Nu tog Kauppalehti upp samma fråga i sin ledare. Enligt artikeln har barn i andra delar av Europa redan underhållsskyldighet för sina föräldrars vård. Går detta redan in på politikens område?
Om man tänker på trådens tema, det vill säga befolkningsmängd och aktiemarknaden, så går det mer dit! ![]()
Men man kan också fundera på detta ur ett ekonomiskt perspektiv och därmed ur aktiemarknadens vinkel.
Till exempel tänker man generellt att när födelsetalen först sjunker, uppstår en tillväxtboost i ekonomin när fler vuxna frigörs till arbetslivet i takt med att barnomsorgen minskar. Som har hänt under de senaste decennierna. Utöver det har kvinnors ökande deltagande i arbetslivet tillkommit under det senaste dryga halvseklet. Om ekonomisk tillväxt kommer från antalet händer och deras produktivitet, tänk på vilken “engångsbonus” kvinnors ökande deltagande i arbetslivet (bort från hushållsarbete, som inte räknas in i BNP…) har varit. Detta är svårt att upprepa någonstans.

När medelålders ekonomikommentatorer annars frossar i forna tiders “+3 %” ekonomiska tillväxt och hur saker var bättre, undrar jag ofta om de glömmer hur unik perioden efter krigen har varit för ekonomisk tillväxt i västvärlden och särskilt i Finland. Allt föll på plats: catch up-effekten (det vill säga att man tar ikapp mer utvecklade ekonomier), tillväxten av en sund befolkningsstruktur och därefter sjunkande födelsetal, kvinnors ökande deltagande i arbetslivet, teknologisk upphämtning, mer obehindrad användning av naturresurser etc.
Om, eller när, födelsetalen i framtiden är som i filmen Children of Men och den tidigare fördelen med det försvinner när befolkningsstrukturen vänder upp och ner till en pyramid, och dessutom de få unga får sämre utbildning, kan försörjningen av äldre vända de tidigare lånade fördelarna till sin motsats. Förutom att arbetskraften krymper, kommer en större del av de vuxna att behöva/få ta hand om sina egna föräldrar. Vilket förvärrar arbetskraftsbristen ytterligare och förstärker degrowth-spiralen.
Jag minns inte om det var en så bra film, det var länge sedan jag såg den. ![]()

I Finland fanns också exceptionella individer och (samtidigt
) hur gammalmodigt det än låter, gemenskap. Alvar Aalto och andra drev på Byggnadsinformationskortsystemet i denna kollektiva vilja. Det kritiska praktiska vardagsproblemet som accentuerades när människor rörde sig och blev fler, lättades när byggandet av hem blev ett verkligt (enligt mig) plussummespel.
Visst, historieskrivningen putsar, redigerar och korrekturläser. Men i dessa tider av hot om en omvänd befolkningspyramid funderar man oundvikligen över tiden före ens egen födelse och vad som möjliggjorde ens egna förhållanden.
Nu har vi, med en liten hyperbol, högar av tomma nya ettor och förfallande egnahemshus, krogar fulla med arbetslösa byggnadsarbetare, och att klamra sig fast vid den bästa delen av värdekedjan med metaarbete verkar inte riktigt ta fart, lika lite som lönsamheten för de där krogarna.
Befolkningstillväxtens betydelse kan inte underskattas och detta tenderar att romantisera lite, men visst är det coolt att åtminstone läsa berättelser från en tid då saker verkligen hände. ![]()
Känslan av att få saker gjorda kan onekligen ha varit på en lite annan nivå.
Jag läste om Lahtis historia för ett par dagar sedan, vilket fick mig att fundera på samma sak.
Många uppfattar dagens Lahtis som “Chicago” på ett dåligt sätt, men länge präglades staden av en stark vilja att växa. Lahtis profilerades som en amerikansk stad med fördomsfrihet och utan onödig historisk börda (grannbyn Hollola, vars del Lachtis en gång var, har däremot en historia som sträcker sig djupt in i medeltiden).
Köpingens brand 1878 spinnades som en lottovinst, eftersom den gamla bondbyn då kunde rutnätsplaneras för att bli mer stadslik (Lahtis blev stad genom tsarens generositet 1905).
I början av 1910-talet hade invånarna 6000, men sten- och betonghus (som för övrigt putsades på utsidan) och jugendpärlor byggdes fördomsfritt i staden. Detta kulminerade i det enorma stadshuset ritat av Eliel Saarinen, vars storlek och skala var helt oproportionerliga för en så liten stad (med samma idé ritade Eliel Joensuus stadshus och Helsingfors järnvägsstation, som är liknande romantiska “tötteröitä” (koner/torn)). Stadshuset från topparkitekten sög upp hela stadens årsbudget, men det sågs ändå som en djärv investering, eftersom man trodde så mycket på framtida tillväxt.
Denna anda av att få saker gjorda och satsa fortsatte fram till någon gång på 80- eller 90-talet… Och som på andra håll i Finland har det sedan dess mest skurits ner, förtvinats och arkitekturen återspeglar en depressionistisk, opersonlig apati på villkor av byggherrar som strävar efter snabba vinster. Och många av dessa byggnader från början av 1900-talet, som speglade tidens modernitet och framsteg, revs förstås på 60-talet för att ge plats åt något nytt och modernt. ![]()
År 1900 föddes i Finland i genomsnitt 5 barn per kvinna. Om man tänker på vilken logistisk operation det är med en 9 månaders graviditet (även med beaktande av eventuella missfall), amning, omvårdnad av små barn, skötsel av hushållets dagliga liv, särskilt före elektriska apparaters intåg, och så vidare, så blir det inte mycket tid över för att (hög)utbilda sig till ett yrke och hamna i ett högproduktivt arbete. Under 1900-talet, när barnafödandet kollapsade, fick kvinnor mer tid att gå i skolan, fokusera på en karriär och höja sin personliga produktivitet till männens nivå. Eftersom kvinnor utgör ungefär hälften av befolkningen, har detta med alla mått mätt varit en enorm engångspositiv utveckling för ekonomin.
Reproduktionsbeslut har alltid och överallt varit ett enormt tabu, och dessutom skulle en ökning av barnafödandet i praktiken innebära både en sänkning av kvinnors personliga inkomstnivå och en sänkning av den totala ekonomin. Samhällets livskraft skulle på lång sikt, utan invandring, kräva att vi fick lite över 2 barn per kvinna. Annars vänder arbetskraften nedåt, och därmed kommer förr eller senare även ekonomin oundvikligen att följa efter, om vi inte uppfinner någon form av AI-baserad ekonomisk sektor som fungerar utan mänskligt arbete.
Eftersom barnafödandet i Finland är något över 1, skulle detta innebära att varje kvinna i fertil ålder i Finland skulle behöva skaffa ytterligare ett barn mer än de annars skulle ha tänkt sig. Detta är naturligtvis omöjligt att uppnå med demokratiska medel, och eftersom invandringen begränsas alltmer av varje regering, kommer det snart inte att gå att göra något åt befolkningsnedgången. Inom demografin är ett kvartal som bekant 25 år, så de rådande trenderna har en enorm rörelsekraft.
Under min livstid kommer finländarnas medianålder enligt all logik att överstiga 50 år. Även om många hävdar att ålder bara är en siffra, förväntar jag mig personligen enorma förändringar i samhället och ekonomin på grund av detta. Våra samhällen och det nuvarande ekonomiska systemet har byggts upp under en tid av enormt barnafödande, när medianåldern för medborgarna var runt trettio, och med antagandet att majoriteten av väljarna är i arbetslivet i rollen som betalare som bygger en bättre framtid för sina barn, och inte på den mottagande sidan som barnlösa röstar för obegränsat med förmåner för sig själva. När den ekonomiska kakan inte längre automatiskt växer, är en persons fördel alltid direkt en annan persons förlust, och politiskt våld börjar höja sitt huvud. Under knappare tider var klasskampen i västerländska samhällen mycket våldsam, och den nuvarande politiska lugnet är en historisk avvikelse.
Dagens trettioåringar blev vuxna runt “peak Finland”-ögonblicket 2007 och har därför aldrig under sin vuxna livstid upplevt att Finland går framåt. Alla reformer har alltid varit försämringar av tidigare förmåner. De har hört sina föräldrar berätta hur det tidigare fanns massor av jobb för alla som ville arbeta, och hur en fabriksstädare kunde bli chef om man var tillräckligt flitig, och hur levnadsstandarden växte år efter år, men de vet inget om det själva. När deras barn växer upp, krossas myten om evig, oundviklig ekonomisk tillväxt. Jag tror att i Finland inom 20 år kommer dessa millennials barn att börja utföra terrorattacker mot äldreboenden, när känslan av orättvisa mellan generationerna eskalerar och den arbetande delen av befolkningen börjar kräva en större del av inkomstfördelningen, vilket de som minoritet inte effektivt kan uppnå med demokrati.
Befolkningsutvecklingen kommer som en ödesfråga för vårt samhälle oundvikligen att påverka aktiemarknaderna, men i detta skede är det förmodligen fortfarande helt omöjligt att förstå omfattningen eller ens alla variabler. Man måste vara flexibel och närma sig saken med ett öppet sinne, eftersom i investeringar är endast förändring konstant. Till exempel, när jag började investera, hade minusräntor ännu inte uppfunnits. Säkert kommer centralbanker och stater under vår framtida investeringskarriär, när befolkningskrisen eskalerar, att uppfinna många nya liknande och större innovationer, som investeraren bara måste kunna anpassa sig till.
Man måste lyfta på hatten för Ekas förmåga att se mörkt på både enskilda företag och hela nationer (eller kanske snarare mänskligheten).
Här dock en liten, liten invändning. Det har framförts att just en stor andel unga män i befolkningen underblåser olika konflikter som krig och terrorism. Konkurrensen om en plats i solen blir då hård.
På en allmän nivå stämmer detta säkert och är redan märkbart i vardagen. När en grupp unga män i sina bästa år samlas på bygatan, tenderar saker att hända. Med åldern har man oftast lugnat ner sig och har mer att förlora på att stöka, bråka eller till och med revolutionera systemet, så en minskning av unga män borde synas som färre konflikter. Ett grånande land som Finland har inte råd att föra anfalls-, inbördes- eller ens långvariga försvarskrig. Man skulle därför tro att vi skulle göra allt för att undvika krig och kriser.
Några motexempel kommer dock genast i åtanke. I USA var en ensam arg ung man nära att förändra hela världens öde genom att skjuta Donald Trump. I vårt östra grannland är andelen unga män i befolkningen rekordlåg, men ändå har Ryssland som stat blivit mer krigiskt än tidigare. Eller om detta påstående inte kan accepteras, så har åtminstone Rysslands krigiskhet inte minskat i takt med att befolkningen åldras. Dessutom, om invandring måste accepteras som ett medel för att fylla befolkningsbristen, så är de som kommer oftast unga män, vars närvaro dessutom ytterligare ökar etniska och kulturella spänningar.
På ett eller annat sätt kommer denna befolkningskris naturligtvis att lösas, och om vi inte hittar en lösning på den, så kommer lösningen att hitta oss och resultatet kan vara oförutsägbart. För närvarande har det inom mainstream-politiken föreslagits att vi inte ska göra något och sakta dö ut som nation, enligt Japans modell:
Detta är förmodligen det mest optimistiska scenariot i sikte, att ingen ny radikal ideologi sprids bland ungdomen och att samhället förblir som det är fram till slutet. Befolkningsutbyte eller ett dystopiskt samhälle liknande Gilead verkar åtminstone inte särskilt lockande som lösningsalternativ ![]()
Befolkningsstrukturen är naturligtvis bara en faktor som påverkar. Även om korrelation och kausalitet är i ordning, finns det ändå andra påverkande faktorer.
Den gamle och berusade Jeltsin byttes ut mot en ung man och hur gick det? På den gamla goda tiden följdes Brezjnev av Andropov och denne av Tjernenko (ursäkta, jag orkar inte ta reda på den korrekta translitterationen), båda i princip vandrande mumier. Man borde ha hittat en sådan även för Jeltsin.
Detta har varit en ganska intressant tråd. Bra perspektiv och analyser, men enligt min mening lite kortsiktigt. Den självaccelererande ränta-på-ränta-effekten av befolkningsökning/minskning är en tydlig, långsiktigt betydande kraft som förändrar och bryter ner samhällen. Ändå är extrapolering av historien det enklaste misstaget – när det gäller produktivitet. Potentialen för produktivitetstillväxt genom teknologisk utveckling är en ännu större faktor som påverkar ekonomin än befolkningsökning/minskning.
Provocerande: effekten av befolkningsökning på ekonomin kommer att upphöra. Frågan är bara om det sker under nästa eller den fjärde regeringsperioden 2039?
• Robotkapital ”ökar arbetskraften”. Robotdensiteten har fördubblats under de senaste 7 åren och tillväxtkurvan är bara i början av sin uppgång. Utöver antalet robotar ökar deras kapacitet (självlärande) och priset sjunker i en betydande takt.
• Mängden arbete är inte konstant, utan när marginalkostnaderna för arbete sjunker uppnås en allt högre ekonomisk potential.
• Andelen digital verksamhet i ekonomin kommer att öka: Investeringar i immateriella tillgångar ökar den relativa skalbarheten i ekonomin när en modell/kod som en gång byggts producerar värde med nästan noll marginalkostnader som bäst.
• Utvecklingen inom teknik och medicin möjliggör längre och friskare arbetskarriärer. Jag vet att det är svårt att föreställa sig ett arbetsliv där 80-åringar driver processer genom att titta runt omkring sig. Men konsensus bland åldrandeforskare anser detta vara möjligt – till och med sannolikt. Ingen cancer, inga neurologiska sjukdomar, genombrott inom hjärnhälsoforskning, ingen övervikt, individuella mediciner och individuella förebyggande ”mediciner/vitaminer/tarmmikrober” kommer att skapa en befolkning där en 80-årings fysiska kondition är på samma nivå som en 60-årings idag. Visst kommer en mättnadspunkt att nås även i denna utveckling, men de +25-30% fler arbetstimmar per person är på väg.
• Acceleration av innovationscykler. Bara som ett exempel relaterat till föregående punkt rekommenderar jag att bekanta sig med utvecklingsmodellerna för AlphaFold-generationen. När bestämningen av proteinstrukturer inom produktutvecklingen uppdaterades från ”år till minuter” på en gång, fick många medicinska forskares framtidsscenarier skrivas om.
Med artificiell intelligens kommer ”produktionsverktyg” som möjliggör produktivitetsutveckling snabbare än någonsin i historien, och taket för deras kapacitet (GenAI+) har ännu inte nåtts.
Befolkningsökning/minskning är ett betydande samhällsformande fenomen. Men dess inverkan på ekonomin försvagas dag för dag.
Visst, om denna utveckling tar 50 år, hinner man frysa och bli hungrig under tiden.
Och angående tidsperspektivet, en gammal rekommendation att bekanta sig med ämnet: Amazon.com
Jag hittade inget svar i ditt meddelande på frågan: Om robotar och AI gör mer och mer, och billigare, och tränger undan människor, vem kan då köpa något när nästan alla människor är arbetslösa?
Eller är det “befolkningen blir ekonomiskt irrelevant” svaret på denna fråga? Maskiner jobbar åt varandra, driver ekonomin sinsemellan och de kvarvarande människorna övergår sakta till agrarsamhällen och bytesekonomi? I Amerika tas redan steg i denna riktning. Fler och fler människor flyttar till tältläger och bilar för att bo.
Företagen kommer även i fortsättningen att behöva starka konsumenter för att få kassaflöden att investera i produktivitetsutveckling (AI). Jag tror inte riktigt på det här scenariot där alla blir arbetslösa och fattiga när AI gör allt arbete.
Saker och ting kommer nog att utvecklas som de alltid har gjort i mänsklighetens historia. Tekniken ersätter människor och nya arbetsuppgifter uppfinns för dem. För 15 år sedan var yrket som sociala medier-manager eller matbud helt absurt, nu är det väldigt vanligt. På samma sätt kommer nya yrken att uppstå där människor får anställning, och genom det kan investeringar fortsätta.
De globala teknikjättarna som investerar i AI behöver inte en stark finsk konsument. Det är mycket möjligt att arbetslösheten hos oss kommer att öka kraftigt samtidigt som arbetet utförs på Microsofts servrar och vinsterna flödar utomlands. En stor omfördelning av välstånd kommer att ske och ojämlikheten kommer att öka, men i det stora hela effektiviseras produktionen och mänskligheten blir rikare, precis som under de senaste 200 åren. Jag är rädd att vi finländare, och egentligen hela Europa, kommer att förlora AI-racet, medan Kina och USA blir vinnarna. Jag äger gärna företag som drar nytta av utvecklingen.
Jag blir nog förbryllad varje gång av denna livslängdsoptimism, åtminstone om vi talar om kort eller medellång sikt. Jag kan inte på något sätt tro att människor i stor utsträckning skulle vara gångbara på arbetsmarknaden ens vid 68 års ålder, än mindre äldre. Undantag finns förstås alltid och säkert kan små framsteg ske i genomsnitt med tiden. Även om livslängden förlängs, är jag inte så säker på att hälsolängden växer lika mycket, särskilt om livslängden endast ökas av modern medicin.
Jag baserar min skepticism bland annat på att människor förmodligen aldrig tidigare i historien har varit så fysiskt passiva, så överviktiga, och att livets kognitiva utmaningar är på en nedåtgående trend. Jag har ingen data om t.ex. läsning, men magkänslan säger att människor läser sämre och mindre än för exempelvis 30 år sedan. Motion är ett mirakelmedel för människan, och jag tror åtminstone inte att det kommer att finnas en ersättning i kapsel- eller flytande form under min livstid. På samma sätt, när kognitiv ansträngning minskar, kommer den naturliga kognitiva försämringen bara att accelerera. Det vill säga, alla prediktiva mätvärden pekar mot sydost, men på något mirakulöst sätt kommer allt att bli bättre än förr. ![]()
Därför ser jag på förlängningen av arbetslivet som hopium, vilket är ett mantra som upprepas, likt “högskoleexamen för alla”, utan mer kritisk eftertanke.
Är dessa de “starka konsumenter” du nämner? Båda jobben är relativt lätta att ersätta med AI och robotik.
Tills alla pengar och all egendom ägs av en enda person eller något AI-neuralt nätverk och människor bor i jordhålor och äter vad de kan få tag på?
Med en stark konsument menar jag att människor i allmänhet har råd att konsumera. Tekniken har ersatt mänskligt arbete sedan den industriella revolutionens början, AI är en del av denna kontinuitet. Som ett resultat av utvecklingen är vi inte längre alla bönder, skomakare eller soldater, nya yrken dör ut och uppstår ständigt. Ett framtida yrke skulle till exempel kunna vara sällskap till äldre.
Varje företag behöver kunder (det vill säga en stark konsument). Scenariot du beskriver skulle innebära en fullständig kollaps av det ekonomiska systemet. Skulle det inte på vägen dit inträffa en mindre kollaps som skulle frysa AI-investeringarna och förhindra en fullständig kollaps eftersom investeringarna inte skulle göras så hårt att man skulle nå en fullständig kollaps?
Du kom alltså till slut fram till samma fråga som jag, eller svarade på den med en annan fråga.
Utvecklingen av AI kommer alltså snart inte längre att avgöras av att den inte skulle kunna utvecklas snabbare och göras effektivare, utan av att det inte finns tillräckligt med köpare för dess produkter när den, tillräckligt långt utvecklad, tar bort försörjningsmöjligheterna för så många.
Medicinen har ju stött på detta redan för några årtionden sedan. Människor skulle kunna hållas vid liv hur länge som helst, men om detta görs för alla, så finns det inga resurser kvar i samhället för något annat.
Minskningen av arbetskraften är en självklarhet, men den historiska explosiva ökningen av produktiviteten är spekulation. Som ett tankeexperiment, om vi starkt förenklar, så om arbetskraften halveras, måste arbetstagarens produktivitet fördubblas för att stå stilla. Tillväxt skulle kräva en ännu mer explosiv förbättring av produktiviteten.
Robotar, kod och medicinsk teknik är inga gratisluncher, utan kräver enorma investeringar, även i underhåll. När befolkningens medelålder stiger ökar sjukvårdskostnaderna naturligtvis. Även om en 80-åring med miljondyra behandlingar skulle kunna nå en 60-årings nivå, är det inte nödvändigtvis ekonomiskt förnuftigt. Samhället blir fetare, så trenden verkar faktiskt gå åt andra hållet, att en 60-åring som varit fet hela sitt liv, långt före pensionsåldern, är på en 80-årings nivå kroppsligt. Om den mentala orken överhuvudtaget räcker så långt.
Du kan absolut ha rätt i att vi kommer att uppleva någon form av AGI-produktivitetsexplosion, men tills vidare skulle jag vilja se mer empiriska bevis för detta. Till exempel har Japan varit i ekonomisk koma sedan befolkningsstrukturen blev ogynnsam, och där syns fortfarande inga tecken på den produktivitetstillväxt som du talar om, som skulle lossna från befolkningsdemografin. Finns det något exempel i världen på ett döende samhälle där produktivitetstillväxten för närvarande ökar markant?
Den här tråden är enligt mig kärnan i saken och ämnet har fascinerat mig länge.
För ett och ett halvt år sedan gick jag på en föreläsning där grafer av den här typen presenterades.
Även jag skulle fascineras av tanken att den teknologiska utvecklingen skulle sköta BNP-tillväxten åt oss, men som @Pohjolan_Eka sa, saknas det fortfarande bevis för den hypotesen.
Försök sedan att placera dina insatser som aktieplockare.
Jag anser att det finns 3 tydliga argument för detta:
1. Historiskt sett har automatisering/ökad effektivitet inte lett till permanent massarbetslöshet.
Arbetets struktur förändras alltså. Jordbruket är nog en av de mest citerade branscherna som exempel, då 30% av befolkningen i USA arbetade inom jordbruket för 100 år sedan, nu under 2%. Och produktiviteten har alltså ökat enormt OCH samtidigt har även den totala sysselsättningsgraden ökat.
Om man vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag en färsk och ganska omfattande studie från WEF. På kort sikt (2025–2030) påverkar AI 22 % av jobben: experter inom området förutspår att 92 miljoner jobb kommer att försvinna. MEN 170 miljoner nya jobb kommer att skapas (14 % av den nuvarande sysselsättningen).
Jag vet att rapporten tyvärr är lång (290 sidor) men innehållsmässigt och källmässigt är den mycket meriterande. @_TeemuHinkula, för oss småaktieplockare innehåller denna rapport även region-, lands- och branschspecifik statistik. Ingen vet egentligen om framtiden, men det verkar ganska troligt att AI:s effekter (och fördelar) inte kommer att fördelas jämnt. Och detta är naturligtvis utmärkt data för en plockare. ![]()
Utöver WEF:s rapport är det också värt att titta på Acemoglus mycket citerade rapport om ämnet. En lekman skulle kunna placera sin egen uppskattning mitt emellan dessa studier. För den som är intresserad av dilemman kring AI, produktivitet och befolkningsökning rekommenderas även denna studie starkt! https://economics.mit.edu/sites/default/files/2024-04/The%20Simple%20Macroeconomics%20of%20AI.pdf
Och det är också bra att komma ihåg att även på medellång sikt (efter den 3:e industriella revolutionen) har den reala konsumtionen per capita i USA ökat med över 80 %. Detta skulle tyda på att den produktivitetsökning som uppstår genom automatisering kan öka den totala efterfrågan och konsumtionen. Förutsatt förstås att köpkraften på något sätt återgår till människors användning.
2. I en teknologisk omvälvning kommer efterfrågan i ekonomin alltmer att komma från andra håll än från ”människor i traditionellt lönearbete”.
Om/när robotar och AI skapar enormt värde, uppstår möjligheter till inkomstöverföringar, universell basinkomst, en utdelningsekonomi eller andra arrangemang där köpkraften inte är direkt kopplad till arbetsinkomster. I en sådan situation avgör ägarstrukturen och beskattningen naturligt och logiskt hur automatiseringens mervärde fördelas som konsumtion. Om det mervärde som produceras av automatisering fördelas brett, har människor fortfarande råd att konsumera, även om de inte arbetar i traditionell mening. Och om du studerar data om hur stor del av människor som idag får inkomster som pensioner, sociala förmåner eller investeringsavkastning – inte nödvändigtvis direkt från arbete – kommer du att märka att korrelationen mellan ”lönearbete” och konsumtion inte är historiskt stabil. Den har förändrats i historien, så varför skulle den inte kunna förändras även i framtiden?
Jag inser att det finns en enorm osäkerhet kopplad till denna min andra punkt. Vi står inför stora omvälvningar, politiska paradigm och maktförskjutningar. Ska människan eller roboten beskattas? Har regleringsmakten företag eller folket (politiker är ett verktyg, men vem har makten i verkligheten).
Denna vision/åsikt som Morgan Stanleys Jonas publicerade förra månaden är mycket partisk (ingen överraskning när det är A. Jonas
). Men jag rekommenderar att du tar del av den för att bättre förstå lönearbetets relativa påverkan på förändringen i framtiden. Det ger perspektiv: Humanoid Robots Market: Adam Jonas Video | Morgan Stanley
3. All efterfrågan försvinner inte och allt arbete kan inte automatiseras
Detta är nog den mest självklara punkten. Även om AI/robotik skapar superproduktiva jobb och människor, påverkar det inte alla jobb (på kort/medellång sikt). Arbete som rör mänsklig interaktion, kreativitet, individuella smaker och kulturella värden kommer att bestå längre – och ofta är det just dessa som skapar mest efterfrågan och konsumtionsbehov. Jag tycker att skådespelaryrket är ett bra exempel. Jag anser det troligt att någon släkt/mediehus inom kort, på grund av penningbrist, kommer att producera uppföljare till Indiana Jones och Uuno Turhapuro där en digital stjärna underhåller oss i streamingtjänster. Men samtidigt kommer även lokala Janne Katajat att spela i lokala sommarteatrar under kommande somrar, digitaliseringens inverkan på teaterbranschen blir mycket mindre (liksom under de senaste 150 åren).
Dessutom ”köper” inte AI och robotar något i sig; deras underhåll, programmering, användning, service och utveckling skapar ekonomiska kedjor där människor kan ha betydande roller.
Jag medger att mitt förra meddelande var något provokativt och hastigt ihopkommet, och inte innehöll alla argument. Jag hoppas att jag här bättre kunde motivera och argumentera varför teknologisk utveckling och produktivitetsökning inte betyder att ”robotar och AI alltid gör mer och billigare genom att ersätta människor, så vem kan köpa något när nästan alla människor är arbetslösa?”.
Jag erkänner öppet 3 saker:
• jag är en teknikoptimist
• jag (och andra forskare) kommer 100% säkert att ha fel i sina produktioner, bedömningar och tidsramar
• jag tror att teknologisk utveckling avsevärt ökar produktiviteten, vilket ökar levnadsstandarden, fritiden, hälsan, livslängden och utbildningen
Även denna förändring kommer att vara en av dem som vi underskattar på kort sikt, och överskattar på lång sikt. Det håller en ödmjuk när man förstår att många av oss på Amsterdambörsen i mitten av 1800-talet skulle ha varit entusiastiska över sin investering i Koninklijke Nederlandsche Stoomboot-Maatschappij när vi först hörde om Tudor Ice Companys innovationer. Men hur gick det sedan.
Men det har lett till en minskning av köpkraft och nativitet. Där man i industrialiseringens tidiga skeden med en arbetares lön kunde betala för en bostad och en bil samt försörja fru och barn, har man nu kommit till en situation där man inte ens klarar av de två första.
Just OM.
Dessa sköts i huvudsak med skatter/avgifter som samlats in från lönearbete och statlig skuldsättning. Robotarnas skattesats är väl fortfarande noll överallt? Visst, en marginell del kommer från företagens vinstskatter, men om man jämför med mänskligt arbete borde skatten tas ut från företagens omsättning. Det kommer inte att hända.
Dessa är i huvudsak mycket lågavlönade jobb, ofta till och med hobbyer som inte ens försörjer utövaren, än mindre skulle de försörja och uppfostra avkommor.
Om maskiner skulle minska behovet av att göra saker, vore det lika logiskt som att landa i medborgarlön eller ett liknande arrangemang som säkrar samhällsfreden, att uppfattningen om arbete mycket väl skulle kunna förändras i linje med det. Naturligtvis sätter det ribban högt för mänskligheten att hoppa över och förväntar sig att vi inte bygger ett digitaliserat socialt panoptikon där makten koncentreras och människor börjar piska sig själva ännu mer omedvetna om varför.
Människor har dock gjort dessa nämnda kultur- och interaktionsrelaterade saker längre än vi har haft hela den nuvarande uppfattningen om arbete som försörjning, så att avfärda dem som Janne Katajas hobby är djärvt i historiens ljus. I samma anda var ju även kodning och sysslandet med datorer kvinnors sysselsättning, som inte heller var menad att försörja hela familjen utan att hålla dåtidens feminister och woke tystare och ur vägen. Ada Lovelace var inte alls så super som läderrocksmannen, tiden var bara annorlunda. Då kunde man lika gärna ha skrattat åt kodare som åt något vi nu skrattar åt i efterhand, roligt nog.
Som exempel på försörjningens och arbetets oförutsägbara evolution, se till exempel detta:
