Jag flinade lite när jag för ett tag sedan fick ett brev hem från Revenio och Toijala i vanlig ordning svamlade på rad efter rad. Tja, trevligt är det ju att få post – sällsynt nuförtiden. Ett andra hånleende åt att jag sparade den där klassiska enda aktien på kontot för eventuellt frosseri på bolagsstämman, när jag vid förvärvsnyheten sålde alla mina andra aktier för drygt 18 euro medan saltet sved i såren. Revenio har onekligen ett hårt jobb framför sig, och även om synergierna skulle lyckas kvarstår ändå och oundvikligen det rabatterade tillståndet för de acceptabla multiplarna.
Min huvudtes då var att även om företagsaffären är extremt osäker och ens skulle lyckas, så är det ändå ett stort, mer än onödigt skräpköp, en ökning av sidospår osv., och då kommer Revenios multiplar oundvikligen att kollapsa utöver de andra nyckeltalen. Mer kapital binds upp, lånat kapital tas in, marginalerna rasar, avkastningen på kapital bleknar… Fokuset grumlas, stick i stäv med förväntningarna, och grumlades skoningslöst, och det har som väntat synts kraftigt i hur bolaget värderas och kommer att värderas.
Å andra sidan, efter de senaste åren – sett till Revenios verksamhet eller rentav min egen allmänna framgång som investerare – värmer det att ha haft rätt och sålt tidigare ungefär lika förbannat mycket som det berömda kisset i byxorna på vintern, eller en främmande människas beröring med gummihandske på hud som är svårt sargad av eksem.
Revenio var en fantastisk investeringssaga som det var ett sant nöje att få vara med på, om än som en så kallad eftersläntrare. Corona erbjöd suveräna säljlägen och vinster; kvar i handen blev nu bara Toijalas irriterande hurtfriska leende, utöver de usla, återkommande resultat- och tillväxtbesvikelserna.
Det är inte alls länge sedan Demant fortfarande hyllades som ägare även på det här forumet. Under Demants tid har aktieavkastningen, tillväxten, eller helt enkelt bolagets ekonomiska framgång varit sanslöst usel. Likaså reaktionen på detta, och att hålla kvar Jouni Toijala vid rodret lika obegripligt envist som Rauman Lukko håller kvar Tomi Lämsä på sin post.
Vilket som sedan är mer obegripligt – nästan detta Demants klavertramp som ägare. Revenio köptes aldrig ut, vd:n sitter kvar och förblir, Robin Pulkkinen lämnade (lyckligtvis) det sjunkande skeppet, och Revenio är återigen en gummibåtsaffär som nämnts ovan.
Rauman Lukko kan, får och har full frihet att utan ansvar skrattande bränna 3–4 miljoner euro i spelarlöner i onödan varje säsong på sin vi-har-så-kul-verksamhet, men såvitt jag förstår borde Revenio, dess ledning och styrelse ha vissa lagstadgade skyldigheter även gentemot aktieägarna.
Cheers.