Som barn fick jag lära mig att ”det är inte de stora inkomsterna man blir rik på, utan de små utgifterna”.
Jag känner folk som lever på a-kassa och som inte är särskilt missnöjda. Jag känner också personer med stora kapitalinkomster som samtidigt tar ut en hög pension. Sedan finns det folk i arbete av alla de slag. Och en som har fått ett stort arv och slösar pengar i Fjärran Östern. Det finns folk med familj och utan familj, karriärister och dementa, soffpotatisar och träningsnördar. Inte en enda som har det bra på alla plan.
Vad motiverar dem som tjänar miljoner att fortsätta i årtionden? På bekostnad av sin egen hälsa?
Vad motiverar dem som lever i fattigdom att inte göra stora förändringar i sina liv?
Är det bäst att vara medelinkomsttagare och leva hälsosamt?
Vad är rimlig konsumtion, samlande av rikedom, att ta hand om sig själv och sina nära?
Är miljardärer nyttiga eller nödvändiga med tanke på miljön och resten av världen? Särskilt de som blivit rika på spelförsäljning, skräpmat och att exploatera andra?
Sådana tankar dök upp när jag följde miljardärernas tabbar och skattenyheterna.
Som en självreflektion: det enda som har förändrats i mitt eget liv mellan studietidens förvärvsinkomster på 2 000 €/mån och dagens 10 000 € är att man utan bekymmer kan köpa avokado, lax och oxfilé när man känner för det – det vill säga äta hälsosamt.
Varken antalet resor, deras karaktär eller ens vardagen har förändrats över huvud taget i och med pengarna. På samma sätt jobbar jag av ren passion, för att utmana mig själv och för att skapa mening, innehåll och meningsfullhet i livet.
Om portföljen vore i miljonklassen eller när lönen stiger ytterligare några snäpp, skulle jag sannolikt kunna flytta till en snäppet större lägenhet här bredvid, men även det är bara ”nice to have”.
De miljonärer och miljardärer som jag känner verkar i stora drag resonera på samma sätt. I takt med miljonerna har främst sommarstugorna, bostäderna och båtarna blivit större, men vardagen och livet har egentligen inte förändrats ett dugg.
Jag skulle själv säga att det är de små och jämna vardagsutgifterna samt extrainkomster som uppnås utan merarbete och meransvar, vilket i mitt fall innebär utdelningar. Jag har dock alltid anpassat mitt liv efter den inkomstnivå jag för stunden haft rätt till; jag har till och med upplevt att leva på under 5 €/dag som arbetslös, och tog mig ur även det i stort sett som en vinnare.
Min nuvarande lönenivå duger alldeles utmärkt för mig och möjliggör en hög sparkvot och investeringstakt. Även en tusenlapp lägre lön skulle möjliggöra båda, fast i mindre skala. Med andra ord växer inte aptiten med lönen i mitt fall, och pengar i sig har aldrig väckt några stora känslor. Det är lätt att hålla sig lugn på aktiemarknaden även långsiktigt med ett sexsiffrigt belopp utan att sälja, när det hela inte väcker starka känslor.
Om jag redan löste mitt bostadslån och blev skuldfri skulle mina nödvändiga utgifter ligga på till och med under 800 €/månad, vilket garanterar den stabila basvardag jag varit van vid under hela mitt vuxna liv. Så även om lönen stiger så höjs inte levnadsstandarden, och jag skulle faktiskt varken kunna höja den eller ens se något behov av det. Det är på något sätt befriande att vara anspråkslös och sparsam, men samtidigt inse att man som en dåre råkat hålla på med FIRE av misstag, bara för att ett växande kassasaldo på kontot inte ska stå sysslolöst varje månad och urholkas av inflationen.
Det viktigaste är ändå att leva ett genuint och lyckligt liv, att drömma och förverkliga sina drömmar – och föga förvånande möjliggör pengar mycket där. Det är dock också klokt att blicka framåt, för först när ekonomin är tryggad långt in i framtiden anser jag att man har en god anledning att leva utan oro för morgondagen.
Att dyrka pengar eller materia gör ingen salig. Pengar är ett verktyg för att förverkliga sina egna värderingar, men det finns även andra verktyg. En fattig kan vara lycklig, men det kan inte en socialist eller en kapitalist, eftersom båda ideologierna söker frälsning i världslig rikedom.
I ett fall jag känner till ärvde en arvinge ett sågverk lite oväntat. Pengarna lockade och sågens delar såldes till vem som helst till vilket pris som helst. Ville förstöra allt så att ingen annan skulle tjäna pengar på sågen när han inte själv orkade. Motorsåg användes för att lossa delarna. Pengarna tog slut och killen dog ung.
Jag har själv också funderat på företagande, men en regelbunden lön och mina fritidsintressen tog överhanden.
Ett hälsosamt liv är möjligt även som fattig. Det är en fråga om vilja. På sätt och vis är det mycket enklare, eftersom basen i kosten förblir densamma och man inte äter ute på restaurang.
Hälsa är en bra investering. Om man till exempel har kronofogden flåsande i nacken och inte har råd med någonting, så har jag goda nyheter: Man har råd att äta hälsosamt, motionera och bygga upp sitt mentala kapital. Inget av resultaten från det arbetet kan kronofogden ta. Värdet av allt kapital som uppnås på det sättet är ovärderligt i framtiden.