Att köpa luftvärn på samma sätt som man köper försäkringar är hur man hamnar i Maginotlinjen-problemet. Man kan bygga något imponerande på ett ställe, för att sedan bli kringränd genom de luckor man ignorerat.
Min tolkning är att många av Ukrainas snabbrörliga lösningar ligger i kort- och medeldistanssegmenten. Lasrar hör också hemma där. Ljus färdas långt, men stridslasrar är beroende av geometri eller väder. De kräver siktlinje, och atmosfären försämrar strålkvaliteten genom turbulens, absorption och spridning. Det begränsar de praktiska bekämpningsavstånden, åtminstone under de närmaste åren. Vi får se hur det utvecklas. Men även en högeffektiv kortdistanslaser behöver fortfarande långdistanssensorer för att upptäcka hot tidigt och vägleda insatsen innan målet befinner sig inom laserns begränsade fönster.
Bristen finns dock i långdistanslagret. Europa behöver fler långdistansinterceptorer och den industriella kapaciteten för att underhålla dem, eller riskera att bli evigt beroende av USA (vilket USA för övrigt inte verkar vilja). Men att bara bygga det lagret är inte ett kostnadseffektivt svar. Man behöver också de angränsande nivåerna: kortdistansförsvar, motmedel mot drönare (counter-UAS), sensorer samt ledning och kontroll, eftersom de ökar uppdragseffekten per dyr interceptor. Den billigaste “bekämpningen” är ofta den man inte behövde genomföra. Kostnadseffektivitet kommer från arkitekturen och bekämpningslogiken, inte från att satsa allt på en enda “billig” effektor.
När det gäller leverantörsexponering är Rheinmetall redan välpositionerat inom luftvärn, inklusive kanonbaserade kortdistanslösningar, långdistansrobotar genom partnerskap, och har laserexponering via samarbete med MBDA i Tyskland, vilket inkluderar planer på att etablera ett samriskföretag (joint venture) för marina lasrar under 2026 (vi får se). Saab ser ut att vara mer inriktat på sensorer och kortdistanseffektorer, vilket fortfarande skapar en uppsida, men mixen är annorlunda. På sidan för kostnadseffektiva effektorer har Saab Nimbrix, en kompakt counter-UAS-robot med ett bekämpningsavstånd på upp till 5 km. På långdistanssidan har Saab och Boeing GLSDB, som Saab marknadsför med en angiven räckvidd på 150 km. När det gäller lasrar rör sig även det brittiska DragonFire-projektet framåt, lett av MBDA tillsammans med Leonardo och QinetiQ, och Storbritannien har lyft fram en driftskostnad under £10 per skott i demonstrationer. Och du nämnde Israel där.
Om man zoomar ut behöver nationer fortfarande en balanserad luftvärnsinfrastruktur. Decennier av underinvesteringar har lämnat Europa med tunna ammunitionsförråd och ojämn skiktning (mer kortdistans när långdistans behövs och vice versa). Samtidigt har Europa förlitat sig tungt på amerikanska leveranskedjor och inte behållit tillräcklig kapacitet på hemmaplan. Att återuppbygga den försvarsindustriella basen är svårt eftersom den begränsas av brist på yrkeskompetens, kvalificerade underleverantörer, energi- och tillståndsfriktioner samt långa kvalificeringscykler. Implikationen är tydlig. Politiskt stöd och finansiering kommer att behöva bestå i åratal om vi vill ha en välfungerande försvarsindustriell bas, och det flödet kommer att lyfta huvudleverantörer (primes) samtidigt som det skapar utrymme för nya aktörer som förbättrar teknikbasen över tid. Det kommer inte att ske omedelbart.