Socialförsäkringen och arbetspensionssystemet hjälper verkligen betydligt till att man inte behöver, eller enligt mig ens bör, eftersträva nästintill 100-procentig säkerhet för att portföljen ska räcka. Man kan alltid fråga sig vad som är mest sannolikt:
att ett så pass dåligt scenario inträffar att portföljen töms i förtid, eller
att du dör betydligt yngre än vad som antagits i kalkylerna, och portföljen förblir outnyttjad.
Vi lever trots allt inte för evigt. Att ackumulera en portfölj som räcker med 100-procentig säkerhet tar mycket längre tid än en som räcker med 95-procentig säkerhet, och de extra arbetsåren tas från den fritid man skulle kunna ha haft i yngre ålder. Om man planerar sin portfölj och sin konsumtionsnivå utifrån de sämsta 1 eller 5 procenten av de historiska scenarierna, kommer man i 95 eller 99 procent av fallen att arbeta för länge.
Själv har jag fattat tycke för amorteringsmodellen, eftersom man i den kan konsumera portföljen till nästan noll om man så vill, men å andra sidan undviker man också risken att portföljen tar slut i förtid, så länge man uppskattar livslängden tillräckligt mycket i överkant (och detta förhindrar då att portföljen töms helt). Om man ändå lever längre än planerat, finns arbetspensionen/socialförsäkringen som skydd, där det inte finns någon övre åldersgräns.
Vissa tänker förstås att det är bra att lämna portföljen outnyttjad, eftersom man då kan lämna ett större arv. Det finns fördelar med det också, men även arvingarna skulle förmodligen ha mer nytta av pengarna om de fick dem redan i yngre ålder.
Jag har själv tänkt att man kan sluta jobba vid ca 60 års ålder om man vill. Man lever på portföljen och den är på 1,1 milj. euro nu. Värdet kan sjunka eller stiga, men en del av den kommer som utdelningar på ca 25 000–30 000 euro och resten kan man sälja av aktier som inte ger utdelning, det vill säga Alphabet, Nvidia, AMD osv. Man säljer bara så mycket som man behöver och man kan nästan konstatera att pengarna aldrig tar slut med den takten. Företagen växer ändå på längre sikt, även om det bara vore de 5 % som Puttonen nämnt, men under de senaste 20 åren har de vuxit betydligt mer. Portföljen töms alltså aldrig även om man skulle sälja för 20 000 euro + utdelningar. Pensionen kommer också så småningom och man kan få 50 % förtida pension redan vid ca 63 års ålder. Det är dock 10 år kvar dit. Dessutom tillkommer väl något arv någon gång, så det kan man föra över till barnen. Man kan alltså ta för sig ordentligt av portföljen när man inte behöver fundera så mycket på att lämna ett större arv. Jag gissar att även om man tog ut några tiotusen från portföljen varje år, så skulle portföljens värde inte ens sjunka. Kurserna kommer att stiga trots allt under årens lopp, särskilt om krigen någon gång lugnar ner sig och världen fortsätter framåt. Bolagen förbättrar sin utveckling och hittar på nya sätt att lyckas, och om inte de gör det så gör någon annan det. Därför har jag långsamt flyttat 30 % till ett världsindex.
I TPAW planner kan man även lägga in pensioner i kalkylatorn. De som är intresserade av amorteringsmodellen bör testa den. Om den förblir gratis kommer jag förmodligen använda den när jag firear
Om pensionsintjäningen är tillräcklig och det inte finns något behov av att lämna arv, kan man också överväga att sikta på att pengarna räcker åtminstone fram till den faktiska pensionen. Det som blir över är sedan ett plus. På så sätt skulle man kunna gå i pension medan man fortfarande är ung och frisk.
Det är en i grunden ganska dålig kalkyl att utelämna den enda betydande och långvariga kraschen, det vill säga finanskrisen. OMXH25 föll till hälften under 2008, vilket på en genomsnittlig nivå skulle sänka din avkastning för den perioden från 10,8 procent till sex procent. Och då har man ännu inte dragit av skatter och tagit hänsyn till inflationen.
Det kan bli tufft när man ska påbörja sin FIRE om hälften av portföljen raderas ut på liknande sätt under de närmaste åren när en kris slår till. Visst kan den potentiella effekten av denna risk mildras genom att hålla en liten del av förmögenheten separat i tillgångar med låg risk (och låg avkastning), som en nödkassa som räcker till några års levnadskostnader, men inget garanterar att krisens effekter på värderingar (och direktavkastning) inte blir mer långvariga än till exempel under coronakrisen, som mest var ett litet gupp på vägen.
Nästa krasch kan redan vänta runt hörnet. Särskilt eftersom det snart har gått 20 år sedan den förra stora kraschen och bolagen med stort börsvärde på Helsingforsbörsen enligt min mening befinner sig i en värderingsbubbla i förhållande till siffrorna.
Som en sidonotering ger Nordnets kurshistorik för de finländska indexen en missvisande positiv bild av den finländska börsen. Detta beror på att de av någon anledning börjar från år 2009. Riktigt uselt att historisk data inte erbjuds för en längre tidsperiod. Och den verkliga anledningen är nog att Nordnet vill ge en onödigt rosig bild till nya investerare.
Håller med! Det är det bästa verktyget jag har hittat hittills.
En mycket rekommenderbar modell, om pensionsintjänsten verkligen är tillräcklig. Och även om den inte är helt tillräcklig kan det ändå vara en betydande inkomstkälla. Allt detta kan modelleras med det verktyget, bara man tar sig tid att sätta sig in i det.
Det är inte länge sedan man i Traders House snuddade vid den där ”vetenskapliga informationen” och att förutspå långsiktig utveckling. Som exempel gavs internetprognoser från början av 1990-talet. Det hade funnits prognoser gjorda utifrån ”vetenskaplig information” om att internetanvändningen höll på att kollapsa och att ”miljoner skulle överge internet”. Istället för någon avkastning på 5 % kan framtiden också överraska, AI… osv. Efter Nokias uppgång och fall trodde man att det inte längre kunde komma en liknande omvälvande teknologisk utveckling och kursuppgång för en enskild aktie… De som gör långsiktiga prognoser vill inte ha fel, så de verkar alltid ha en viss pessimism-reservation inbyggd. Lepikkö är ett uppfriskande undantag där, tycker jag. Säger den egna portföljens 15-åriga avkastningshistorik verkligen ingenting om investerarprofilen, långsiktigheten… Realiserad avkastning är egentligen det enda 100 % beviset och faktumet man kan lägga på bordet när det pratas om investeringar. Allt annat är att ropa i vinden.
15 år är en droppe i havet. Även hundra år är ett alldeles för litet urval. Ett bra exempel är förvisso 1930–1936 i USA. Där dök indexet med cirka -85 %. Samma sak gäller Japans jättebubbla 1990.
Lärdomar från historien: goda människor, investera inte hela er portfölj på aktiemarknaden i ett enda land, och lägg även annat än aktier i portföljen. Ju kortare tid du planerar att leva på portföljen, desto mindre aktieandel bör den ha.
Detta stämmer däremot inte enligt Scott Cederburgs färska studie. I studien syftade inhemska aktier på aktier i hemvalutan, vilket i finländarnas fall innebär aktier inom euroområdet. Eventuella fördelar i beskattning eller avgifter beaktades inte.
Studiens viktigaste slutsatser
Studiens viktigaste slutsatser
Denna studie av Anarkulova, Cederburg och O’Doherty (2024) utmanar två grundantaganden inom pensionssparande som är allmänt accepterade bland såväl finansiella rådgivare, tillsynsmyndigheter som akademiker.
Traditionella råd som ifrågasätts:
Sprid investeringarna mellan aktier och obligationer
Minska aktieandelen med stigande ålder
Optimal allokering
Enligt studien är en optimal portfölj med fast viktning för en pensionssparare 100 % aktier: 33 % i inhemska och 67 % i internationella aktier. Den bästa andelen för obligationer och kontanter är 0 %.
Varför är obligationer ett dåligt val på lång sikt?
Obligationer verkar säkra på kort sikt, men vid en lång investeringshorisont försämras deras egenskaper avsevärt:
Deras realavkastning är anspråkslös (0,95 % per år mot internationella aktiers 7,03 %)
Deras volatilitet ökar på lång sikt (varianskvoten stiger till 2,30 vid en 30-årig horisont)
Deras korrelation med inhemska aktier stiger från 0,21 till 0,45
De är mycket känsliga för inflation (korrelation −0,78 på lång sikt)
Internationella aktier fungerar däremot bättre som diversifierare än obligationer.
Ekonomiska konsekvenser
I jämförelse med traditionella alternativ är den optimala strategin klart bättre. För att uppnå samma nytta av pensionskonsumtion och arv som med en sparandel på 10 % i den optimala strategin, skulle en investerare behöva spara:
56,2 % av sin inkomst om hen investerar enbart i korta ränteinstrument
19,3 % av sin inkomst i en balanserad 60/40-portfölj
16,1 % av sin inkomst i en generationsfond (TDF) — det vill säga 61 % mer än i den optimala strategin
Övriga centrala iakttagelser
Den optimala “allt-i-aktier”-strategin vinner över traditionella alternativ på alla fyra mätpunkter: förmögenheten vid pensionering är i genomsnitt 50 % större än i en balanserad portfölj, finansieringen av pensionen lyckas bättre (sannolikheten för konkursrisk är endast 7,0 % mot 19,7 % för TDF), och arvet vid dödsfallet är betydligt större.
Resultaten är stabila i en omfattande robusthetsanalys — oavsett riskaversion, för olika hushållstyper, olika pensionsåldrar och olika sparnivåer förblir den optimala allokeringen nästan oförändrad.
Viktig notering
Forskarna betonar att de inte påstår att obligationer alltid är dåliga för alla investerare. Resultaten baseras särskilt på en långsiktig investeringshorisont, inkluderingen av internationella aktier som ett alternativ och en realistisk skuldsättningsbegränsning.
Jag känner till studien och har läst så pass mycket kritik mot den från personer som är klokare än jag, att jag inte har låtit den störa mig. Mitt psyke skulle åtminstone inte klara av att se på när en 100-procentig aktieportfölj rasar med t.ex. 85 %. Om portföljen innehåller till exempel 30 % räntepapper är resan redan betydligt lugnare.
Men på lång sikt behövs det nog en högre aktievikt för att köpkraften ska bevaras, detta torde vara ett ganska allmänt accepterat faktum.
Hur har du tänkt justera aktievikten på ett skatteeffektivt sätt med hänsyn till den finländska beskattningen, eller planerar du att flytta utomlands för att nollställa skatteskulden? Dessa splitternya target date-ETF:er från Amundi verkar vara det enda hittills tillgängliga alternativet som sköter det automatiskt.
Min magkänsla är att 100 % aktievikt fungerar ännu bättre när 4 %-regeln som används i studien ersätts med en amorteringsbaserad metod.
Claude Sonnet 4.6 adaptive höll med
Min bedömning: Skulle amorteringsbaserad konsumtion stödja 100 % aktievikt ännu starkare?
Jag tror det, och mina argument är följande:
Kritikerns argument är svagt i detta sammanhang. Det påstådda problemet med fasta uttag är att en aktieportfölj kan krascha vid sämsta tänkbara tidpunkt, vilket tvingar investeraren att realisera förluster. I en amorteringsmodell minskar dock uttagen automatiskt när portföljen sjunker — detta är just aktieportföljens fördel, eftersom det ger mer tid för återhämtning.
Obligationer löser inte problemet. Forskning visar redan att obligationer på lång sikt har en hög korrelation med inhemska aktier och ett svagt realskydd mot inflation. Vid amorteringsbaserad konsumtion skulle detta vara ännu mer skadligt: i ett negativt scenario sjunker både aktier och obligationer, men obligationerna minskar den buffert man får vid en uppgång.
Fasta uttag gynnar obligationer artificiellt. Fasta uttag straffar särskilt aktier eftersom de tvingar fram försäljningar vid börsras. När detta tvång tas bort genom amorteringsbaserad konsumtion kommer aktiernas tillväxt- och återhämtningspotential helt till sin rätt. Detta skulle bara förstärka studiens redan starka resultat till förmån för 100 % aktievikt.
Kort sagt: kritiken mot antagandet om fasta uttag stöder inte obligationer — den stöder snarare en mer flexibel konsumtionsstrategi som, i kombination med en portfölj bestående av enbart aktier, sannolikt skulle ge ett ännu bättre slutresultat än vad som rapporterades i artikeln.
Genom att alltid sälja den tillgångsklass som det finns för mycket av för att täcka levnadskostnaderna. Det finns förstås en risk att aktievikten ändå blir för stor, men det är ett ganska litet bekymmer om portföljen växer över förväntan.
Det fungerar helt säkert, eftersom man i den metoden (i sin rena form) inte kan tömma portföljen helt. Men även den årliga variationen i den ”tillåtna” konsumtionen ökar. I genomsnitt får man visserligen konsumera mer. I TPAW Planner är det trevligt att leka med olika allokeringsscenarier genom att justera risknivån.
Ett mellanalternativ skulle också kunna vara aktier i företag i stabila branscher som ger hög utdelning. En bra lärdom var återigen, såvitt jag minns, en påminnelse från en långsiktig investerare hos Inderes om att även om aktiekursen skulle sjunka med t.ex. 50 %, så rasar utdelningen sällan mer än 20 %. T.ex. Posti, utdelningen borde vara minst 10 % under åtminstone de kommande 3 åren. Eller Nordea, Mandatum…
Visst, börserna skulle teoretiskt sett kunna sjunka med t.ex. 85 % på kort tid. Men hittills har det inte funnits en krasch som vi inte har återhämtat oss från.
Personligen släpper jag inte tanken på att man även i framtiden kommer att få ut över 5 % i handen när man äger indexfonder, förnuftiga utdelningsaktier, en lagom dos AI-hype, återinvesterar utdelningar i linje med tidsandan och alltid har kontanter och/eller räntor som snabbt kan realiseras och användas som ytterligare insatser på aktiemarknaden.
Att få stora utdelningsbelopp årligen skulle generera så mycket skatt att man inte riktigt skulle ha råd med det som ”pensionär”, om man inte ens behöver alla dessa utdelningar för sitt uppehälle. Men man kan förstås genomföra något sådant med till exempel en utilities-fond som inte lämnar utdelning.
I år, det vill säga 26 år senare, är börsens marknadsvärde i storleksordningen 340 miljarder EUR.
OMXHPI-indexet har utvecklats på precis samma sätt. Det vill säga, om man klev in på marknaden i slutet av 90-talet och början av 2000-talet och investerade enligt dåtidens rekommendationer och trender, så gick det dåligt.
Lönar det sig alltså inte att diversifiera eller titta lite även någon annanstans (och även på andra tillgångsslag också)?
I studien och dess sammanfattning talades det om hemmamarknadsallokering, och jag förtydligade specifikt att det inte enbart syftar på Helsingfors, utan hela euroområdet. Hela studien förespråkar dessutom global aktiemarknadsdiversifiering, så jag förstår inte varifrån du fick idén att man här enbart skulle investera i Helsingfors.
Kanske, jag vet inte. Studien undersökte ju inte alla möjliga tillgångsslag, utan utifrån den är diversifiering i statsobligationer suboptimalt, vilket alltså går emot traditionellt rekommenderade 60/40- eller TDF-portföljer.
I Finland är diversifiering i andra tillgångsslag relativt meningslöst eftersom transaktionskostnaderna är höga och ombalansering leder till skattekonsekvenser, såvida inte portföljen ligger inom en kapitalförsäkring, som i sin tur har sina egna avgifter. Här finns inte heller lika många alternativ som på andra sidan pölen. Vad anser du att man borde diversifiera i och på vilka grunder?
Intressant perspektiv på saken. 15 år är redan en så pass lång tid att man utifrån det nog kan dra slutsatsen att avkastningen förblir densamma även i fortsättningen.
Hela euroområdet har ju som investeringsmål varit ganska uselt eller till och med under all kritik från omkring år 2000 fram till idag (och givetvis av en anledning). Om jag räknar lite snabbt har DAX-indexet (Tyskland) stigit med 211 % från topparna år 2000 fram till idag, vilket är ca 4,4 % per år, medan CAC40-indexet (Frankrike) under samma tid har stigit med 21 % (alltså 0,7 % per år) och slutligen det spanska indexet IBEX35 som har stigit drygt 50 % (alltså 1,7 % per år). Eurostoxx 50-indexet, som kanske bäst beskriver utvecklingen i euroområdet, har under denna tid (2000–2026) stigit med ca 10 %. Med detta finansierar man inte mycket FIRE-grejer, och man får gå i pension på sista möjliga dagen.
Den länkade undersökningen eller arbetspappret är intressant, men där används extremt långa tidsserier. Av den anledningen framstår även Europa i god dager. Det vill säga, om man köpte på 70-80-talet har avkastningen förmodligen varit bra.
Detta är inte en investeringsrekommendation, men ett exempel:
Om man år 2000 köpte ett amerikanskt silvermynt på ett uns, så låg priset på omkring 5,5 EUR per styck (dessa såldes i stor utsträckning även på helt vanliga auktioner). Nu har silverpriset sjunkit något från sina toppnoteringar (det var uppe i nästan 100 EUR per uns), men det är fortfarande högt, nämligen 62 EUR. Vi talar om en avkastning på drygt 1000 % under samma period som de europeiska börserna presterade så dåligt som beräknats ovan.
Detta betyder inte “all in” i silver eller Bitcoin, men man bör hålla ögonen öppna om man vill nå avkastning. På sistone har till exempel äldre bilar med förbränningsmotor gett bra avkastning. Dessutom nämndes skogsmark här, att det är svårt att köpa osv.
Jag siktar på 1000–1500 €/månad i ”FIRE-lön”. Jag har inte spikat portföljens målstorlek eller SWR-procenten.
Västra Balkan. Orsaker: en personlig fixation vid området, levnadskostnader som hör till de lägsta i Europa, möjlighet till självförsörjning (mat, el), extremt vänliga lokalinvånare, samt bristen på andra FIRE-utövare/utlänningar.
