Om man hade nytta av att Faron-tråden lyfte fram Diamyds första kollaps, så är det ett bra tillfälle att stanna upp och fundera över karaktären hos forumdiskussioner. Samma smeknamn som har varit de mest aktiva kritikerna av Faron, tycktes tydligen ha tagit risker i Diamyd före resultatet, vilket man själv kan bedöma i Diamyd-tråden.
Detta är ett klassiskt exempel på bekräftelsebias: risker ses visserligen hos ett annat företag, men i den egna portföljen suddas de ut. Rose Gardens analyser (på nätet och Gubrick har puffat för länken på forumet) var också väldigt olika i tonen – Faron får upprepade gånger hård kritik, Diamyd prissattes mer positivt som en binär satsning.
Tror jag själv att jag är fri från fördomar? Det tror jag inte. Jag söker möjligheter i investeringsobjekt, jag vill stödja utvecklingsarbetet, hur det nu är möjligt härifrån forumet, men tråden följs också i Faron. Som ett konkret bidrag till cancerläkemedelsutvecklingen upplever jag mitt deltagande i emissionen som stort nu. Finansieringsriskerna (utspädning, HCM etc.) är reella – pengar kommer inte gratis. Det stänker alltid när man arbetar, och jag fokuserar hellre på kvaliteten i utvecklingsarbetet än på stänket.
Jalkaset (och den JUHO!) väcker starka känslor på forumet. Utan dem skulle det dock inte finnas bexmarilimab eller ett bredare intresse för Clever-1 globalt. Båda motiven, det vill säga forskningsarbete och ägarvärde, styr säkert besluten, och familjen har mest att förlora vid utspädning. I Rosegarden ville man av någon anledning förvandla ägarvärdet till ett betydelselöst motiv för dem.
Tanken på en löntagare som VD är problematisk inom komplex cancerimmunologi. En lekman skulle ha svårt att leda en liten expertorganisation. Dessutom har Faron kompetenta personer som Ralph Hughes, som kan skickas till förhandlingar. Varför lovade inte Juho att delta i emissionen med en summa motsvarande hans ägande, dvs. +800 000 euro? Kanske just därför. Han tycks ha tömt sin slagkraft redan när han köpte Faron under sommaren och hösten som option och på marknaden som aktier till ca 2-4,5 gånger det pris han nu skulle ha fått. Alla ägare är inte riskkapitalister.
Ett annat ställningstagande i rosenträdgårdens åsikt är att en konkurrents misslyckande som orsak till att ett partneravtal faller samman är otroligt när det presenteras av VD:n. Här har man kanske medvetet förenklat. Visst var misslyckandet i Verona-studien bara den sista droppen. Knappast skulle forskarvärlden ha reagerat med uttalanden om fas 3 HR-MDS-problem samtidigt utan anledning. Rosegarden gjorde också en “analys” av Diamyd, en binär risk, men tonen var positivt betonande av slutresultatet, istället för Faronkritisk negativ.



