För att fortsätta Tommis goda reflektion och fundera lite kring frågan som @Mauri ställde, skulle man kunna utvidga denna granskning till att även omfatta europeiska länder mer brett. Jag valde ett schweiziskt, ett brittiskt, ett franskt och ett tyskt företag (vars aktier förvisso nyss löstes in från börsen), samtliga är dock kontraktstillverkare inom elektronik med en omsättning på över 200 miljoner. Jämfört med det nordiska urvalet har prestationen för alla dessa varit minst sagt anemisk.
Källa: Refinitiv och undertecknads kalkylprogram
Tänk om marknaden prissätter en hög risk för nordiska kontraktstillverkare eftersom samma affärsverksamhet på kontinenten inte ger avkastning, och man inte tror att den nordiska dimensionen kan stå emot branschens dynamik i all oändlighet? Globalt sett finns det nämligen inte många större EMS-bolag (Electronic Manufacturing Services) vars rörelsemarginaler överstiger 5 %.
Samtliga bolag har vuxit genom företagsförvärv under de senaste fem åren, och den organiska tillväxten i den nära framtiden (och det förflutna) är negativ. Alla utvalda bolag har dock även investerat i ny utrustning (jag inkluderade min personliga favorit bland nyckeltal i tabellen: operativt kassaflöde dividerat med investeringar, samt det operativa kassaflödets förhållande till företagsförvärv). Varje bolag har under granskningsperioden investerat mer i sig självt än vad som har kommit in i pengar, så samtliga bolag är också kraftigt skuldsatta. Dessutom har alla utom Cicor även varit i ägarnas fickor för att hämta tilläggsfinansiering.
För vår nordiska skara har investeringarna varit mer måttfulla och ändå har tillväxten varit bättre. Vad kan detta bero på? Är våra företag helt enkelt bättre ledda? Om vi tittar på mitt andra favoritnyckeltal, Sales-to-Capital (som i detta fall även inkluderar rörelsekapital och priser på företagsförvärv), så har våra europeiska vänner ändå alla fått mer än en euro i försäljning för varje ny investerad euro – det aggressivt växande KATEK nästan två. För de nordiska jämförelseobjekten skulle den siffran vara nästan samma 1,5 för alla (förutom Scanfil som har något högre, på grund av färre företagsförvärv än de andra under granskningsperioden). Av detta kan man nog dra slutsatsen att det inte kan vara särskilt stora skillnader i försäljningspriser till kunder för liknande tjänster, vilket innebär att de nordiska bolagens bättre lönsamhet troligen beror på bättre kostnadskontroll, men hur skulle de alla överlag kunna klara av det?
Jag har inga svar att ge här, högst fler frågor. En jämförelse med kontraktstillverkare i ett bredare perspektiv ger enligt min mening en betydligt mer pessimistisk bild av branschen än vad vi har varit vana vid här hos oss under de senaste åren. Om branschen som helhet är klen och en utomstående investerare inte riktigt har möjlighet att jämföra enskilda aktörers kunder med varandra, är det relativt befogat att prissätta risken ordentligt i avkastningskravet. Det har ju också realiserats här i många bolag när det gäller värderingen, och det finns varken utdelningar eller återköp som kan kompensera för det.