Det är klart, men av någon anledning har jag också i min portfölj sådana företag som ger en ganska god och stabil avkastning, men som inte har några rimliga investeringsmöjligheter, åtminstone inte inom sitt eget område, i sikte. En pensionär tar gärna emot ett förutsägbart och jämnt växande kassaflöde.
Anser du din beskattning som ett kriterium för aktieval?
Du sa helt korrekt i Sampo-tråden att:
" 1. Detta gör återköp alltid till ett bättre sätt att dela ut vinst UTOM om aktien är övervärderad"
Jag håller med. För mig är paradoxen i diskussionen om utdelning vs. återköp, oavsett forum, priset. När man väljer aktier till sin egen portfölj berättar man hur man baserat på sin egen fair value-modell satte ut en pilk exakt till det bestämda värdet. Man strävar efter att köpa så billigt som möjligt. Betydelsen av priset verkar dock försvinna när företaget köper sina egna aktier med företagets pengar på ägarnas vägnar. Då lönar det sig att köpa aktier till vilket pris som helst eftersom det sparar skatt. Någon sa till och med, att “Fantastiskt, vi tjänar på detta!” Detta är enligt mig en av de blinda fläckarna i diskussionen om utdelning vs. återköp, där diskussionen är trasig även om båda metoderna, när de används korrekt, är bra verktyg för vinstutdelning. Och det är ju inget annat än vinstutdelning vi pratar om här.
Återköp, till exempel för Telias del, skulle ha varit ett fullständigt hjärnsläpp de senaste 5 åren. Om det absolut hade varit nödvändigt att köpa telekomaktier, skulle Telia istället för sin egen verksamhet ha investerat alla sina lediga pengar i till exempel amerikanska T-Mobile-aktier.
En annan synvinkel som ofta glöms bort är specialsituationer, då värdet varierar betydligt mer än utdelningen och en försäljning förstör portföljen permanent. Den som behöver ett kontinuerligt kassaflöde får sina utdelningar utan att behöva sälja, till exempel på marknader som kollapsat på grund av en pandemi. Värdet varierar baserat på den manisk-depressiva marknadens åsikt, utdelningen är en beräknad andel av det realiserade resultatet och aldrig negativ.
Den tredje är ägarens allokering av sitt eget kapital till de företag de väljer. Våren 2020 skulle det ha varit en usel situation att sälja de få defensiva aktier som på något sätt hade behållit sitt värde, eftersom även de var på långsiktiga bottennivåer. Med Elisas utdelningar var det ändå trevligt att köpa Nordea, som redan visat sin uppgångspotential de senaste åren (vilket jag också gjorde, och jag nöjde mig inte ens med bara Elisas utdelningar utan lade till lite annat i samma hög). Nordea köpte inte många egna aktier när ECB hade tagit både utdelningar och återköp som gisslan.
En sådan sällan inträffande marknadspanik som köptillfälle blir inte en engångsfördel, utan senast 2008 tog min portföljs femsiffriga euromässiga utdelningssumma år 2021 ett hållbart hopp på 49,8 % på en gång, varefter den har fortsatt med en för Oksaharju normal tvåsiffrig tillväxtprocent årligen för en växande utdelningsportfölj även utan ytterligare köp. Utdelningen är ägarens valfrihet att investera i samma eller något annat företag.