Socioekonomisk bakgrund och investering

[_TeemuHinkula]

En hattlyftning för tråden även härifrån!

Eftersom trådens öppningsinlägg även tillåter diskussion på en mer allmän nivå, bestämde jag mig för att dra mitt strå till stacken genom att dela med mig av några tankar jag har gått igenom i mitt arbete som lärare och när jag reflekterat över mitt eget liv.

HUMAN CAPITAL

Det ska sägas direkt att termen i rubriken antagligen är fel för att beskriva det jag själv försöker skildra här. Termen dök upp i någon engelskspråkig text och jag gillade tanken. Ordet capital syftar på kapital, som Wikipedia definierar enligt följande:
“Kapital betyder inom nationalekonomi alla icke-mänskliga tillgångar som man kan äga och byta på marknaden.”

Jag syftar dock här specifikt på någon form av generell och mänsklig tillgång (asset), som man vid behov eller över tid kan omvandla till någon annan form.

Utgångspunkten för denna term är att varje människa har en viss mängd “Human capital”, som förändras under livets gång. En mycket avgörande faktor här är tiden.

Vid födseln består en människas kapital av gener, livsmiljö samt förväntad livslängd. Med tiden börjar denna potential förädlas genom till exempel utbildning, arbete, nätverk, relationer, livserfarenheter osv. till något realiserat kapital. Vare sig det är pengar, kärlek eller olika erfarenheter.

Jag försöker illustrera saken med den här bilden.

I många av berättelserna i den här tråden har det kommit fram hur man har börjat investera sent. Även det finländska sättet att leva sparsamt och spara kontanter i madrassen verkar ha lyfts fram.

Syftet med termen Human capital är att betona tidens betydelse i livet samt de möjligheter den medför. Jag närmar mig saken med en anekdot.

Jag har äran att känna ett tysk-slovakiskt par, båda högutbildade i 30-årsåldern. När relationen fördjupades blev det aktuellt att köpa en gemensam bostad, och här i Lux (Luxemburg) är de inte de billigaste. De funderade på om de vågade köpa en lägenhet när amorteringen skulle bli så hög. Ändå på en nivå som de skulle ha råd med nu. Riskerna för till exempel sjunkande bostadspriser skrämde dem. Då var räntorna fortfarande relativt låga och här i trakten är långa fasta räntor på bolån vanliga. Mitt i deras spekulationer och förfäran påminde jag dem om att de är unga, vackra och välutbildade karriärister. Om ett samhälle som Lux inte erbjuder dem möjligheten att utvecklas i livet och höja sin lönenivå, vem då? De hade och har alltså massor av Human Capital till sitt förfogande, som kan realiseras till exempelvis pengar om man så vill. Nåväl, de köpte en lägenhet för en miljon, båda har avancerat i sina karriärer, lönen har stigit och fritt kassaflöde är verkligen inte ett problem längre.

Sensmoralen i berättelsen är att en ung person bör ta risker, eftersom de fortfarande har potential att utveckla sig själva och hitta möjligheter att omvandla sitt potentialkapital till realiserat kapital.

För en tid sedan skrev jag om hur jag misstänker att alltför välmående västerlänningar leder till att den ekonomiska tillväxten avmattas. En sådan här liten ökad risktagning skulle kunna motverka även det problemet. Fast det troligaste slutresultatet skulle nog vara att människor blev förmögna ännu tidigare.

Naturligtvis behandlar livet människor olika och allt beror inte på en själv, så en mer korrekt graf skulle förmodligen se ut så här.

Detta Human Capital är dock ett mantra som jag försöker förmedla till mina elever. Att de ska sträva efter att utnyttja sin potential och förädla den så effektivt som möjligt till den typ av kapital de önskar.

KLASSRESA

Något som är intressant men föga förvånande i den här tråden är att de flesta berättelser handlar om dem som har börjat i lägre socioekonomiska klasser. Det är helt förståeligt, eftersom de ofta är väldigt gripande. Själv fick jag också något i ögat när jag läste vissa berättelser. Min egen historia har också sina rötter i lägre socioekonomiska klasser, vilket jag tidigare berörde lite i Alokkas intervju.

@Gadus

@Ituhippinen

Även om den socioekonomiska klassen går i arv väldigt starkt, kan man ”enkelt” bryta detta mönster genom god uppfostran och en gnutta tur i livets lotteri (barnets kretsar, intressen).

Det där är förresten en intressant sak som en sidonotering, även om vi inte diskuterar det här. Socioekonomisk status är ett komplext fall och även om utbildningsnivån inte skulle vara i toppklass, så förbättrar satsning på allmänbildning och dylikt sannolikt…

Finland är känt som ett jämställt land där klassgränserna är mycket diffusa. Tack vare till exempel gratis eller åtminstone billig utbildning, som jag själv har fått njuta av. Klassgränser handlar dock inte bara om politiska beslut eller skillnader i förmögenhet. Det handlar också om förmågan att realisera potentialen i ens Human Capital. För det får vi väldigt olika förutsättningar i början av livet. Det har skrivits en intressant bok om ämnet för ett tag sedan.
https://www.bookbeat.com/fi/kirja/luokkaretkella-hyvinvointiyhteiskunnassa-75450

Jag läste boken för ca 15 år sedan, så minnena är lite suddiga, men den gick till exempel igenom hur man i vissa familjer vänjer sig vid att tala olika språk redan från början. En sådan färdighet skapar till exempel många möjligheter att realisera sitt Human Capital.

Som en annan anekdot kan nämnas att jag en gång av nyfikenhet satte mig för att läsa boken på spårvagn 3B, om jag minns rätt (eller snarare ”sporan”). Då gick den från Berghäll via Tölö och Järnvägsstationen till Eira, varifrån den fortsatte via Järnvägstorget tillbaka till Berghäll. Kanske den svängde förbi Salutorget också, nåväl, på många ställen i alla fall. På den rutten såg man tydligt klasskillnaderna i Helsingfors när Eiras societetsfolk hoppade av vid järnvägsstationen, där Berghälls flanörer hoppade på. I Berghäll klev sedan medelklassen från Tölö på, som byttes ut igen vid järnvägsstationen mot herrar och damer från Eira.

VAR ÄR SILVERSKEDARNA?

Det skulle vara trevligt att i den här tråden även få höra berättelser från dem som fötts med silversked i mun. Om deras erfarenheter, misstag och lärdomar. Till exempel hur investerande har varit en del av livet ända från början och hur förmögenhetsförvaltning alltid har varit en del av vardagen. Sådana berättelser skulle kunna hjälpa dem som just nu själva håller på att skapa den första generationen som har en förmögenhet att förvalta redan vid födseln.

[Gadus]

Nu kommer det grejer på en sådan nivå att det sakta men säkert börjar blåsa rejält över pannan på en

På något sätt känns det ändå som att familjebakgrund och i synnerhet utbildningsnivå i slutändan definierar ens umgängeskretsar och var man hamnar i livet. Jag minns att jag som yngre dejtade en person med lite bättre bakgrund, och även om kemin stämde i övrigt så kände jag mig aldrig riktigt bekväm i dennes familje- och bekantskapskrets. En lantis är en lantis, och när man har vuxit upp med långtidsarbetslöshet osv. så kändes fina titlar, utlandsresor och liknande på något sätt tillgjorda och avlägsna. Visst påverkar även den egna utbildningsbakgrunden, eller bristen på den, saken. Det vore kul att kunna skryta med någon bra utbildning eller position, särskilt när man träffar nya människor, även om det kanske inte intresserar så många.

Mitt liv och min vardag känns som någon sorts paradox, eftersom min identitet tydligen är den där fattiga bondpojken som inte har gått så mycket i skolan och som aldrig genom jobb eller studier har fått lära känna likasinnade människor. Mina intressen ligger på många sätt på samma nivå som hos det “fina” folket, och min ekonomi är förmodligen bättre än för de flesta. Men bondpojken i mig skulle nog ändå få ångest och dra sig tillbaka i sitt skal om det väl kom till kritan och jag tvingades umgås med det här finare folket.

Det här blev visst en rörig text, men hoppas att någon förstod åtminstone en del. Jag vet inte om det finns så mycket kvar att göra för min egen del, men man kanske kan coacha ungdomarna bättre inför livets utmaningar.

[Addick]

Jag har funderat på om jag borde skriva i den här tråden, och eftersom du nu uppmanar till det, så låt oss bidra med några ord för att fylla ut tråden.

Jag kommer från en bra familj, mina föräldrar är ekonom och läkare.

Hemma lärde vi oss att man arbetar, att man måste kunna tänka själv, att man hjälper andra och att samtal bär. Böcker och tidningar fyllde både våra hyllor och våra rum.

Barndomen var lycklig och de svåra traumat uteblev från sinnets djup.

De första investeringarna gjordes med förskott på arv från morfar/farfar i fonden Fennia Kasvu vid bankdisken år 2001. Arvet var på 7 000 mark och som investering tömdes kontot nästan helt, 7 500 mark på en gång.

Jag lärde mig att det lönar sig att investera efter en krasch. Pappa hjälpte till, men det slutgiltiga investeringsbeslutet fattades själv. Hur mycket och i vad. Till slut sålde jag dessutom dessa med tur före finanskrisens krasch.

Hemma saknades ingenting, men vi slösade verkligen inte med pengar. Behovet av en ny tröja var man tvungen att kunna motivera om man inte var beredd att köpa den för egna pengar. Goda hobbyer stöddes till hälften, men nöjesinköp (och öl) fick man köpa helt för egna pengar.

Arbetslivet började som 14-åring med städjobb, som 16-åring med renskrivning och som 18-åring som fotbollstränare. Dessutom gjordes till exempel stugrenoveringar och liknande. För en del av jobben fick man lön, och med stugrenoveringen betalade jag min första telefon, en Nokia 3310. Man lärde sig mycket om pengars användning redan som ung, eftersom man inte ville slösa bort pengarna man tjänat.

Gymnasiet höll på att dra ut ordentligt på tiden på grund av dagdriveri när jag spelade poker och tänkte att det kunde bli ett yrke. Efter fyra år och många omvägar fick jag dock studentmössan med goda betyg.

Under värnplikten började jag investera igen, ännu en börskrasch låg bakom oss och jag hade märkt vad som sålde i logementen och på lägren. Handelsvinsterna gick till aktieplock och fonder. Direkt efter lumpen bar det av på fredsbevarande uppdrag, och 90 % av pengarna sattes i aktier och fonder. När det var dags att börja studera var situationen enkel. Utöver studiestödet behövdes 100–200 € i månaden från annat håll för ett bekvämt liv.

Utdelningarna återinvesterades huvudsakligen på börsen och jag levde mitt liv på inkomsterna.

Om det råkade bli mer över någonstans ifrån, så reste vi. Jag slet inte direkt ut mig på jobbet. Jag tränade fotboll, höll på med studentpolitik och jobbade ibland som klubbledare, lärarvikarie eller vad som nu råkade erbjudas.

Studierna var mest en hobby vid sidan av fotbollstränandet, och till slut blev jag besviken på en fotbollsklubb när lönerna uteblev. Summan var obetydlig, omkring 400 € om jag minns rätt, men det ledde till en vilja att leda klubben och göra saker bättre. Jag jobbade som verksamhetsledare för en fotbollsförening i nästan ett decennium. Jag köpte min egen lägenhet under det första arbetsåret och investerade småsummor utöver utdelningarna, men i huvudsak levde jag bara ett bekvämt liv. Efter fyra års arbete gjorde jag en pensionsplan “pension vid 36 års ålder” och ökade investeringsgraden betydligt.

Nu jobbar jag som verkställande direktör, är 35 år gammal, pedagogie studerande och familjefar. Jag har praktiskt taget hela min karriär jobbat inom “låginkomstbranscher”, främst inom idrott, men jag kan inte klaga på min levnadsstandard. Jag har levt på mina arbetsinkomster och det har aldrig rått brist på något; om det har blivit extra över har det investerats. De nuvarande löneinkomsterna känns höga och praktiskt taget varje månad sparas mer än hälften. Dessutom börjar jag ha en, med nationella mått mätt, ganska rejäl investeringsportfölj, 1,5 investeringsbostäder, en snart slutbetald familjebostad och hobbyer som inte kostar pengar utan snarare inbringar dem, det vill säga den ovan nämnda investeringsverksamheten och politiken.

Det blir förstås också en del cykling, löpning, resande, skidåkning, sport på TV osv., men jag är ingen stor pengaslösa i dessa sammanhang heller.

Jag tillhör säkert minoriteten på det här investeringsforumet med mina politiska åsikter, eftersom jag är vänstersinnad.

Det är min familj såvitt jag vet inte, men politik var en sådan sak i vårt hem att valhemligheten respekterades och alla fick ha sin egen åsikt. Rasism och annat dumt beteende tolererades förstås inte, vilket jag under mycket lång tid betraktade som normen i alla finländska familjer.

När det gäller investeringar minns jag att jag redan tidigt byggde upp en tanke (förmodligen baserad på min uppfostran) om att saker och ting bör utvecklas till det bättre från generation till generation inom familjen och släkten. Kunskap, kompetens, förmögenhet och livskvalitet bör förbättras.

Något direkt ekonomiskt stöd för ett vidlyftigt liv kom inte i någon betydande utsträckning från mina föräldrar; det som kom satte jag i investeringar. Lärdom, tänkande och attityd har varit viktigare, och dessa gäller inte bara investeringar. Det handlar om allt som händer i livet.

Sedan jag själv blev pappa har jag lärt mig att förstå ännu bättre vilket stort stöd föräldrar i god form kan ge. Hjälpen har aldrig varit långt borta och man har alltid kunnat få den, samt kunnat fråga om saker eller få en andra åsikt i svåra situationer, men numera är det största stödet det där ännu stadigare ryggstödet som möjliggör livsval.

Jag kan jobba över en dag eller åka till jobbet tidigare eftersom mor- eller farföräldrarna kan lämna eller hämta barnet på förskolan. Barnet är sjukt, men under dagen måste två viktiga arbetsuppgifter absolut skötas, så föräldrarna kliver in genom dörren på utsatt tid och sköter saken. Samtidigt fixas smårenoveringar hemma eller så vänds komposten. Man kan alltid hälsa på hos mor- och farföräldrarna med barnet och det finns alltid tid för andra människor.

Jag har insett att den viktigaste lärdomen i mitt liv har varit att genom att hjälpa andra hjälper man (också sig själv). (Som ett förbehåll till detta bör man dock tillägga: så länge man inte har omgett sig med skitstövlar.) Jag har försökt följa denna lärdom som jag fått från mina föräldrar och övriga släkten, hjälpt till vid flyttar, däckbyten, funnits där som stöd när det har varit svårt eller vad som helst.

Jag anser att jag har fått bättre kort i livet än uppskattningsvis 99 % av världens befolkning.

Jag är född i Finland, som under min livstid har haft en fantastiskt bra utbildning och hälsovård.
Jag är född i en välbärgad familj där utbildning, kompetens och medmänsklighet värdesätts.

Jag är en stark förespråkare av skatter. Jag betalar gärna nuvarande eller till och med lite högre skattesatser, för att fler människor ska få samma möjlighet som jag själv har fått, det vill säga möjligheten att välja de saker i livet som man vill satsa på.

Jag är betydligt mer oroad över samhällets tillstånd och barnfamiljer som kämpar med problem än över om min investeringsportfölj växer med 20 000 € eller 40 000 € eller kanske ännu mer i år?

Jag har egentligen till största delen uppnått de mål jag har satt upp för mig själv när det gäller arbete, familj och förmögenhet. Kanske har jag fortfarande potential för ett andra eller till och med tredje projekt i min karriär. Kanske kan jag tjäna mer eller bygga upp min portföljs avkastning ytterligare. I praktiken skulle jag kunna sluta jobba som 36-åring, men å andra sidan märker jag att jag bygger upp mål för mig själv även för det fall att jag fortsätter. Där finns bland annat inköp av skyddsskogar, stödprojekt för mindre bemedlade familjer, stöd till återuppbyggnaden av ett förhoppningsvis framtida segrande Ukraina och liknande.

Å andra sidan skulle en del av detta kunna göras utanför arbetslivet lika väl, och då skulle det finnas tid att studera mer samt till exempel bedriva forskning eller volontärarbete som har betydelse i människors vardag eller för naturen.

Kommer jag att infria min potential? Kanske, kanske inte. Oavsett vilket försöker jag längs vägen göra den här planeten till en lite bättre plats.

[Jamppis]

Jag håller med till viss del, men min egen situation har varit annorlunda. Själv började jag också dejta en person från en bättre bakgrund när jag var yngre, och första gången jag besökte svärföräldrarna var silvret framdukat till middagen. Den femhövdade familjen hade varit på skidsemestrar i Alperna osv., vilket för mig lät väldigt avlägset. Dessutom ägnade de sig åt finkultur och gick på opera och teater, vilket inte heller var särskilt vanligt för min egen bakgrund.

Min partners föräldrar tog dock emot mig utmärkt, precis som de skulle bemöta vilken ny person som helst, och jag har inte haft svårigheter att integreras i familjen med tiden, även om mina egna intressen är lite annorlunda och jag fortfarande inte förstår mig på bordssilver. Idag är jag lyckligt gift med samma person, så slutet gott, allting gott trots den inledande chocken.

Detta är förstås både individ- och fallspecifikt, då det säkert finns många olika sorters exempel. Och jag tror att även min egen utbildning har haft en inverkan på saken.

[Ziibra]

Man får nästan något i ögat när man läser sådana här berättelser och tankar. Texten utstrålar tacksamhet över den egna privilegierade ställningen och respekt för dem som inte har eller har haft det. Det är förmågor som hjälper en att hålla värderingarna på rätt plats i livet. Fantastisk text och fantastiska tankar, tack för att du skrev den!

[Optimus]

Var är guldskedarna? Nåväl, här är åtminstone en berättelse om en silversked. Vi börjar ett par generationer tillbaka.

Min farfar var son till en arbetare och socialist, och utbildade sig till ingenjör i slutet av 30-talet. En ingenjör var på den tiden fortfarande en sorts herre. Efter att ha kommit hem från kriget fick han bra jobb i suget av återuppbyggnaden trots sin unga ålder. Frun var hemmafru och familjen levde sparsamt. Förmögenheten växte. Han investerade i aktier redan i början av 80-talet, kanske tidigare. Hans barn tog studenten och gick på universitetet. När han gick bort vid millennieskiftet hade han en förmögenhet på cirka en halv miljon euro.

Min andra morfar var son till en bonde och blev handlare i unga år. Efter krigen blomstrade hans affärsrörelse, då han sålde produkter som allt fler nu kunde köpa för första gången. Han investerade även i fastigheter. På 60-talet var han redan rik, relativt sett rikare än någon annan i släkten före eller efter honom. Möjligheterna hade funnits att nå betydligt högre. Tyvärr dog han i förtid. Hans sju barn fick sitt arv kanske för tidigt, som unga vuxna. Ingen av dem visade sig vara en lika skicklig handlare som sin far. En efter en köptes arvingarna ut ur företaget, vilket belastade firmans ekonomi. Sakta men säkert tynade affärsverksamheten bort och gick slutligen i konkurs. Alla barnen hade dock kvar så pass mycket tillgångar att de kunde köpa hus och bilar. Men ingen blev lika förmögen som sin far.

Mina föräldrar utbildade sig vid universitetet på 60- och 70-talet. De var någon sorts socialister på 70-talet, det var modernt då. Det har märkts mer i deras värderingar än i deras handlingar. I vår familj motsatte man sig lyxkonsumtion och köpfester. Kultur och intellektuellt kapital var alltid värdefullare än materiella tillgångar. Särskilt att skryta med sin rikedom ansågs vara simpelt. Eftersom förmögenheten inte konsumerades, så ackumulerades den.

Den socialistiska grundtonen har dock aldrig hindrat någon från att bli förmögen eller investera. En av mina föräldrar ärvde en betydande förmögenhet från sin far redan före 20 års ålder. Det möjliggjorde en stor skuldfri ägarbostad redan som ung. Efter det kanaliserades alla inkomster till tillgångar. De förvärvade investeringslägenheter under lågkonjunkturen när de såldes till vrakpriser. De ägde även aktier, men inte särskilt systematiskt eller planerat. Man köpte bara några papper för de extra pengarna och sedan såldes de aldrig. Det var först jag som satte in dem bättre i aktier och fonder.

Jag är alltså enda barnet i en välbärgad familj. Jag fick aktier i Kymmene Oy (UPM) av min farfar redan som barn. Mina föräldrar sparade barnbidraget åt mig. Jag lärde mig familjens värderingar om sparsamhet och måttfullhet. När jag blev vuxen fanns det en förmögenhet på knappt 20 000 € sparad åt mig. Jag var ute i god tid efter botten av lågkonjunkturen. Jag investerade i aktier och fonder. Som drygt tjugoåring växte min förmögenhet med cirka 25 000 € på ett år. Då insåg jag för första gången att man ju skulle kunna leva på det här! Vid år 2000 var portföljen redan uppe i hundratusentals euro.

Innan jag fyllt fyrtio förverkligade jag min dröm och började leva på kapitalinkomster. Portföljen är numera sjusiffrig. Tanken är att lämna mer till barnen än vad jag själv har fått. Men det viktigaste är att lära barnen familjens värderingar: sparsamhet och måttfullhet.

[Wappie]

Vilka otroliga historier om olika bakgrunder som har kommit in i tråden

Jag hade inte förväntat mig att få läsa så här fantastiska och välskrivna inlägg. Det är också väldigt roligt att se att många har vågat skriva sitt allra första inlägg på forumet tack vare den här tråden. Ett stort tack till alla som har delat med sig av sin historia så här långt!

Hoppas att vi snart får läsa fler berättelser

Edit: Skulle till exempel @OldSchool @Alan_Cali @Remmiinajo @VPKe eller @superg vilja dela med sig av sin bakgrund i trådens anda?

[Remmiinajo]

Jag är till min bakgrund den yngsta i en trebarnsfamilj från en kommun med färre än 10 000 invånare. Pappa var bonde och mamma var en lågavlönad arbetare inom en kvinnodominerad bransch i kommunen. På vår gård fanns färre än 10 kor, och det fanns gott om arbete, men inkomsterna var mycket små när vi barn föddes i början av 1970-talet, eftersom gårdens produktionsinriktning då fortfarande var en annan än senare. (Efter övergången till mjölkproduktion steg inkomsterna från mycket små till små).

Mina föräldrar föddes på 1930-talet, så en viss sparsamhet hade de lärt sig redan under barndomen. Sett till materiell levnadsstandard låg vi förmodligen under genomsnittet. Familjen skaffade sin första tv när jag var 10 år (innan dess tittade vi på tv hos mormor som bodde på övervåningen) och vi hade ingen dator ens under min gymnasietid. Vi levde utan bil under hela min barndom fram till slutet av grundskolan.

I vår familj fanns dock en sorts långvarig bondsk intellektualitet: pappa läste högt för oss barn ur bland annat Sju bröder, i bokhyllan fanns det gott om (även) facklitteratur och vi följde noga med i in- och utrikeshändelser. I slutet av lågstadiet var min allmänbildning på en bra nivå för min ålder. Föräldrarna ansåg att skolgången var betydelsefull: pappa förhörde mig inför prov och mamma gav en mark om jag fick berömligt i betyg.

Jag kan inte säga att jag föddes med silversked i munnen, utan snarare med en gödselgrep i handen Det fanns gott om arbete på vår gård. När jag gick på högstadiet varade sommarlovet i ungefär en halvtimme, under vilken jag hann få en underskrift på betyget och dricka kakao med en bulle. Efter det bar det av till åkern för att sprida dynga med grep. Allt som allt var min barndom en trevlig tid. Då lärde man sig en fysisk livsstil, eftersom det inte fanns någon bil i familjen och jag saknade det inte heller. Än i dag tar jag mig från en plats till en annan – om det alls är möjligt – med egen muskelkraft snarare än med hjälp av en motor.

Den ekonomiska knappheten förändrades dock med tiden. Pappa sålde tomter och investerade de extra pengarna till stor del i aktier. Om jag minns rätt var tre av de fyra bolag pappa köpte dåliga jämfört med index, och ett var medelmåttigt. Eftersom 1970- och 1980-talen till stor del var Helsingforsbörsens guldålder, mångdubblades även långvariga, svagare innehav under årens lopp. I ett senare skede blev utdelningarna från Pohjola-aktierna skattefria till minst 1 000 % räknat från inköpspriset.

Föräldrarna tänkte också på oss barn ekonomiskt. När det började finnas något att dela ut, gavs det regelbundet till barnen i syfte att ge åtminstone den gåvoskattefria summan. Själv var jag en supersparare redan som litet barn och jag minns att jag hade en ansenlig summa sparad när mina studier började.

Jag var inte intresserad av investeringar som student eller i början av arbetslivet, utan började investera i aktier och aktiefonder som trettioåring. På grund av gåvorna och supersparandet hade startkapitalet stigit till något över 100 000 euro. Min “småspararkarriär” fick en flygande start när jag redan som 35-åring fanns med på min kommuns “rikemanslista” i skattestatistiken bland de 10 med högst inkomster, med kapitalinkomster som var nästan tre gånger högre än löneinkomsterna. Efter det har jag både gjort bort mig och lyckats i mina investeringar, men helheten ligger ändå tydligt på plus. Tack vare mina investeringar skulle jag kunna sluta mitt medelinkomstjobb redan i år om jag ville.

Min pappa, som i ekonomiska frågor hade en hög förmåga (allokeringen var förnuftig), gav oss barn – liksom barnbarnen – en ekonomiskt tryggad framtid tillsammans med min mamma. Givetvis värdesätter jag barndomens andliga arv ännu högre för egen del.

[VPKe]

Jag föddes i en liten by i Kajanaland år -75.
Mamma var primärvårdare, hon hade velat bli författare men var tvungen att arbeta med något hon hatade för att försörja familjen (i mammas släkt verkar nästan alla ha det så).
Pappa var flottare, skogshuggare, bilmekaniker, skogsmaskinsreparatör, reservdelstillverkare och till sist kantelebyggare. Han slutade lönearbeta när jag föddes vid 40 års ålder (låter bekant) och var fri konstnär under sina sista 15 levnadsår. Allt som behövde göras med händerna lyckades han med. Om verktyg inte fanns tillgängliga tillverkade han dem själv. En gammal tvättmaskin förvandlades till en svarv och bastun kunde drivas med gasol, varför inte. Det fanns bara en sak pappa inte förstod, och det var pengar. Orsaken till det förstod jag först i efterhand.

Mammas släkt hade bosatt sig i Sotkamos ödemarker på mina morföräldrars tid, där morfar hade tilldelats en bit mark. Odlingsmarken fick röjas direkt ur skogen. Det fanns ungefär sju barn i familjen, varav man hade råd att bekosta läroverk och därmed gymnasium för en av dem, vilket en del av de övriga var bittra över hela livet. Nästa generation rättade till felet och där genomförde varannan högskolestudier. Ironiskt nog verkar de som inte gick på universitet klara sig bättre än de andra. Det har inte funnits några egentliga “pengamänniskor” i släkten, men kanske i nästa generation då.

Pappas släkt kommer från Salla, nära den nuvarande gränsen. Familjen levde länge i självhushållning där pengar knappt cirkulerade. Det viktigaste var att man kunde jaga mat och tillverka allt nödvändigt. Det finns väl knappt några affärer där än idag.
Det fanns också ungefär sju barn i pappas syskonskara, varav den högst utbildade och största “pengakarlen” var forstmästare. Titeln pengakarl räckte ett egnahemshus i Sallas centrum och en mindre än tio år gammal bil till, som han till och med bytte ut under sin livstid. Hälften av barnen (och släkten) flydde till Sverige för arbetarjobb.

Farfar byggde bostadshuset tre gånger under sin livstid. Det första rev sovjetiska företrädare och förde över gränsen, det andra brände tyskarna ner. Det tredje huset står fortfarande kvar i brukbart skick. Under byggtiden bodde familjen i bastun, som fortfarande används.
På den tiden beställdes byggmaterial inte från Bauhaus, utan varje gång han återvänt från evakueringen tog farfar sågen och yxan på axeln och gav sig ut i skogen för att hämta materialet. Kort efter att det sista huset blev klart dog han.
Varje gång livet känns tungt idag tänker jag på mina mor- och farföräldrars liv.

Den ekonomiska grafen för min barndomsfamilj påminde om en nedåtgående spiral. Min far blev egenföretagare runt min födsel och mot slutet av lågstadiet fanns det knappt några inkomster. Mamma hade en fast tjänst som vi levde på under resten av tiden. Huset var betalt, men utrustningsnivån motsvarade 50-talsstandard. Varmvatten fick vi in i slutet av 80-talet och den andra TV-kanalen lagom till OS i Sarajevo. När jag började skolan hade jag sett mer av A-Studio än Pikkukakkonen. Jag kände inte till Pelle Hermanni, men jag kände till Johannes Virolainen och Teuvo Kallio och kunde skilja på DFFF (SKDL) och SDP.

Hos oss pratades det mycket om brist på pengar, men ingen verkade ha något intresse av att göra något åt saken. I någondera släkten fanns det knappt några tjänstemän eller entreprenörer. Pappas företagande var en ensam sysselsättning som fokuserade på att utveckla hantverksskickligheten medan pengar var i periferin. Pappa var beredd att pruta för sina kunders skull.

I bekantskapskretsen fanns en man som var ekonom. Tyvärr flyttade han och hans familj längre bort just när jag hade varit redo att intervjua honom. Han lämnade dock ett litet tankefrö att gro.
Jag var på sommarutflykt i Tuntsas ödemark med min pappa och farbror när jag hörde ett brottstycke av ett samtal:
”Den där Pentti pratar om de där aktierna. Att man borde köpa för att tjäna pengar på det. Hur i hela friden man kan tjäna på att flytta papper från en hand till en annan, det förstår jag inte.”
Jag var 12–13 då och hade velat lägga mig i diskussionen, men vågade inte än. Det var de sena 80-talets kasinoår och jag hade hört talas om Tuunanen, Kouri och Fryckman. Jag kände till politiken bättre än barnprogrammen och var särskilt fascinerad av konjunktursvängningar. Den kommande lågkonjunkturen blev sedan en högskola som började i precis rätt tid. Det dröjde ännu flera år innan jag investerade riktiga pengar, men jag följde och lärde mig av alla möjliga boomer.

[Ibidem]

Min far växte upp i Tammerfors och senare i Sverige i en familj av industriarbetare. Jag känner knappt till familjens bakgrund, förutom några enstaka anekdoter. Jag har knappt haft någon kontakt med släkten.

Min mors far var en yngre son på en bondgård, som inte ärvde gården utan försörjde sig och sin familj som byggnadsarbetare. Min mors mor tillbringade sitt liv mestadels som hemmafru.

Båda mina föräldrar föddes i början av 1950-talet och var, såvitt jag förstår, de första i sina släkter som gick på universitetet. Det var där de träffades. Under studietiden sägs båda ha varit aktiva kommunister.

Min far avbröt sina studier och hamnade i ett livsverk som fattig konstnär. Pengarna kom in sparsamt och oregelbundet. Skattemyndighetens riktlinjer hindrade honom från att grunda ett företag, trots att min fars arbete i praktiken var tydlig självständig yrkesutövning och inte lönearbete.

Min mor hamnade i det akademiska prekariatet, årtionden innan ordet började användas mer allmänt i Finland, som en ständigt visstidsanställd projektforskare vid universitetet. En doktorsavhandling var en dröm även efter pensioneringen, tills hälsorealiteter slutligen begravde den.

Mina föräldrar köpte en lägenhet i slutet av 1980-talet. Lägenheten gavs upp i slutet av depressionsåren. Min far varnar mig fortfarande för riskerna med bolån.

Mina föräldrar skilde sig under depressionsåren. Jag flyttade till en annan ort för gymnasiet och min mor följde med.

I den nya staden fanns ett universitet, men min mor var inte känd där, så långtidsarbetslöshet blev hennes vardag. Jag tror att hon lyckades starta och slutföra ett externt finansierat projekt. Ibland hittade hon ströjobb inom föreningslivet eller universitetsförvaltningen. Kort före sin pensionering flyttade hon igen, denna gång till huvudstadsregionen, och gjorde mellan arbetslöshetsperioderna några pätkäjobb i projekt för att hjälpa utsatta inom staden och den tredje sektorn.

I mina kusiners familjer fanns framgångsrika yrkesmänniskor. Det fanns även en företagare, men det företaget gick omkull under depressionen och skadade familjerelationerna allvarligt genom borgensåtaganden.

Bland skolkamraterna fanns till och med ägare till stora företag, men jag lärde mig inte direkt något av det. Under skoltiden läste jag visserligen mycket om entreprenörskap, men jag fick inget stöd för det och det stannade vid läsandet.

Jag har vuxit upp i en miljö där pengar inte värdesattes. Attityden var rentav att strävan efter pengar utöver det nödvändigaste är simpelt. Jag lärde mig inte att spara, utan allt vi fick skulle konsumeras eftersom det aldrig fanns allt som behövdes, även om jag som tur var aldrig behövde uppleva allvarlig fattigdom (brist på nödvändigheter).

Jag tillbringade 20 år av mitt eget vuxenliv vid universitetet. Jag gjorde val i min karriär som till slut ledde till en situation där avancemang var omöjligt. Jag fick dock min doktorsavhandling färdig, så jag behöver inte gräma mig över det som min mor gjorde. Att jag lämnade universitetet var också mitt eget beslut, till skillnad från min mors fall.

Jag lyckades uppnå en personlig ekonomi med överskott först efter att jag fyllt trettio. Det krävdes mycket medveten ominlärning, men ett stort tack går till min nuvarande fru, som för 8 år sedan förde in en striktare utgiftsdisciplin i mitt liv än vad jag själv hade utövat.

Först när jag kom till den privata sektorn började jag på allvar satsa på att systematiskt förbättra min ekonomiska ställning. Till detta hör, förutom utgiftsdisciplin, att förbättra inkomstströmmarna och att investera överskottet produktivt.

Min bakgrund märks fortfarande i en viss syn på vad som är etisk kapitalism och vad som inte är det. Även om FIRE lockar, har jag svårt att förena det med den kristna etikens gyllene regel (behandla andra så som du själv vill bli behandlad) och det kantianska kategoriska imperativet (följ endast den regel som du skulle vilja se som allmän lag). Av dessa regler följer att även om mitt eget agerande är så obetydligt att det inte märks i helheten, måste jag också begrunda vad som skulle hända om alla handlade enligt samma principer.

Bakgrunden märks också i att jag inte har några förebilder eller mentorer i min närkrets. Egentligen har jag lärt mig allt genom att läsa böcker och via sociala plattformar som Inderes-forumet.

[Ylipaallikko]

Fantastiska berättelser alla har! Tack för att ni delar med er av dessa.

Jag är själv inte född med en guldsked i munnen. Jag kommer från en splittrad familj, är ett barn av lågkonjunkturen och äldst av mina syskon (numera något under 40 år). Min mamma är den första i hela släkten med högskoleutbildning (vicehäradshövding), jag är den andra som suttit i universitetsbänken (kandidat). Sedan dess har mina småsystrar avlagt yrkeshögskoleexamen och investerar småbelopp i indexfonder. Pappa och mina lillebröder är fattiga arbetare, mina vänner är främst låg- eller medelinkomsttagande hippies.

Min mamma började gradvis bli förmögen efter att ha fått en fast anställning i Helsingfors under depressionsåren, varifrån hon gick i pension redan för flera år sedan vid 59 års ålder. Hon sparade och investerade små summor i indexfonder åt oss barn i början av 2000-talet. Därifrån kom den enda och viktigaste lärdomen om investeringar: det lönar sig alltid att spara och investera, även om man inte förstår så mycket av det. Hemma hos oss pratades det om investeringar så pass mycket, alltså betydligt mer än i de flesta andra familjer, och vi reste ganska ofta under mina tonår trots att vi i övrigt levde sparsamt. För min pappa blev det däremot aldrig något över till sparande, utan han blev svårt skuldsatt och blev dessutom arbetslös vid över 50 års ålder.

När jag flyttade hemifrån levde jag fattigt och fokuserade på studier som intresserade mig och på ströjobb. Jag köpte min första bostad tillsammans med min (nuvarande ex-)fru vid 30 års ålder. Som startkapital fungerade den fondinvesteringspott som jag själv också hade byggt upp med små belopp under mina ungdomsår. Före skilsmässan började jag investera på nytt och blev intresserad av att sträva efter ekonomiskt oberoende. Jag hade levt mer eller mindre ur hand i mun under en lång tid och ville aldrig mer hamna i den situationen.

Målmedvetet investerande började i praktiken från noll vid den mogna åldern av 32 år, när jag hade fått ett fast jobb och en snabbt stigande inkomstnivå. För några år sedan började jag spara 50–70 % av mina inkomster och investera allt som blev över på marknaden. Från min mamma har jag under årens lopp fått små summor i gåva. Nu har förmögenhet och månatliga utdelningsinkomster ackumulerats i sådan grad att jag inte längre behöver oroa mig särskilt mycket för om det finns mat på bordet, oavsett vad som händer. Om det kniper skulle jag klara mig bra med väldigt lite arbete (jag arbetar inom en bransch med skriande arbetskraftsbrist) och med hjälp av mina investeringar. Jag har uppnått ett slags ekonomisk sinnesro och skapat möjligheter till ett bättre liv för mig själv.

Jag tjänar hyfsat bra och jobbar av egen fri vilja förkortad arbetsvecka, eftersom jag vill njuta av livet även här och nu. Utgifterna är små eftersom jag till min natur är lagd åt det asketiska hållet. Sinnesron ökar av att det en dag kommer både pengar och andelar i fastigheter i huvudstadsregionen via arv. Enligt mina beräkningar är jag i vilket fall som helst ekonomiskt oberoende senast vid 50 års ålder.

Jag tackar både min mammas exempel och stöd samt min egen beslutsamhet för det. Jag vill givetvis hjälpa även andra “vanliga människor” att sätta sig in i investeringsvärlden, och några av mina vänner har faktiskt blivit intresserade och kommit efteråt för att tacka när jag har hjälpt dem att komma igång. I min vänkrets är jag den enda i vars familj man har pratat om investeringar istället för att bara avfärda det som en “hobby för de rika”.

[Jonez1]

Den här tråden innehåller verkligen intressanta bakgrundshistorier, och skribenterna har berättat överraskande öppet om saker som man kanske inte skulle basunera ut någon annanstans.

Jag tycker inte att jag passar in i någon typisk investerarprofil sett till min bakgrund, så flera tidigare skribenter som kommit från väldigt anspråkslösa förhållanden uppmuntrade mig att öppna upp.

Min far var ursprungligen bondpojke, den äldste av bröderna, som dock inte fick ta över gården utan tvingades ge sig ut i världen. Brödet var inte brett i fiskaryrket. Mamma sålde fisken på torget och till det behövdes en bil, vilket var ganska sällsynt på 1960-talet.

Mina föräldrar köpte en liten lantbruksfastighet med skog för lånade pengar när jag ännu var i förskoleåldern. Jag kom in på läroverket eftersom inträdesproven slopades just då. Böcker och mat kostade pengar, men kommunen betalade skolresorna. Jag vet inte varifrån mina föräldrar fick fram pengar till min skolgång, för enligt grannarnas skvaller var vår gård till salu på grund av skulder.

Eftersom jag tydligt hade “läshuvud”, började jag på gymnasiet och blev släktens första student och därefter även den första akademiskt utbildade. Jag hamnade inom datateknikbranschen eftersom det intresserade mig mest.

Nokia blev min arbetsgivare och det har påverkat min karriär som investerare på ett speciellt sätt. Jag började mina studier innan jag ryckte in i det militära, så värnplikten kom först när jag redan var i arbetslivet. Nokia hade en nyemission precis när jag inte officiellt tillhörde personalen, så den aktiepotten gick mig förbi. Jag var inte särskilt intresserad av investeringar då än, men den emissionen lät som något man borde ha deltagit i, så det gnagde djupt i bakhuvudet. Senare visade det sig att vissa av mina dåvarande kollegor som deltog i emissionen hörde till de så kallade “Nokia-miljonärerna” (i mark) runt år 2000.

Jag köpte min egen lägenhet så snart det var möjligt och det krävde betydande förhandssparande på den tiden. Därefter slukade räntebetalningar (då en ganska förmånlig grundränta på ca 9 %) och amorteringar (lånetiden var normal, det vill säga under 10 år) alla extra pengar, så det fanns inga möjligheter till investeringar.

Lyckligtvis hade min blivande fru, även hon uppvuxen på en bondgård, köpt en lägenhet för sina arvspengar, så när vi flyttade ihop sålde hon sin lägenhet och jag sålde hälften av min till henne, varvid jag återigen var skuldfri. Pengar började åter samlas på kontot, så vi köpte snart en större lägenhet utan lån. Och kontot var återigen nästan tomt för en stund.

Förargad över den missade teckningsmöjligheten i Nokia-aktier bestämde jag mig för att bli investerare när HPY blev Elisa och man fick aktier mot medlemsbeviset. Samtidigt tecknade jag maximalt antal aktier till ett rimligt pris. Jag tänkte att den aktiepotten var en “spelbricka” vars framgång inte spelade någon roll, jag var alltså beredd att förlora allt. Ursprungligen var tanken att kvitta framtida telefonräkningar med utdelningarna, och det har förverkligats ganska väl. Jag har kvar de aktierna än idag och de utgör grunden i min portfölj.

Det gick återigen några år och saldot på kontot växte, och än en gång var vi på bostadsaffär, återigen utan lån. Vi var då fortfarande under fyrtio, hade två barn och en rymlig skuldfri lägenhet i huvudstadsregionen. Dessutom en nyköpt mellanstor bil och en sommarstuga som frun fått i arv.

Och återigen var kontot tomt för en stund. Först efter detta, när saldot åter började växa, började det gradvis kännas som att man kunde göra något annat med de extra pengarna än att låta dem ligga på kontot, eftersom vi redan var på “toppen” av vår bostadskarriär. Jag tillhörde då den näst högsta inkomstdecilen.

Först runt år 2010 började det växande saldot på kontot kännas betungande. Bilen hade bytts ut mot en ny vid 10 års ålder, vilket slukade en del av saldot. Det allmänna ekonomiska läget såg positivt ut, så jag gjorde betydande engångsinvesteringar i olika aktie- och blandfonder. Jag har gjort ganska stora investeringar i fonder även efter det, men alltid så att engångsinvesteringarna är betydligt mindre än hälften av kontosaldot.

Sedan kom sämre tider och jag blev arbetslös som 50-plussare. Jag kalkylerade då att vi skulle klara oss på min fru inkomster fram till pensionsåldern genom att nalla på kapitalet, men pensionen skulle bli ganska liten och kapitalet skulle kanske vara nästan slut vid pensioneringen. Kvar skulle kanske bara finnas hemmet, stugan och bilen.

Jag var arbetslös i sammanlagt nästan två år mellan visstidsanställningar. Även om jag fick inkomstrelaterad ersättning i början, motsvarande ungefär den finländska medianlönen, var jag tvungen att dra åt svångremmen och stoppa alla extra utgifter.

Till slut gav det flitiga arbetssökandet resultat och jag fick en fast anställning. Jag var förstås tvungen att pruta på den tidigare lönenivån, men det var ett litet pris att betala för att återigen ha en fast inkomst och slippa oroa sig för morgondagen, eftersom kontosaldot har fortsatt att växa. Även bilen byttes ut mot en ny efter över 10 års användning, samma dag som prövotiden gick ut.

Jag har deltagit i några nyemissioner de senaste åren, men för dem är det totala saldot på minus. Antalet aktier jag fått i emissionerna har varit så obetydligt att inte ens en hundraprocentig uppgång i en enskild aktie täcker förlusterna i euro från ett större “vanligt” aktieköp gjort på alltför känslomässiga grunder. Jag går plus i aktier endast med Elisa. Det verkar inte som om jag är gjord för direkta aktieinvesteringar, men jag har tänkt behålla de nuvarande innehaven som de är.

Nu är vi återigen i en situation där saldot på kontot börjar kännas betungande. Mina föräldrar sparade sin skog helt i onödan, så nu är jag tvungen att avverka den ärvda skogen så att inte rötsvampar eller granbarkborren tar allt. Den första avverkningen resulterade i ett hygge på flera hektar, men efter det har det blivit något över till mig själv också.

Min fru har också ärvd skog nu, och inkomsten därifrån är betydligt större än min egen. Hennes “investeringsstil” är tyvärr att låta pengarna ligga på bankkontot. I mina egna fondinvesteringar ligger avkastningen sedan start på 50–110 %, medan alternativet hade varit ett konto med nästan nollränta. Lyckligtvis har bara en av mina aktiefonder varit en dålig investering, då dess avkastning har pendlat kring noll i flera år och nu lyckligtvis är tillbaka runt +15 % sedan start.

Jag är själv alldeles för försiktig i min roll som investerare, det vill säga jag vågar oftast inte göra någonting. Mitt förhållande till pengar är nog ganska märkligt, för när det gäller små summor räknar jag ofta örena noga, men när det handlar om stora summor kan jag göra snabba drag (t.ex. köpa ny bil så snart jobbet var säkrat), eftersom jag upplever att kontosaldot bara är en siffra. För mig är en investering en summa med minst fyra siffror, hellre fem eller fler. Mindre summor än så är närmast fickpengar som saknar betydelse. Jag har alltså varit en dålig investerare eftersom jag aldrig har strävat efter att maximera avkastningen. Den nuvarande situationen är främst ett resultat av sparsamhet hemifrån, en utbildning och ett yrkesval som möjliggjort goda inkomster, samt några lyckliga slumpmässiga händelser (mer om dem kanske i ett annat sammanhang). Det största tacket går dock till mina föräldrar, som möjliggjorde min utbildning.

Först nyligen kom det fram att min far köpte aktier på 1960-talet. Nu är de värda några tusen euro. Jag minns visserligen att jag såg ett aktiebrev i min barndom (eller om det bara var ett), men jag förstod inte vad det var, eftersom vi aldrig pratade om investeringar.

[tapiokakari]

Intressant fråga, särskilt för mig själv. Jag kommer från mycket fattiga, nästan asketiska förhållanden och har byggt upp min nuvarande livskvalitet helt själv, först genom att utbilda mig och sedan genom att fatta genomtänkta beslut under min karriär. Jag har inte fått något arv förutom några tiotusentals euro.

Visst är vi som kommer från fattiga förhållanden mer beslutsamma och ibland också försiktigare investerare än genomsnittliga medborgare som redan fått startkapital, BMW:s och studentbostäder. Vi värdesätter säkert också grundläggande saker och behov mer, vilket syns i valet av investeringsobjekt.

[evilK]

@tapiokakari

Vi som kommer från fattiga förhållanden är säkert mer beslutsamma och ibland också försiktigare investerare än normmedborgare som redan fått startkapital, BMW:s och studentbostäder.

Jag skulle vilja ifrågasätta detta lite. Normmedborgare har verkligen inte fått särskilt stora startkapital och betalda studentbostäder hemifrån. De nämnda har alltid varit rika familjers angelägenheter och inte något medelnormalt.

[T_sijoittaja]

@tapiokakari

Arvet har inte varit mer än några tiotusen euro.

Kanske det inte är så lite :

“Enligt Statistikcentralen fick hälften av arvtagarna arvsandelar på mindre än 14 000 euro år 2020.”

[Shinjuku-mies]

@tapiokakari

Jag kommer från mycket fattiga, nästan asketiska förhållanden och har byggt upp min nuvarande livskvalitet helt själv, först genom att utbilda mig och sedan genom att fatta genomtänkta beslut under min arbetskarriär. Jag har inte fått mer än några tiotusentals euro i arv.

Jag själv anser att jag kommer från ekonomiskt knappa förhållanden med lärdomar från depressionstiden, men ändå bortskämd med leksaker och spelkonsoler mitt under den värsta depressionen, vilket jag ibland har påmint mina föräldrar om i efterhand, att det inte hade behövts, eftersom jag kunde spela hos kompisar och utomhuslekar var mer värdefulla än inomhuslekar och spelkonsoler, då var skärmtiderna inte så bra.

Denna ekonomiska knapphet fortsatte tyvärr efter depressionstiden, då mina föräldrar aldrig vågade skaffa ens en ägarbostad, trots att jag i efterhand har räknat ut att de redan skulle ha två skuldfria egnahemshus med de pengar som har gått till hyror. De lever fortfarande knapert, nästan i pensionsåldern, vilket jag beklagar djupt.

Jag har inget större arv i sikte för mig själv, och om jag hade det, skulle jag förmodligen tacka nej till allt. Det mest värdefulla där skulle vara en personbil och en stuga värd under 30 000 euro, som jag själv inte har besökt på snart 10 år. Om de andra syskonen senare vill ha sin del av dem, drar jag mig gärna ur beräkningarna, min växande investeringsförmögenhet räcker för mig.