Och det är därför man höjer momsen (när pengarna inte räcker till), och sedan sänker samfundsskatten. För det är ju så man får fart på konsumtionen.
Man skulle kunna föreställa sig att en av statens absoluta kärnuppgifter har med medborgarna att göra, men det kanske är något annat.
För vissa arbetsgivare är inte ens ett utegångsförbud på grund av drönare ett giltigt hinder (force majeure) som berättigar till löneutbetalning. Även i denna fråga behövs ett utlåtande från en emeritusprofessor. Oavsett vad saken gäller tycks det alltid finnas de slingriga typer som bara kommenderar att ingen lön betalas ut. Det är å andra sidan lätt att testa, eftersom de i slutändan bara tvingas betala lönen till dem som bestrider beslutet, vilket innebär att de inte behöver frukta några egentliga konsekvenser.
Det beror lite på vilken professor man frågar, och frågan är inte på något sätt självklart.
Enligt emeritusprofessor i arbetsrätt Niklas Bruun är saken inte entydig. Det finns inget tydligt prejudikat för en motsvarande situation.
Bruun bedömer dock att arbetsgivaren sannolikt inte har någon löneutbetalningsskyldighet om arbetstagaren har stannat hemma i enlighet med myndighetsinstruktioner.
Arbetsgivare: Om man stannar borta från jobbet på grund av drönarhot får man ingen lön | HS.fi
När det gäller det aktuella drönarfallet var varningsmeddelandet i kraft tidigt på fredagsmorgonen och om jag minns rätt meddelades att faran var över (något sent) redan i god tid före klockan åtta. Ganska märkligt om man på grund av det behöver vara borta till exempel hela dagen och ändå förväntar sig att få lön?
Jag kan inte hjälpa det, men även om jag anser mig vara ganska förstående inför många saker när det gäller arbetstagares krav, så förstår jag inte detta. Varför är det arbetsgivaren som är socialkontoret i det här fallet och tvingas betala för drönarhotet. Detta betonar på något sätt att lön är en förutsättning, inte arbete; lönen ska erhållas oavsett om arbetet blir gjort eller inte. Arbetsgivaren är redan delvis förpliktigad att sköta inkomstbortfall vid sjukdom, vilket jag tycker är helt okej. Ovan talar jag om ett fackförbundsorienterat tänkande. Hos oss tänker inte arbetstagarna så, och jag hävdar att det inte görs på många andra arbetsplatser heller. Förhoppningsvis uppstår inga längre undantagssituationer som leder till utegångsförbud eller liknande. Det skulle orsaka ganska många konkurser utöver de tidigare.
Om staten inte låter en gå till jobbet, är det staten som bör ersätta inkomstbortfallet. Man skulle till och med kunna överväga att ersätta även arbetsgivaren, eftersom maskinerna inte går och inga intäkter kommer in.
Lön betalas ut vid force majeure (ylivoimainen este) när det rör sig om ett hinder som drabbat arbetsplatsen. Att man i det här fallet kräver pengar av arbetsgivaren tyder verkligen på en bristande proportionalitetsuppfattning.
När till och med emeritusprofessorer konstaterar att det saknas tydliga prejudikat i rättspraxis, är det ganska modigt att börja förutspå rättens slutresultat.
När man läser till exempel Ismo Kokkos svammel i denna fråga, är det inte alls förvånande att man i det här landet inte har särskilt stor lust att anställa personal, särskilt i små företag.
Det är ju löjligt att om du till exempel har ett litet kafé, företaget är stängt en dag av skäl som ligger utanför företagets kontroll, kostnaderna rullar på och försäljningsprodukterna blir förstörda, och sedan måste du dessutom tvista om huruvida en anställd som inte kommit till jobbet av skäl oberoende av arbetsgivaren ska få lön för den arbetsdagens insats.
En stor offentlig sektor som sköter sina utlovade tjänster snabbt och effektivt är helt enkelt en utopi.
Det är den sortens socialism som är fantastisk bara den vore rätt skött, men som gång på gång går i kvav på grund av oss stackars människors svagheter.
I den meningen är en stor och effektiv offentlig sektor i högsta grad ett “ideal”, en filosofisk tankelek, men absolut inte realism.
Det finns utan tvekan också saker som bör skötas centraliserat med skattemedel. Ändå borde man kunna kräva att någon ser till att det sker effektiviseringar, ständig utveckling och fokus på prestation. Politiker och alltför ofta tjänstemän administrerar, men de leder inte.
Brist på konkurrens gör en lat, orsakar ineffektivitet och leder till slöseri, utöver att snabbheten och kvaliteten på den producerade tjänsten lider.
Enkelt uttryckt: i en värld av alternativ tas plånboken dit man får valuta för pengarna, i en värld utan alternativ tas din plånbok ifrån dig och du får ditt ärende skött kanske någon gång i framtiden.
Nationen Finland, som under en generation – alltså 18 år – i realiteten inte har vuxit och som nu envist har testat en av världens högsta skattesatser, har hamnat i ett tillstånd där de flesta av oss som ansvariga för privatekonomi, som egenföretagare eller som (aktie-)ägare i företag inte vill vara:
I den meningen vågar jag påstå att den finländska ekonomin förtvinar av en onödig skattebörda. En skattebörda som också används i onödan, ineffektivt och till och med för att upprätthålla och utveckla ineffektivitet. Samtidigt som företagsamheten kvävs.
För att återgå till detta:
Sannerligen är pengarna som nämns nedan borta från Noho, eftersom pengarna ändå tas via skattetrycket, och för att få tjänsten på ett vettigt sätt / inom rimlig tid måste man skaffa den där försäkringen…
Man måste tänka positivt: att försäkringsbolaget kanske utvecklar innovationer och effektivitet som med tiden spiller över på den traditionella delen av vårt samhälle. Samtidigt når de framgång som företag, och vi får framgångsrika företagare, aktieägare osv.
Enligt en annan professor emeritus i arbetslivsfrågor föreligger löneutbetalningsskyldighet. 
Det påstås att det inte går att skära ner någonstans längre, och samtidigt hamnar snatterier av vattenflaskor för 50 cent i tingsrätten på skattebetalarnas bekostnad. God dagens.
När verksamhetsledare Aliisa Hyvönen presenterade kampanjen för sitt team ställde en kollega en fråga: varför nämns inte näringsrekommendationerna alls i kampanjen?
“Det var riktigt märkligt. Vi förundrades över det tillsammans, och jag beslutade mig till slut för att höra mig för hos ministeriet om varför rekommendationerna inte nämns alls”, säger Hyvönen.
Rekommendationerna nämns alltså inte för att de enligt ministerns åsikt grundar sig på en felaktig och radikalt politiserad syn på att det skulle vara hälsosammare att äta grönsaker än korv.
Jag antar att jag bara är en gammal bakåtsträvare, men när jag besökte kampanjsidorna fick jag bara en tanke i huvudet. Varför existerar den här kampanjen överhuvudtaget?
Man hade kunnat göra något nyttigt för de pengarna istället. Till exempel minskat statsskulden med 0,000001 % (de som har exakta siffror får gärna korrigera antalet nollor). Eller reparerat 1 km grusväg på landsbygden. Eller räddat några flodpärlmusslor.
Jag kommenterar nu en närmast fornhistorisk nyhet från fyra dagar sedan, men Koskinen har fel i den här frågan. Han torde hänvisa till arbetsavtalslagens 2 kap. 12 § 2 mom., som säger följande:
Om en arbetstagare är förhindrad att utföra sitt arbete på grund av en eldsvåda som drabbat arbetsplatsen, ett exceptionellt naturfenomen eller en annan dylik orsak som är oberoende av arbetstagaren eller arbetsgivaren, har arbetstagaren rätt att få sin lön för tiden för hindret, dock för högst 14 dagar.
Det lagrummet är mycket tydligt med att det måste röra sig om en oförutsägbar faktor som drabbat just arbetsplatsen, såsom eldsvåda, naturfenomen eller annan liknande händelse. Om den där drönaren hade kraschat på arbetsplatsen skulle det troligen röra sig om ett sådant force majeure-fall som avses i lagrummet, eftersom arbetstagaren vore oförmögen att utföra arbetet och arbetsgivaren att erbjuda det. Men det att myndigheten beordrar folk att stanna inne i sina hem står inte på något sätt i ett direkt orsakssamband med en oförutsägbar situation på arbetsplatsen som skulle hindra arbetstagaren från att arbeta.
Huvudregeln i hela arbetsavtalslagstiftningen är att lön endast betalas för utfört arbete. Detta framgår såväl av arbetsavtalslagens förarbeten som av HD:s (Högsta domstolens) avgörandepraxis. Arbetsgivaren ska inte heller vara skyldig att betala lön till en arbetstagare av orsaker som den inte ens själv kan påverka. Det ovan nämnda lagrummet är visserligen ett undantag från denna regel, men mot sådana här överraskande händelser skyddar man sig till exempel med försäkringar.
Jag tvingas också i viss mån ifrågasätta Koskinens opartiskhet, eftersom det inte var särskilt länge sedan han senast tolkade just detta lagrum fel. Det handlade då om huruvida ett hinder att återvända hem från Dubai på grund av kriget i Iran och den efterföljande stängningen av luftrummet utgjorde grund för arbetsgivaren att betala lön till arbetstagaren. Då sade Koskinen i en intervju att lön måste betalas, men glömde nämna att förutsättningen för betalning enligt det lagrum han hänvisade till är en faktor som drabbat arbetsplatsen.
Den där skärmdumpen är från den ursprungliga artikeln publicerad 2.3.2026 som jag grävt fram via Wayback Machine, och som sedan ändrats 6.3.2026 efter att Koskinen uppdaterat sin ståndpunkt i frågan. I den uppdaterade artikeln mjukar Koskinen upp sin hållning och för fram bland annat att lön ska betalas om arbetstagaren är på arbetsresa i ett land som hen inte kan lämna. Det råder det ingen tvekan om. Slutligen för han dock fram följande:
Det är märkligt att emeritusprofessorn ännu efter den rättelse han gav till tidningen 6.3.2026 förstod att i de fall där arbetshindret inte beror på en faktor som drabbat arbetsplatsen, har arbetsgivaren ingen lönebetalningsskyldighet. Nu har han återigen glömt det, trots att de två aktuella fallen är likartade i den bemärkelsen att hindret i ingetdera fallet beror på en omständighet som drabbat arbetsplatsen, utan enbart på arbetstagarens förhinder att ta sig till arbetsplatsen för att utföra sitt arbete. Hela avspärrningen av Nyland kan inte på något sätt anses vara ett hinder som drabbar en enskild arbetsplats, och det är inte ett fall som är jämförbart med de situationer som uttryckligen nämns i lagen (eldsvåda eller naturfenomen).
Även om jag inte själv är arbetsgivare, utan anställd i ett anställningsförhållande, förundras jag över den här andan i finländsk arbetslagstiftning om att arbetsgivare ska vara något slags socialkontor och betala sina anställdas löner av vilken orsak som helst som är oberoende av arbetsgivaren. Det handlar ändå om ett avtal där arbetstagaren ställer sin arbetsinsats till arbetsgivarens förfogande, för vilket arbetsgivaren betalar lön. Betalade inte staten smittbärarpenning till arbetstagare som försattes i karantän under coronapandemin? Det är i och för sig en annan sak, men kunde man ibland tänka sig att sådana här hinder att återvända från semester eller drönarhot faktiskt skulle vara risker som arbetstagaren själv får bära, och inte alltid arbetsgivaren eller staten?
För ungefär tre år sedan pågick (ännu en) “rasismdebatt” och det tvistades om huruvida företagsledare dygdsignalerade genom att ta ställning mot rasism. Jag postade för ett tag sedan detta utdrag (fetstil tillagd nu) i tråden Politiikkanurkkaus:
Snabbspolning tre år framåt och se på fan. Världen kom på besök, den förde inte med sig trevliga spelstunder, men den förde med sig mångkulturell “oro” och förlust av personalens trygghetskänsla, och Ericsson flyttar från området. IBM hann ju redan smita iväg och de andra lär nog följa efter inom en snar framtid (senast när hyreskontrakten löper ut).
Och kom ihåg igen att vi inte har gatugäng (tills vi hade det), vi är inte på “Sverigevägen” (tills vi var det), och hos oss behöver företag inte flytta på grund av konsekvenserna av okontrollerad invandring (tills de en dag måste det). Så låt oss här fokusera på de riktiga problemen, det vill säga att spana efter högerextrema symboler i sannfinländska representanters slipsar på valaffischer. Sedan kan vi återigen konstatera bland oss goda människor™ hur goda människor™ vi faktiskt är.
Valet närmar sig, det lönar sig att fråga sin kandidat vilka åtgärder kandidaten och dennes parti har vidtagit (och kommer att vidta) för att företag i Finland inte ska behöva flytta undan den mångkulturella vibrationen.
Förnekar någon de utmaningar och problem som är förknippade med invandring? Jag erkänner åtminstone att de finns i många former.
Finns det trogen några fördelar med invandring?
Det verkar tyvärr som att många förnekar eller åtminstone förringar nackdelarna med invandring. Å andra sidan, när man utvärderar fördelarna, känns det som att nettofördelarna för samhällsekonomin från en outbildad invandrare från Afrika eller Mellanöstern likställs med en kanadensisk diplomingenjörs.
Hos oss är säkert 40 % av de anställda i Finland av utländsk bakgrund, så jag förstår fördelarna ganska konkret, även i min egen plånbok. Och för tydlighetens skull vill jag tillägga att i princip alla dessa har minst en högskoleexamen, och det rör sig inte om Wolt-bud.
Det finns ju faktiskt information från utlandet, men det är en stor risk att man blir bannad om man lägger upp det på forumet:
Jag tar inte ställning till Junnilas slips-gate. Kanske gick man för långt i dessa tolkningar, kanske inte. Det kan jag inte säga.
Men den som ställer sig upp för att försvara Junnila enbart baserat på denna enskilda slips-gate, bör enligt min mening även ta ställning till politikerns övriga skandaler: 88, snögubben, talet vid ett visst evenemang år 2019. Om jag minns rätt har Junnila själv försvarat sig med att 88 och snögubbe-grejen bara var skämt och jargong från hans sida. Själv umgås jag i en vänskapskrets där man inte skämtar om sådana saker. Talet från 2019 visar i sin tur vilket slags sällskap Junnila är beredd att spendera sin tid i och vilka ideologier han sympatiserar med.
Dessa är alla faktorer som gör att jag själv inte under några omständigheter skulle vara beredd att rösta på kandidaten i fråga. But that’s just me, det här är ju ett fritt land.
Jag stötte på YLE:s artiklar om kommunsammanslagningar i Ähtäri och det är flera saker här som bekymrar mig.
Artiklar:
Vad behövs kommuner ens till, när staten och välfärdsområdena redan sköter försvaret, vägnätet, räddningsväsendet samt sjuk- och äldrevården, socialarbetet och socialbidragen? För sina återstående funktioner, det vill säga i praktiken grundskolor och bibliotek, får Ähtäri sina pengar från staten, eftersom det inte finns många skattebetalare där i förhållande till kostnadsposterna.
Varför skulle någon vilja ansluta Ähtäri till sig själv? Det innebär bara skulder och åtaganden. Varje kommunpolitiker som förespråkar detta borde få sparken som oförmögen att sköta sitt uppdrag.
Varför tillfrågas Ähtäri överhuvudtaget om något? Varför har Ähtäri tillåtits drivas så här långt, där man i praktiken har ett “poison pill” (giftpiller) som gör kommunen motbjudande för alla sina grannar?
Hur mycket tidigare borde man ingripa i sådana här fall för att spara skattebetalarnas pengar?
Är det inte moraliskt helt rätt att oavsett var Ähtäri ansluts, så dras Ähtäris tjänster in först när den nya kommunen tvingas till anpassningsåtgärder, även om det är obekvämt? Invånarna i Ähtäri måste betala den räkning de har samlat på sig.
Det lutar nog åt att Ähtäri hamnar hos Alavus. De övriga grannarna tycks själva vara hotade av kommunanslutningar. Man kan undra om det har gått till så att kommunen i tysthet har kapitaliserat djurparken under en längre tid? Det är säkert inte den enda orsaken till skulderna, men man får tänka på att Ähtäri är en stad med 5 000 invånare som i och med djurparkens svårigheter förlorade 100–200 säsongsarbetsplatser och förmodligen hela turismen.
En ganska liten kommun tog enorma risker med djurparken och pandorna. Nu blev det så att man kan skylla misslyckandet på coronapandemin. Utan den hade man kanske hankat sig fram några år till genom att bränna skattebetalarnas pengar. Men visst är det lätt att genomföra riskprojekt med skattebetalarnas pengar när kommunen inte kan gå i konkurs och staten (de finländska skattebetalarna) i slutändan räddar situationen.
Dylika projekt borde åtminstone delvis genomföras med privata pengar. Om man inte på något sätt lyckas få med privat kapital är det ett tecken på att projektet endast kan lyckas i kommunpolitikernas fantasi.
Det finns även motsatta exempel. Till exempel Kittilä har satsat enormt på Levis liftbolag, men lyckats. Visst finns det också enormt mycket privat kapital bundet i andra projekt i Levi, även om kommunen själv äger liftbolaget.
EK:s (Näringslivets centralförbund) ställningstaganden kan väcka känslor åt både det ena och det andra hållet. I sig ligger dessa utspel förmodligen i linje med Samlingspartiets politik, men bland exempelvis Centerns anhängare finns också många arbetare och personer som jobbar inom vårdsektorn. Jag är inte heller helt säker på om dessa förslag faller precis alla Samlingspartiets väljare i smaken.
Socialdemokraternas och Vänsterförbundets ståndpunkter känner man till på förhand. Några röster tillföll nog dessa partier helt gratis.
