Jag sitter här och tänker på det förflutna och särskilt på tiden kring finanskrisen. Mina egna känslor var ganska speciella under krisens gång. Den krisen kändes så total, det var som ett enda störtlopp på bred front. Här är kortfattat känslorna från den tiden:
Till en början, när det smällde till, drabbades jag av någon sorts panik, men sedan tog jag mig samman och tänkte att något borde göras. Som tur var publicerade Warren Buffett sin berömda debattartikel hösten 2008, där han uppmanade till att köpa amerikanska aktier. Jag blev inspirerad av det och flyttade investeringar från andra marknader till USA. Under en kort tid kändes det som att allt var bra nu.
Men nedgången fortsatte och fortsatte, och i mars 2009 började desperationen sätta in – skulle kurserna aldrig gå upp igen? Vid den tidpunkten låg jag rejält på minus, både i procent och i euro; jag hade aldrig tidigare legat så mycket back. Jag fortsatte ändå att investera i USA i tron om att det skulle återhämta sig till slut.
Senare kunde man se att min portföljs botten nåddes i mars 2009, mer än ett halvår efter att krisen började. En känsla av lättnad infann sig dock inte förrän i början av 2010, man visste ju förstås inte var botten var då.
Det var en ganska bister upplevelse och det mentala obehaget är något man inte glömmer i första taget. Jag hade själv totalt underskattat min risktolerans. När en sådan nedgång på 50 % faktiskt drabbar portföljen och ett belopp motsvarande åratal av sparande raderas ut, först med en smäll och därefter plågsamt långsamt men säkert från portföljen, så känns det riktigt illa.
Det här personliga minnet kom för mig; den där finanskrisen är mentalt den svåraste perioden under hela min tid som investerare (sedan 1998). Inget liknande har varit i närheten vid något annat tillfälle.


