom.
Jag roades av stilen: ”hej, du borde ha lite mer grejer i ryggen för att kunna använda den där limiten så mycket”. Inte ordagrant kanske, men på ett ungefär.

Tjänsten marknadsfördes nog också med ”vad ger man till den som redan har allt? eQ.”

Det var någon gång i eurons barndom. Så det är kanske inte så värst mycket retro trots allt.

5 gillningar

Jag har nyligen läst Kim Lindströms memoarer Puoli vuosisataa pörssin sisäpiirissä (Ett halvt sekel i börsens inre krets).
En utmärkt översikt från 1960-talet fram till 2012.

I tidernas begynnelse verkar den inhemska börsen och finansvärlden överlag ha varit rena vilda västern. På 60-talet hade företagen ingen skyldighet (och inget intresse) att kommunicera sina angelägenheter till utomstående. Användning av insiderinformation var en löneförmån som utnyttjades ogenerat.
Bestämmelser som förbjöd insiderhandel kom först 1989.

Lindström själv har legat i framkant när det gäller att utveckla uppföljningen och rapporteringen av börsbolag, både utifrån och inifrån, och en stor eloge till honom för det. Boken avslöjar ingen egentlig investeringsstrategisk hemlighet, eftersom Lindström har varit en mycket konservativ utdelnings-/värdeinvesterare. Tråkigt harvande år efter år. Eller så fanns det några kaniner som drogs ur hatten emellanåt.

I börshistorien verkar 60-talet ha varit en öken med några enstaka stängda oaser här och där. Nuläget liknar snarast en fullpackad regnskog med dess apor och papegojor, där alla har enormt mycket att säga, men få har tålamod att lyssna.

Rekommenderad läsning för den som är intresserad av den inhemska börshistorien. En snabbläst bok som kräver ett par sittningar. Passar hektiska millennials som mig själv och de som identifierar sig som sådana.

P.S. Lindströms historier från hans yrkeskarriär gjorde mig ännu mer övertygad om mitt val att inte söka mig till finansbranschen för lönearbete. Det verkar ha förekommit en hel del “mänskligt” beteende titt som tätt. Girighet och knivhugg i ryggen, men vad kan man annars förvänta sig. (KL är alltså måltavlan i dessa fall, inte utövaren)

30 gillningar

Bra jobbat under dessa 13 år👍🏻 Hur mycket egna pengar har du skjutit till för nya köp utöver utdelningarna under den här tiden? 2011 var förstås en utmärkt tidpunkt att börja investera. Men du har säkert varit tvungen att skjuta till lite mer utöver det ursprungliga kapitalet…

Mina första minnen av att investera är från 1980-talet, när teckningsrätter från SYP damp ner i brevinkastet. Mina föräldrar hade köpt några SYP-aktier till mig. När posten kom diskuterade de saken, och jag förundrades över vad det var som krävde så mycket diskussion. Aktiekursen var, så vitt jag minns, 5 mark. Pantvärdet på en flaska var på den tiden 40 penni, och jag tänkte för mig själv hur snabbt man inte kunde samla ihop flaskor för 5 mark, så varför diskutera saken så mycket? Aktiebreven förvarades sedan i ett bankfack. Facket hade en egen nyckel och banken en egen. I loggböckerna antecknades vem som hade besökt facket och med vem. De aktiebrev som erhållits från emissionen kördes sedan dit till facket.

7 gillningar

Hoppsan, börjat med samma papper och under samma årtionde. Med stamaktier naturligtvis, början på en uppköpare :rofl:

Det var nog inte så billigt. Utdelningen var också 1,60 mk, förutom att de sänkte den till 1,40 året därpå. Jag har fortfarande inte förlåtit dem för det.

Till ordföranden för partiet för återköp av egna aktier kan meddelas att man i Finland ännu inte hört talas om återköp av egna aktier vid den tiden, och dessutom var små utdelningsinkomster skattefria upp till en viss gräns. För det ändamålet fanns en utdelningsskattebok, där utbetalda utdelningar antecknades.

3 gillningar

Jag påbörjade “riktigt” sparande, det vill säga månadssparande i Odin Norden-fonden, 1998. Men redan dessförinnan gjorde jag några mycket små investeringar med pengar jag tjänat ihop under sommarjobb. Här är några axplock från 1990-talet:

Bankinlåning med 10,5 % ränta. På den tiden erbjöd bankkonton en riktig avkastning – även om den förstås inte var så fantastisk efter att man räknat med inflationen. Detta var hos Osuuspankki (andelsbanken), där man fick fin avkastning redan på kort tid.

Tammerfors stads obligation, 11,5 % ränta. Ett riktigt bra köp, eftersom värdet steg i takt med att räntenivån sjönk, utöver själva ränteavkastningen. Jag förstod inte då varför värdet steg, men jag var förstås nöjd med det. :smiley:

OP Pirkka-placeringsfond. Jag köpte den utan att ens förstå vad en placeringsfond var, bara för att banktjänstemannen rådde mig att göra det och för att den hade avkastat bra. Senare gjorde jag mig av med fonden, men jag behöll en andel som ett minne av min första fondinvestering. Den andelen finns kvar än idag, men har avkastat uruselt på grund av de höga avgifterna.

Deltagande i nyemission. Jag tecknade en aktie i Kansallis-Osake-Pankki (KOP) i en nyemission, bara med tanken att jag skulle följa den genom åren (vid den tiden hade jag inga pengar). Det gick lite snöpligt eftersom bankerna slogs samman; man hade behövt 3 st KOP-aktier i fusionen, men eftersom jag bara hade en fick jag istället en kontant ersättning.

De första direkta aktieköpen: Rautaruukki och Kemira. Dessa kändes som traditionella och trygga bolag, och jag behöll dem ett tag.

Men det bästa under början av 1990-talet var bankernas storslagna investerarkvällar. Jag minns särskilt Osuuspankkis kväll, då kurserna hade sjunkit markant och de besvikna investerarna blev bortskämda med god mat och riklig alkoholservering. Jag besökte även Ålandsbankens tillställningar, där serveringen också var riktigt bra. Under dessa investerarkvällar bjöds det alltså på ordentlig mat, och deltagarkretsen bestod främst av äldre män.

Kursras gav för övrigt anledning till alla möjliga sorters plåster på såren. Ett av de fyndigaste var ODIN-fondernas kampanj, där de delade ut stora (och högkvalitativa) ODIN-paraplyer på investerarmässor som skydd mot höstens börsstormar. :smiley:

Indexinvesteringens början i Finland. Jag läste en publikation på nätet (!) om indexinvestering och blev väldigt entusiastisk. Problemet var bara att det inte fanns några indexfonder i Finland. Som en skänk från ovan grundades kort därefter fondbolaget Seligson & Co., som erbjöd ett par indexfonder. Det blev starten på en kundrelation som har varat ända till denna dag. (Det fanns inte så mycket information på nätet vid den tiden, men på något sätt hade den där amerikanska skriften hamnat där och jag läste den.)

Allt möjligt har hänt. En sak som var ganska vild under början av 90-talet var marknadsföringen. Man stötte ofta på att de visade upp fina avkastningssiffror och sedan lät förstå att det skulle fortsätta likadant i framtiden. Jag minns inte om frasen om att historisk avkastning inte garanterar framtida resultat fanns ännu då, men den betonades i varje fall inte. Man lät ganska frimodigt förstå, både när det gällde fonder och aktierekommendationer, att avkastningen skulle bli god.

12 gillningar

Efter en snabb googling verkar det som att jag hittade följande information:

1980 5 gamla gav 1 ny gratis, 3 gamla gav 1 ny à 22 mk. Det måste vara detta. Jag kunde nämligen inte läsa ordentligt och undrade över diskussionen.

1 gillning

Det hade man absolut hört talas om, eftersom det till och med stod i lagen att det var olagligt:

Återköp av egna aktier blev lagligt i slutet av 90-talet, strax innan jag själv började investera. Jag kan förvisso erkänna att jag själv stötte på egna köp först på 2000-talet, då jag i början bara jagade det viktigaste nyckeltalet, det vill säga direktavkastningen.

6 gillningar

Jag var ute först året efter, när jag hade fått sommarjobb. Priset minns jag inte, men kvittona kan fortfarande finnas kvar. Man kan ju inte kasta bort så pass färska kvitton :wink:

De mest uppmärksamma har redan insett vid det här laget att bankerna anordnade emissioner titt som tätt på den tiden. Och delade ut utdelning. :roll_eyes: Det vill säga, på våren delades utdelningen ut och på sommaren eller hösten samlades pengarna in från aktieägarna igen. Inte det mest rationella agerandet, men allt var inte så rationellt på den tiden heller.

Själva teckningsprocessen var enkel och okomplicerad. Det var bara att gå in på kontoret och köa en stund till disken där teckningen (och köpuppdraget för teckningsrätter) utfördes. Vid disken fick man sedan en faktura i handen, varefter man köade till kassan för att betala den. Man gick tillbaka till den första disken för att visa upp kvittot och fick ett interimsbevis. Som sedan någon gång senare byttes ut mot faktiska aktiebrev. SYP (Föreningsbanken) var inte en av de mest framåtskridande bankerna.

Ajdå. Jag var alltså bara en ovetande unge. Nuförtiden är jag inte längre en unge.

2 gillningar

Emissioner var bättre förr och namnen mer högtidliga. Den bifogade annonsen och varumärket “Vuosi sadan juhla-anti” (Århundradets jubileumsemission) kan ha fått det att knaka i tänderna först hos svensklärare och senare hos dem som deltog i emissionen.

Grafens kursutveckling har naturligtvis varit uppåtgående och “bankaktien är alltid en säker och även mycket lönsam investering”. Jag vet inte vad FIVA (Finansinspektionen) skulle säga om den meningen idag, för att inte tala om användningen av ordet “presentpris” i olika delar av annonsen.

Som en pärla ur annonsen måste man lyfta fram följande långsiktiga konstaterande:

Kansallispankki är starkt och redo för 90-talets utmaningar.

Oh boy, oh boy…

13 gillningar

Lite mer nostalgi, nu i korthet från millennieskiftet, om fondinvesteringar:

Fonder hade typiskt sett fortfarande stora minimiteckningar i slutet av 1990-talet, vilket innebar att småsparare inte kunde diversifiera på ett förnuftigt sätt. Exempelvis var minimiteckningen i den legendariska fonden Gyllenberg Momentum 30 000 mark, vilket var mycket pengar. Å andra sidan gick det ganska bra att förhandla om saker på 90-talet, generellt sett i livet. Så ett telefonsamtal räckte för att jag skulle kunna teckna fonden med en mindre summa.

Dessa minimiteckningar var dock under alla omständigheter ett stort hinder för förnuftigt sparande på den tiden; fondutbudet var dessutom begränsat, och dessa minimiteckningar exkluderade många småsparare.

5 gillningar

Det verkar som att minimibeloppen för fondteckningar generellt sett var ganska höga. Själv placerade jag också arvet direkt i en fond, delvis säkert på grund av det där minimikravet, men diversifiering har å andra sidan aldrig varit min grej heller. Så fröet och låt det växa.

När det gäller aktier fanns det också börsposter (pörssierät) kvar under min första tid. Vid någon tidpunkt ändrades de till en rekommendation, vilket innebar att man kunde köpa/sälja mindre antal, men att affärens genomförande var upp till slumpen.

3 gillningar

Visst gick det alltid att handla med små poster. Genomförandet var bara, som sagt, upp till slumpen. Särskilt om ordern inte hade lagts till dagens kurs kunde det dra ut på tiden. Mäklarna samlade dem i anteckningsblock och matchade dem i slutet av dagen.

Små poster kunde också slås ihop till hela börsposter, vilket gjorde att själva handeln gick smidigt. Exempelvis, om en börspost var tusen aktier, kunde man få till en sådan med tio köpordrar på hundra aktier styck.

Och det var naturligtvis det som kunde fördröja avvecklingen av affärerna, eftersom aktierna var fysiska papperscertifikat. Små försäljningar var alltid lätta att paketera, men vid sammanställda köp kunde man behöva dela upp “littera” (det antal aktier som ett aktiebrev innehöll), vilket tog tid.

1 gillning