Ja, jag håller för en gångs skull med som medlem i “utdelningspartiet”. Finns det egentligen någon anledning att frångå utdelningspolicyn på cirka 70 % av resultatet, när EPS riskerar att hamna på samma nivåer som under de första åren på börsen? Den höga skuldsättningen gör oundvikligen investerare nervösa, oavsett hur mycket man försöker förklara bort det med IFRS16-leasingåtaganden.
Utöver de allmänna problemen inom handelssektorn ligger det ofta lite svaga prestationer från ledningens sida bakom dessa resultatbesvikelser och kraftiga kursreaktioner. Arttu nämner också i sin rapport fokuset på integrationen av Dollarstore, vilket sannolikt har lett till att den finländska verksamheten fått mindre uppmärksamhet. Dollarstore nämndes också som något av ett offer för omständigheterna eftersom produktsortimenten samordnades. Jag gissar förresten att vi inom ett år kommer att få ett meddelande om att vd:n byts ut. Samarbetet med styrelseordförande Seppo Saastamoinen har säkert varit på en utmärkt nivå, men man måste beakta att Rautiainen fyller 63 nästa år, och dessutom löper strategiperioden ut lägligt, vilket gör det till ett bra tillfälle att lämna över stafettpinnen.
Jag lyssnade på webcasten tillräckligt för att tycka att ledningens förklaringar till det svaga resultatet lät helt trovärdiga. Alla minns väl de dåliga väderförhållandena i april även i söder, och vårsäsongen är helt enkelt väldigt viktig för hela årets resultat. Ledningen sade också rakt ut att det fanns problem med att fylla hyllorna i april på grund av situationen i Röda havet och de politiska strejkerna i Finland. Många andra lågprisaktörer har nog ett mer fokuserat sortiment som är mindre känsligt för vårsäsongen, och frågan är om deras direktimport från Asien ligger på samma nivå!?
Under helgen tittade jag lite med min bristfälliga förståelse och tänkte att kursen, med välvillig hjälp från utlänningarna, fortfarande kan gå ner och testa nivåer mellan 10–10,50 euro, eftersom stängningen i fredags var 10,80 euro. Måndagsmorgonen dämpade den tanken något när vi öppnade rejält över 11 euro. Det är inte säkert att någon vill sälja aktien på dessa nivåer, men blankarna har mycket makt i en miljö med svagt köptryck som på Helsingforsbörsen (“Hesuli”).
Investeringscaset har i mina ögon inte förändrats, men resultatgenereringen har helt enkelt saktat ner under den kritiska integrationsfasen. Det är dock i aktieägarnas intresse att det görs noggrant utan att spara på mödan, och den dåliga konjunkturen inom handeln kommer att lätta förr eller senare, även om Finlands regering gör sitt bästa för att hålla konsumentförtroendet lågt. Om vi om ett år fortfarande är i lika dystra stämningar som idag, måste jag förstås se över mina investeringsargument, men just nu kör jag på som vanligt med en relativt rejäl övervikt, och utnyttjar förstås kursrörelserna genom att trejda (“veivailla”).
Man bör alltid ha stordriftsfördelar i åtanke när man talar om handelsbranschen, och jag tror att Tokmanni i slutet av decenniet kan ha expanderat även till Norge och därmed stärkt sin position som Nordens största lågprisaktör.
