Jag smakade på de japansk- och belgisk-inspirerade ölen som enstyck i början av veckan, och somnade direkt. Sömnbrist kan ha haft mer med saken att göra än de två öl jag drack.
Båda lämnade en lite kluven bild i den meningen att jag utifrån namnen förväntade mig något annat. Felet låg inte i produkterna utan hos avsmakaren. Keisari Hinode Rice Lager, som till beskrivningen är exotisk, är en helt duglig dryck när man vill ha något pilsneraktigt att njuta av. En öl som känns väldigt lätt.
Keisari Biere Blanc var en riktig smakbomb som förde tankarna till gångna decenniers tuggummiautomater, där man för en liten slant fick fruktiga tuggummikulor med god men snabbt försvinnande smak. Här höll dock eftersmaken i sig längre.
Borde man ha förväntat sig något annat av öl i japansk och belgisk stil, vem vet. Kanske inte.
Nu som lördagsunderhållning provsmakade jag några öl av olika märken. Med stora förväntningar öppnade jag RPS Tropical Thunder Lager som start. Hemskt blask. Eftersom det är en produkt från ett savolaxiskt mikrobryggeri får den extrapoäng i många recensenters ögon enbart på grund av det. Men i Juhas mun smakar hemskt blask hemskt blask, oavsett vilken trollkarl som har kokat ihop det. Jag sköljde bort den hemska smaken ur munnen med Keisari Biere Blanc, och min bild av ölet förbättrades från tidigare. Helt ärligt, bryggmästaren Jani Vilpas skapelse är ju i en helt annan liga i positiv bemärkelse, och för det andra en betydligt billigare produkt än jämförelseobjektet. Den har mer tropisk karaktär än den tropiska mikrobryggeriprodukten.
För att sänka kvällens stämning smakade jag ännu på Lahden Erikois Oktoberfest-öl. Jag har egentligen fått samma fundering angående nästan alla öl från Lahtis: varför görs dessa och vem är de avsedda för? Jag upprepar frågan efter att ha druckit även den produkten. Och jag tackar mig själv för att jag bara köpte en burk från Lahtis.
För att återgå till RPS-exemplet: även om den här tillverkaren burkar sina produkter, så får många småproducenter i det stora hela enligt min mening ett onödigt varumärkeslyft genom att de flaskar sina produkter och genom att firman går med förlust. Keisari framstår i många ölhobbyisters ögon som för ”billigt” och för mycket ”massa”. Kvalitetsmässigt slår det de större inhemska bryggeriernas finöl, och även många mindre bryggeriers produkter, även om många ölhobbyister aldrig kommer att erkänna det.
Hos Keisari är pris-kvalitetsförhållandet överlägset, och början av årets nyhetsprodukter förstärker bara den bilden.