Det kommer eventuellt en ny modell från Saab, Saab 700. Just nu ligger kursen runt 690 SEK.
Hoppas vi inte återvänder till 96- eller 99-tiderna. 900 och 9000 lockar mer 
En festlig gubbe lekte med AI igen och bad den skapa en fiktiv Inderes-310-version (riktkurs 310 SEK).
Denna tråd är en fortsättning på kommentaren: Inderesin kahvihuone (Osa 10) - #10503 käyttäjältä Suppilovahvero.
Föregående tråd:
Måste erkänna att det blir ganska sällan jag handlar mat på Citymarket. Varje gång jag går dit känner jag verkligen ett styng i hjärtat när jag ser slutsumman i kassan 
EDIT: Detta hör ihop med
Citymarkets fördelar kan, lite beroende på butik, anses vara tillgången på lokala produkter och att frukt- och grönt- samt brödavdelningarna i genomsnitt har en bättre exponering än hos konkurrenterna. Men mina egna inköp har koncentrerats till Lidl sedan jag slutade arbeta i kassan på S-affärerna för drygt 10 år sedan. Men man får inte allt därifrån heller, och då kompletteras dagligvaruinköpen hos de inhemska kedjorna. Matkostnaderna skulle sannerligen öka rejält om man koncentrerade sina inköp till Kesko.
Jag har hört i min närkrets angående Lidl att folk inte vågar gå dit för att de inte känner till produkterna. ”Jag kan inte handla på Lidl”, direkt citerat, vilket jag tycker är märkligt eftersom det faktiskt står ”kycklingstrimlor” (kanasuikale) på de där paketen med kycklingstrimlor. Man hör även ”Natsisiwa”-kommentarer, men dem kan man gott lämna därhän. Lidl förde i tiden med sig mycket välkommen konkurrens till den finländska dagligvarumarknaden.
Jag har skissat upp olika milstolpar i mitt huvud för att konkretisera utvecklingen av vår familjs portföljer. Ett av de tydligaste stegen har varit att bruttoavkastningen på min och min frus portföljer skulle nå samma nivå som min egen bruttoårslön.
Nu, efter ungefär 3,5 år av volatil resa, kan jag med glädje konstatera att jag har nått den nivån, även om det än så länge bara är ett enskilt fall. Prestationen värmer i tanken, eftersom den i princip – om den uppnåddes konsekvent – skulle göra det möjligt för en av oss att lämna arbetslivet. Jag känner inget sug efter FIRE, men jag gillar tanken på att vara ekonomiskt oberoende, särskilt i dessa osäkra tider.
Så länge portföljernas tillväxt i euro fortsätter, blir det naturligtvis lättare att nå målet för varje år som går. I år skulle det krävas en tillväxt på cirka 50 % i båda portföljerna för att upprepa detta. Jag varken tror eller förväntar mig att nå dit, men jag får åtminstone njuta av denna känsla av lätthet för en stund.
Man kan absolut besöka Lidl då och då, men där saknas vissa produkter som man bara hittar på S-market/Prisma/K-super/Cittari. Och jag försöker alltid prioritera inhemska produkter om priset är i närheten av det utländska; en prisskillnad på typ +10 % gör mig inget.
Edit: och som aktieägare måste man ju köpa Olvi eller produkter tillverkade av Olvi 
Produktbrister är en mycket relevant poäng. Lidls produkter har dock numera en ganska hög grad av inhemskt ursprung.
Förra året var exceptionellt avkastningsstarkt (Helsingforsbörsen ca +30 %), så det är lätt för särskilt en nybörjarinvesterare (jag säger inte att du är en) att förblindas för verkligheten. Man måste dock komma ihåg att den genomsnittliga årsavkastningen ligger runt 7 %. Men visst är det kul att leka med tanken, det gör jag själv också. Och när jag sedan låter de realistiska kalkylerna göra jobbet, märker jag att det fortfarande finns arbete kvar att göra.
Ingen fara, med 3,5 års erfarenhet av investeringar känner jag mig fortfarande som en total nybörjare, och jag kan ärligt talat inte nämna en enda styrka som jag skulle kunna motivera, ens för mig själv, att jag skulle vara en bättre investerare än genomsnittet. Jag inledde mitt investerande med att förstöra så pass mycket kapital att jag inte tror att jag kommer att bli högmodig särskilt lätt längre. Främst gläds jag åt ett bra år, den tillfälliga medvind det ger, samt att riktningen har vänt sedan mina första steg som investerare.
Som ung man på nittiotalet var jag i Frankrike på arbetsresa. Jag förundrades storligen över den blågula logotypen; undrade om det var en svensk leksaksaffär. Jag gick inte in eftersom jag inte behövde några leksaker, och jag småskrattade för mig själv åt butikens namn; oerhört svårt att uttala, det känns som om tungan vänder sig ut och in ner i halsen. Nåväl, leksaksaffären slog ner i Finland och expanderade i rask takt. Och se, jag är kund i den där leksaksaffären. Helt otroliga grejer bland bruksvarorna. En uppsättning köksknivar, kostade de kanske 15 €, man får leta efter bättre knivar. Mutterdragaren är en legend, med den lossnar vad som helst. Sneakersen var ett skämt, om än ett bra sådant. På något sätt har jag tänkt att man går till Citymarket på min ort för att liksom ”visa upp sig”, för att köpa förfärligt dyra produkter som enligt min mening inte alls är av bättre kvalitet. Prisskillnaden är stor. Men eftersom jag varken vill eller behöver ”visa upp mig” så går jag till leksaksaffären. Om jag inte hittar något får jag hjälp. Allt fungerar, vad mer behöver jag?
Jag har blivit något av en S-hatare sedan jag började handla på Lidl.
Som gammal Prisma-fan har jag nu i ungefär ett år gjort 90 % av mina inköp på Lidl, och jag har inte behövt gå till Prisma särskilt många gånger. Visst finns det inte precis varje frukt eller grönsak vid varje besök, men det finns alltid dussintals alternativ och basprodukterna finns alltid. Samma sak i proteinhyllorna och bland mejeriprodukterna. Tjärschampo finns också i standardsortimentet. Vardagshandlingen går alltså smidigt och billigt.
Det finns förstås brister också. Brödsortimentet är svagt, då det praktiskt taget inte erbjuds några lokala produkter. Bake-off-avdelningen förlorar också mot både Cittari och Prisma. Och det är trångt under rusningstid.
Men nu när jag har blivit “Lidlifierad” har jag vid besök i Prisma förundrats över hur det aldrig verkar finnas något som motiverar all den golvyta, med tanke på kundens tidsanvändning. Samma helt vanliga kött i lite olika marinader så långt ögat når, fem olika sorters gris-nötmaletkött, dussintals nästan identiska frysta potatisprodukter och makaroner. Samma produkter i varje Prisma. Det känns helt meningslöst att slösa tid där, när man inte ens sparar pengar eller äter mer mångsidigt.
Kesko däremot briljerar på just de områden där Lidl brister och som S-maffian inte fyller. Gott om lokala produkter, mer speciellt kött och styckningsdelar utöver bara kycklingfiléstrimlor, egna husets produkter och experiment. Det beror förstås på köpmannen, men om jag har behov av något mer speciellt än Lidls bassortiment, styr jag 100 % av gångerna mot Cittari.
Det är nog ingen idé att ens prata om S-koncernens mindre butiker här, då prisnivån återigen hoppar upp till något orimligt (jmf. Lidl), och sortimentet förbättras inte direkt jämfört med K-butikerna.
Förr hade jag ibland migrän på helger och semestrar, nu har jag diversifierat den även till vardagar.
Nu ska jag gå och lägga mig i ett mörkt rum. God natt i åtminstone ett par timmar!
Jag stötte på mitt första ordentliga fall som påminner om ett investeringsbedrägeri eller åtminstone otillåten investeringsmarknadsföring, och jag tänkte dela med mig av erfarenheten här ifall någon annan råkat ut för samma sak. Jag hittade ett mycket liknande omnämnande av samma aktör på nätet:
Jag blev kontaktad via ett kallsamtal som jag svarade på av ren nyfikenhet. Ringaren presenterade sig som representant för ett företag vid namn Minerva Capital från Japan och bad om min e-postadress för att kunna skicka mer information om en investeringsmöjlighet i ett onoterat AI-bolag. Jag gick med på detta också, av ren nyfikenhet. Via e-post kom några länkar och en presentation om ett företag som heter Cerebras Systems, vars börsintroduktion (IPO) tidigare hade ställts in. I det här skedet kom nästan ingen konkret information om själva Minerva Capital. Som en snabb slutsats tänkte jag väl då att detta Cerebras Systems av någon anledning söker ytterligare finansiering via en förmedlare efter att börsnoteringen misslyckats.
Lite senare fick jag ett nytt samtal, den här gången från Polen. I det här samtalet förklarades sakens rätta natur. Ringaren var en ganska trevlig engelsktalande man som förklarade att han representerade investeringsbolaget Minerva, som erbjuder privata investerare möjligheten att investera i onoterade bolag ”likt en institutionell investerare”. Under samtalet guidades jag till olika webbplatser för att ”kontrollera” företagets legitimitet. I efterhand grämer det mig att jag inte antecknade allt mer noggrant, då fokus mest låg på att samtalet fördes på snabb engelska med stark accent. En del saker gick säkert förbi.
Samtalets huvudsakliga innehåll var grovt:
Samtalet avslutades och jag var fortfarande väldigt skeptisk, men helheten verkade vid ett första intryck ganska professionell. Det fanns ingen press att fatta beslut, vilket ökade förtroendet. Företagets webbplats såg utåt sett överraskande snygg och trovärdig ut, även om man inte kunde granska källkoden eller ens kopiera saker. Dessutom finns det riktiga företag inom investeringsbranschen som verkar under namnet Minerva, som till exempel Minerva Growth Partners, vilket åtminstone till en början ledde mig fel eftersom sökresultaten gav innehåll som validerade detta ”riktiga” Minerva.
Jag vet inte om jag kan leta i Japans företagsregister, men jag hittade i alla fall inte detta Minerva Capitals där. Näst på tur bad jag en AI hjälpa till med en checklista över vilka tillstånd ett sådant här investeringsbolag borde ha för att få marknadsföra sig i Europa. Från AI:n kom villkoret att ett investeringsbolag som marknadsför sig inom EU bör ha minst ett av följande:
Genom mina egna efterforskningar hittade jag inga bevis för att något av dessa villkor uppfylldes för Minerva Capitals del. Dessa två var tillräckliga för mina egna slutsatser, och dessutom hittade jag den där enda kommentaren om en liknande erfarenhet. Det måste vara ett bedrägeri.
Häromdagen kom det här tredje samtalet, och jag avslutade det genom att berätta att det ringde för många varningsklockor och att det inte fanns tillräckligt med förtroende. Efter ett kort samtal lade han på luren och sedan dess har inget mer samtal kommit. Jag tycker det är intressant hur lite jag har hört om sådana här erfarenheter. Å andra sidan blev jag lite förvånad över mig själv, hur jag i något skede nästan trodde på den här slumpmässiga typen från andra sidan jorden.
Räknade någon hur många minor man körde på med KÖP-rekommendationen förra året?
Eftersom det statliga bolaget VR har expanderat även till Sverige är det svårt att veta om passagerarsiffrorna de rapporterar bara gäller Finland eller om även de svenska siffrorna ingår.
I fortsättningen kommer ju en allt större del av omsättningen från Sverige.
Hur har det gått så här långt? Man tvingas se alldeles för många liknande nyheter? Hur KAN det vara möjligt att all den värdighet det innebär att få gå i graven i frid när det är dags, omgiven av bekanta, nära och kära, och kärlek, i en välfärdsstat – nu i stället innebär att avlida fastbunden ensam i en stol. Kan någon berätta för mig hur det har blivit så här? Det skrämmer mig att åldras när man inte vet om det här bara kommer att bli allt galnare. Jag är djupt sorgsen.
Lidl har sin givna plats även i mina egna inköp. Själv använder jag det för spontana fruktinköp – på Lidl får man ofta tag på lite mer exotiska frukter (litchi, granatäpplen, kaktusfikon, osv.) betydligt billigare än i K- eller S-butikerna. Å andra sidan kan man inte lita på att allt alltid finns inne; vissa dagar kan utbudet vara riktigt klent, men ofta hittar man något trevligt som piggar upp.
Vi äter en hel del frukt hemma, så vi är lite kilopriskänsliga. Den lokala Citymarketen har förvisso ett bra sortiment, men priserna är ibland helt hutlösa när man går utanför bassortimentet.
Det blir förmodligen ännu galnare. Befolkningens åldrande garanterar att resurserna blir allt knappare i framtiden. Man får hoppas på hjälp från AI och humanoidrobotar 
Befolkningens åldrande är inte ett tillfälligt fenomen
Finlands befolkning i pensionsåldern fortsätter att öka snabbt under hela prognosperioden, även under 2040-talet. På 2050-talet kommer det att bo cirka 1,5 miljoner personer i pensionsåldern i Finland, och år 2050 är redan var sjunde finländare över 74 år.
Under hela prognosperioden ökar antalet av de allra äldsta, det vill säga de över 84 år. Det ökar särskilt snabbt från början av 2030-talet och tillväxten fortsätter att vara kraftig ända fram till 2050-talet.
– Även om långsiktiga befolkningsprognoser innehåller betydande osäkerhetsfaktorer är i synnerhet den kraftiga ökningen av den äldre befolkningen oundviklig i alla Finlands regioner, betonar MDI:s ledande expert Rasmus Aro, som har utarbetat befolkningsprognosen.
– Denna stora demografiska omställning kommer att utmana tjänsteproduktionen i både kommuner och välfärdsområden i framtiden.
Andelen av befolkningen i arbetsför ålder, det vill säga 20–64-åringar, av den totala befolkningen kommer att minska, medan antalet personer i pensionsåldern i förhållande till de i arbetsför ålder ökar.
Har inte det där Esperi Care redan en gång utmärkt sig när det gäller försummelser som lett till en kunds död, så det är ett under att verksamhetstillståndet ens finns kvar.
Hej härifrån nattskiftet.
Jag ska försöka förklara något så begripligt som möjligt. Jag har jobbat inom äldreomsorgen i ungefär 15+ år. En stor del av de boende har någon form av minnessjukdom. Vissa har en lindrig variant, men en stor del vet inte om det är jul eller midsommar. Natt eller dag. År 1930 eller 2026.
Om begränsningar och att “binda fast”.
Det finns olika typer av begränsningar. Bland annat att ha sänggrindar uppe, hygienoveraller och till exempel detta med att binda fast.
När man pratar om att binda fast handlar det alltså om att kunden “spänns fast” i till exempel en G-stol med ett grenbälte. Ungefär som med bältet i en bilbarnstol. Genom att prata om att “binda fast” får man det medvetet (klickbete) eller oavsiktligt att låta mycket råare än vad det faktiskt är. Idén med detta är till exempel att förhindra att personen ständigt vandrar iväg, ramlar och ställer till det på andra sätt. Bältet kan användas i syftet att kunden ska sitta kvar under måltiden. Eller för att sitta tillsammans med de andra och titta på TV eller lyssna på prästens predikan vid besök i vårdhemmet och så vidare.
Sänggrindar fälls upp för invånarens egen säkerhet. För att hen inte ska ramla och skada sig. För att hen inte ska ge sig ut ensam på promenad för att leta efter sin far, sin mor, sin häst eller bege sig till banken, blåbärsskogen eller apoteket klockan 03:25.
Hygienoveraller. En overallsliknande dräkt med dragkedja i ryggen. Denna används för att förhindra att personen gräver i sina blöjor och blöter ner sängen. Och för att hen inte ska äta sin egen avföring. Ja, du läste helt rätt. Det är inte bara en eller två som har smakat lite på “chokladen”, rullat en rolig boll eller målat på sänggrindarna.
För varje begränsningsåtgärd ansöks om tillstånd från en läkare separat. För varje enskild kund. Vårdpersonalen har inte befogenhet att begränsa kunder på eget bevåg. Läkaren fattar beslutet. Vårdarna föreslår och motiverar, och doktorn säger sitt.
Begränsningar görs inte för att jävlas. Nej. De görs för invånarens eget bästa och säkerhet. Gissa om det frustrerar oss vårdare när det här har gått så långt att varje gång du till exempel fäller ner sänggrindarna vid morgontvätten, så måste det loggas i datorn. Och när du fäller upp dem igen, måste det loggas. Varje eviga gång. Helt “onödig dokumentation”, den tiden skulle kunna användas till något vettigt, men det är hit vi har kommit. Å andra sidan är det bra för t.ex. vårdarnas rättssäkerhet.
Jag känner inte till det aktuella fallet i Åbo. Det kan hända att man inte använt ett officiellt grenbälte där. Jag vet inte. Det kan vara så att man använt något mer inofficiellt. Jag försvarar eller dömer inte vårdarna, men jag har svårt att tro att de har handlat fel med flit eller av ondska.
Minnessjukdomar är något helt fruktansvärt. En läkare konstaterade en gång under en utbildning: - En minnessjukdom är en dödlig sjukdom som det inte finns något botemedel mot. Minnessjukdomar är helt för jävliga.
Det är mycket vanligt att en 90-årig tant letar efter sin mamma hela natten. Vad gör vi? Låter vi tanten vandra omkring och gå in i de andra boendes rum och väcka hela huset? Medicinerar vi henne tills hon tappar förståndet? Fäller vi upp sänggrindarna för att trygga invånarens och de andra kundernas nattsömn? Berättar vi för den vandrande tanten att din mamma dog för flera decennier sedan? Väntar vi tills hon, efter att ha vandrat varje natt i några månader, faller och bryter lårbenshalsen? Ska en vårdare följa denna tant 24/7 och lämna de andra utan vård? Visst är det enkelt…
Det här är bara ett enskilt vardagligt exempel från den verkliga världen. Det skulle vara bra för alla att besöka institutionerna för att se vad det här arbetet innebär och vilka situationer och beslut man tvingas ta. Jag säger alltså detta neutralt och i all välmening. Det är så här det är. Allt möjligt kan hända och händer också. Inom handikappomsorgen finns det sedan ännu andra typer av begränsningar. Jag känner den världen sämre. Jag vet dock att vissa har till exempel en hockeyhjälm med galler på huvudet. Helt enkelt för att de inte ska bita loss bitar av sig själva.
Det är så här det är. Tyvärr. Jag vet inte vem som är skyldig och kan inte komma på någon. Egentligen är den främsta orsaken människors stigande livslängd. Förr i tiden dog man som 50-åring i någon rökstuga. Numera är 90+ eller 100+ helt normalt. Man går omkring i korridorerna med byxorna på huvudet i åratal. Motorn går, men ingen sitter vid spakarna. Allt sågspån har blivit blött.
Jag säger rakt ut hur det är. Med över ett decenniums erfarenhet. Jag förskönar inget. Det finns inget vackert i att en mamma inte känner igen sitt barn, och barnet inte längre känner sin mamma. Nu kanske någon förstår varför man inte får ta in giftiga blommor på avdelningen. Varför allt är låst. Till och med diskmaskinstabletter har någon smakat på någonstans. Hur det är att vara minnessjuk. Det är brutalt omänskligt skit. Begränsningsåtgärder har sin tid och plats.
EDIT: Om investeringar och aktieplockning vet jag inte mycket, men om vårdbranschen vet jag i alla fall något. Jag började minnas tillbaka under blöjrundan nyss. Om man räknar med alla praktikplatser och allt, så har jag sett vardagen i över tio olika vårdhem. Privata, kommunala och stiftelser. Jag kan inte minnas ett enda grovt övertramp när det gäller begränsningar. Faktiskt inte ens mindre sådana. Vissa begränsningar är visserligen tolkningsbara, beroende på vem som tänker och ur vilken synvinkel. Om vi tänker oss till exempel grenbälte vs. lugnande mediciner. Vissa mediciner är också en begränsning, by the way. Men jag har aldrig stött på något osmakligt övertramp. Aldrig.
Och ibland tas begränsningar till och med bort. Till exempel i en situation där en kund tidigare har varit flitig på att gräva i sina blöjor, men på grund av försämrat allmäntillstånd inte längre orkar hålla på med sina utsöndringar, då slutar man använda hygienoverallerna.
Och så några tröstande ord: jag garanterar och försäkrar att människor i regel har fått mycket god grundvård på varenda plats där jag har jobbat eller varit på praktik. Allt kan inte vårdas och allt kan inte botas. Tiden räcker inte till allt. Det finns helt enkelt inte rätt handlingssätt eller instruktioner för allt. Ofta tvingas man göra olika kompromisser. Men i huvudsak tål all vård och alla begränsningar dagsljus och är utförda på det sätt som man nu kan med dessa resurser och gällande vårdrekommendationer.
-Suppis-
