I Europa finns så starka institutioner att bortsett från några undantag (Polen, Ungern) har kontinenten stått emot ett decennium av svag tillväxt och ekonomisk stagnation utan större kriser eller upplösning (upplösningen av euroområdet är spännande, inte EU som sådant eller enskilda länder).
I Ungern fick det öppet antisemitiska Jobbik 19 procents stöd i förra valet.
Även Sverigedemokraternas stöd verkar vara över 20 procent, även om de enligt min uppfattning är betydligt mer moderata än exempelvis sina motsvarigheter i Östeuropa.
I Tyskland, kanske det mest liberala landet i Europa, fick det populistiska AfD också 20 procents stöd i flera delstater.
Du har helt rätt i att demokratin, särskilt i Västeuropa, är djupt rotad, och jag tror inte på någon radikal förändring. Problemet är att dessa östeuropeiska länder skakar EU i grunden. Räcker det att stänga av pengakranarna för Ungern? Vad händer om EU faller sönder?
Jag vill inte vara alltför pessimistisk, men jag anser att det internationella systemet genomgår sin största omvälvning sedan andra världskriget.
Men hur produktiva är dessa investeringar? Kinas produktivitetstillväxt har avsevärt minskat under de senaste åren. Kinas ekonomiska tillväxtmodell är investeringsdriven, och en berättigad oro uppstår om landet kastar pengar på lågproduktivt projekt både nationellt och alltmer utomlands.
Vill du berätta mer om vad du behandlar i din avhandling om Kina?
Kina har verkligen tillräckligt med material för vilket ämne som helst.
Jag undersöker alltså Kinas investeringar i Europeiska unionen ur ett strategiskt perspektiv, det vill säga vi prioriterar makt, inte ROI. Men enligt COSCO skulle containerverksamheten i Pireus hamn, som jag nämnde tidigare, ha fyrdubblats efter ägarbytet i kölvattnet av finanskrisen. Jag vet inte hur mycket det stämmer.
Den andra ytterligheten är de projekt som planeras i Finland. Enligt en tjänstemannautredning är ishavsbanan eller Tallinn-tunneln inte kommersiellt lönsamma. Ändå har det hittats pengar från finansinstitut med kopplingar till den kinesiska staten för dessa. Så vad var motivet då?
Jag kan förstås inte säga hur länge sådana projekt kan finansieras utan större problem.
Några forskare har också undersökt Huaweis ägarstrukturer och konstaterat att Ren Zhenghei, som har varit framträdande i media, äger cirka en procent av företaget. Resterande 99 procent ägs av en trade union committee, som man egentligen inte vet något om. Traditionellt har sådana institutioner kontrollerats av kommunistpartiet.