Själv vill jag att hållbarhetsperspektivet börjar lyftas fram allt mer även inom lågprisbranschen, även om det inte skulle vara en vinnande strategi rent försäljningsmässigt. Trots det anser jag att Dollarstores usla prestation handlar om något annat än att man kanske inte längre säljer varor av lika låg kvalitet som tidigare.
Jag ser också att Kina är en tickande bomb vars explosionstidpunkt vi inte känner till, och på lång sikt måste kvalitetskraven på konsumentprodukter skärpas, bland annat på grund av nödvändigheten att begränsa ökningen i förbrukningen av naturresurser.
Inom hållbarhet är Tokmanni tyvärr ingen föregångare, men jag tycker ändå att det är bra att uppfattningen om lågprisbutikernas produktkvalitet idag inte längre är densamma som på till exempel 1980-talet. Och förhoppningsvis är den inte densamma på 2040-talet som på 2020-talet.
Dollarstores konceptförändring verkar vettig på lång sikt. Men hur vettigt var det egentligen att köpa en butikskedja till ett högt pris om den måste sprängas och byggas om från grunden. Vad var det man slutligen betalade för? Och hur ska konsumenter, som under decennier byggt upp en bild av Dollarstores utbud och kvalitet, på ett ögonblick lära sig att ändra sin uppfattning om bolaget?