För några dagar sedan kom ett gemensamt uttalande från Sverige och Brasilien. Båda länderna vill utöka det industriella samarbetet med ytterligare 20 Gripen-flygplan.
Brasiliens första lokalt producerade Gripen E rullade ut i Gavião Peixoto i mars 2026. Detta är betydelsefullt eftersom inhemsk produktion förändrar programmets politiska förutsättningar. När jobb, ingenjörskapacitet, industriellt kunnande och nationell stolthet är knutna till en försvarsplattform blir den mycket svår att ersätta.
De ytterligare 20 flygplan som nu diskuteras ska därför inte ses som en separat försäljningskampanj. De är snarare en naturlig fortsättning på ett program som Brasilien redan har integrerat. Saab expanderar helt enkelt inom ett system där Brasilien redan har utvecklat den industriella basen för tillverkning. Det rör sig om mycket långsiktiga tillgångar.
Det planerade innovationscentret tillför ytterligare en positiv dimension, då en permanent FoU-närvaro (forskning och utveckling) med fokus på utveckling, underhåll och uppgraderingar av Gripen är enastående. Med tanke på hur länge dessa program vanligtvis löper talar vi om ett 30 till 40 år långt institutionellt åtagande. Brasilianska ingenjörer kommer att bygga upp kunskap kring plattformen, framtida uppgraderingar kommer att ha en lokal teknisk bas och programmet blir allt svårare att avveckla över tid. I mina ögon är detta, för den typ av verksamhet som Saab bedriver, den djupaste och starkaste formen av kundlåsning (customer lock-in), eftersom kunden själv är med och formar produkten.
C-390-aspekten gör strukturen än mer intressant. Sverige köper brasilianska transportflygplan samtidigt som Brasilien utökar sin Gripen-flotta. Det förvandlar relationen till en genuin bilateral försvarsindustriell och politisk pakt mellan två länder. Det skapar en form av ömsesidigt beroende. Ömsesidigt industriellt och politiskt beroende är mer hållbart än en ren exportförsäljning eftersom båda parter har något att försvara. Sverige har ett intresse av Embraers framgång med C-390. Brasilien har ett intresse av Gripens långsiktiga utveckling. Programmet är därmed förankrat bortom en “normal” upphandlingscykel.
Om vi antar ett pris på cirka 150 miljoner USD per flygplan (all-in basis), skulle 20 ytterligare Gripen E/F innebära ett potentiellt programvärde på omkring 3 miljarder USD. Den brasilianska produktionsbasen hjälper också till att minska Saabs kapacitetsbegränsningar över tid, eftersom en del av den framtida volymtillväxten sker utanför Sverige.