Bryggare har tyvärr varit bitter på livet ända sedan han drog av hälsenan 1988, då han var på väg mot en OS-medalj (till och med guld). Han fick förmodligen ett enormt ”tänk om” som har malt i huvudet på honom för evigt.
När det gäller Petäistös resultat så är de helt absurda. Alltså det att han är i den styrkeformen OCH löpformen samtidigt. Var för sig är de resultaten exceptionella för motionärer, men för seriösa idrottare är de ganska bleka.
Ja, det där är helt undermåligt trollande från Bryggare. Det finska rekordet (SE) i bänkpress i 120 kg-klassen är 247 kg, så det finns inte många i hela landet som har lyft den där ”hårda bänken” på 250 kg. Och Fredrik Smulter (153 kg), som lyft 282 kg, springer inte nödvändigtvis 3600 m i ett Coopertest. Petäistö tillhör nog redan de 2 % mest vältränade bland Finlands fystränare med 500 kg i styrkelyft och 3600 m i Cooper. Vem behöver mer kapacitet än så i någon vardaglig uppgift, även om man vore brandman eller yrkessoldat?
Mitt eget anspråkslösa årsprojekt har fortsatt efter styrkelyftet på 400 kg i mars. Jag har hållit en tuff diet på 1600–1800 kcal under april (ca 180 g protein) och kört konditionstung träning (inklusive underhåll av styrkenivåer) och i övrigt orkat helt okej, men den totala belastningen på kroppen var så pass hög att jag åkte på bältros. 
Som väl är har jag återhämtat mig från det nu och vikten har sjunkit rejält på en månad från 92 till 85,4 kg (utgångsläget i oktober förra året var 96,3). Jag går ner till 82 kg och sedan gör jag en InBody-mätning för att kontrollera läget. Efter det ska jag börja försöka nå de fem andra målen på listan.
Jag gissar att Bryggares bänkstil är långt ifrån tävlingsbänk. Snarare en sådan grenspecifik bänkstil som spjutkastare/kulstötare använder.
Ganska låga kalorier, de där 1600–1800 kcal (jag antar att det rör sig om en man). En stor risk när man hamnar under sin basalomsättning är att även muskler bränns och att kroppen inte längre återhämtar sig.
Håller med. Själv har jag varit nere på under 4 % kroppsfett två gånger under mitt liv (kalipermätning utförd av ett proffs), och hade aldrig så låga kalorier ens under tävlingssäsong. Eller ja, kanske enstaka dagar när in-ut-kaloribalansen låg runt -1600 kcal på en bendag under dieten, men det stöds ju upp av de där +4000–6000 kcal laddningarna (tankningarna).
Enligt min mening är det vettigast att gå ner i vikt cykliskt genom att variera mellan minusdagar och plusdagar (t.ex. 5+2). Även minusdagarna bör ligga i storleksordningen -500 kcal/dag. Svårt att säga när man inte känner till de viktigaste bakgrundsvariablerna, som livet 
Jag reserverade David Goggins senaste bok Never Finished: Släpp loss din inre potential på biblioteket idag.
För ett par år sedan läste jag hans första bok ”Can’t Hurt Me”, och jag tyckte så mycket om den att jag läste ut nästan hela boken i en sittning. Jag ser Goggins på många sätt som en extrem människa och idrottare. Jag strävar inte själv efter en sådan extrem livsstil och anser inte att alla borde leva i ett tillstånd av ständig självspäkning. Trots det finns det mycket i hans tänkande som även en helt vanlig människa kan få ut mycket av och applicera på sitt eget liv. Goggins är för mig kanske det tydligaste exemplet på att gränserna ofta sitter inne i ens eget huvud och att kroppen kan prestera mer än vad sinnet tror.
Människan är dock anpassningsbar. Man kan lära sig att tåla obehag och lära sig att utmana sina egna bortförklaringar. Jag kommer själv på mig själv lite för ofta med att tänka ”jag kan inte”, fast jag borde tänka: ”jag kan, så länge jag tränar.”
Har andra läst Goggins böcker eller kan du rekommendera någon annan bok som berör idrott?
Eftersom utgångsläget var runt 26 % fett (96 kg) så finns det mer utrymme att gå ner här än vid låga nivåer 
För mig passar det här snabba sättet i den här situationen, även om det inte är optimalt enligt boken och man tappar lite muskler också. Det har varit en dag i veckan på 3000+ kcal, och även några enstaka dagar på 2000–2200. Förbrukningen varierar mellan 2600–3300 beroende på dag…
Goggins gick på sin tid ner i storleksordningen 40 kg på 3 månader. Det var väl inte direkt något idealsätt det heller 
Lihastohtoris böcker är bra, de ger nog mest till dem som fokuserar på gymträning, men även andra kan dra nytta av dem. 
Frun köpte ett lågkolhydratprogram och jag hängde på (som man) för att peppa och även av rent intresse, då jag är en stor köttälskare.
Nu har det gått tre veckor och det är -4 kg och -2 cm i midjan, och jag mår helt oförskämt bra 
Sover bra, är piggare och träningen flyter på enligt mig också bättre. Har inte behövt sänka vikterna.
Tänkte fortsätta med det här experimentet i all framtid, jag saknar verkligen inte kolhydrater som ”förstör” min dag.
The Sports Gene. En inblick i hur gener förklarar en hel del av framgång inom idrott. Från Finland medverkar Veikko Hakulinen. Den verkar inte vara översatt. Värd att läsa.
https://www.amazon.com/Sports-Gene-Extraordinary-Athletic-Performance/
Jag är också på diet, och även om jag har ätit dåligt på sistone så har fettet försvunnit. Träningen går fortfarande bra. Känner mig lättare redan nu och spegelbilden ser lite bättre ut. Problemet är inte att gå ner i vikt, det är en enkel match, men om man vill behålla formen så måste man jobba för det. Det har blivit lite problem på köpet. Axlarna krånglar och biceps känns överansträngda. Träningspassen är korta. Till exempel idag: 3x skivstångsrodd, 3x v-rodd, 5x baksida lår i maskin och 3x baksida axlar. Vid kaloriunderskott ser jag ingen anledning att köra slut på musklerna helt, på grund av återhämtningen och skaderisken.
Ja, jag har läst den där ”Läpi harmaan kiven” (Can’t Hurt Me). Det var en bra bok och jag håller med dig om att författaren har mycket att säga som den vanliga människan på gatan kan lära sig av. Det finns lite amerikansk ”hype” och kanske en aning överdrift/dramatisering i hans berättelser, men tanken är ändå god. ”Du kan mer än du tror” är Goggins mantra. Han pratar också om hur många bara utnyttjar ungefär 40 % av sin maximala potential. Det tycker jag är en bra poäng, och här nedan är ett exempel på hur det påståendet till stor del stämmer. Detta är alltså från mitt eget liv och gäller förstås bara ett område, som i enlighet med trådens rubrik är motion/idrott.
Som yngre spelade jag förstås fotboll fram till 18 års ålder och då blev det en del springande efter bollen. Trots det har jag alltid hatat löpning när det kommer till långa sträckor (över 5 km åt gången). Jag har en bakgrund inom kraftsporter sedan flera år tillbaka. Jag nådde resultaten: Knäböj 200 kg, marklyft 205 kg och bänkpress 150 kg. Vikten hade länge legat mellan 90–94 kg och jag är 188 cm lång. I slutet av vintern 2025 – cirka 14 månader från nu – sa jag högt vid kaffebordet på jobbet att för att springa ett helt maraton skulle jag behöva minska muskelmassan med minst 10 kg, så att jag blev lättare och en mindre muskelmassa skulle förbruka mindre syre. Jag sa alltså detta på fullt allvar, och jag var ändå nästan 30 år då och ingen 13-årig tonåring.
För ett år sedan, under tidig vår, bestämde jag mig dock för att prova på löpning, inspirerad av en kollega. En gren som jag är ”för muskulös” och ”för talanglös” för. I början sprang jag rundor på 3–5 km och var helt slut. Jag anmälde mig till ett halvmaraton som skulle ha varit den 17 maj och började träna. Sakta men säkert kom jag upp i rundor på 10–15 km, men jag var helt slut varje gång. Löpning kändes som ren tortyr och jag visste inte hur jag skulle träna, så jag sprang med alldeles för hög puls och blev utmattad efter bara några kilometer.
Nåväl, det där halvmaratonet blev det inget av eftersom jag fick en knäskada i en korpfotbollsmatch och hamnade på operationsbordet. En ganska stor operation (nytt främre korsband, sutur av menisk och borttagning av lossnat ledbrusket). Jag fick vänta en månad på operationen efter skadan och den gjordes i slutet av juni. Efter det följde 6 veckor på kryckor, vilket innebar totalt 10 veckor med kryckor efter skadan. Musklerna i det opererade benet förtvinade helt. Det dröjde till långt in i september (4 månader efter skadan) innan jag kunde gå normalt. Rehab i form av styrketräning för det opererade benet några gånger i veckan. Utöver det bodybuilding för överkroppen på gymmet.
Trots det som hänt kastade jag inte in handduken, utan tänkte att jag nog ändå skulle kunna springa ett helmaraton om det opererade benet höll. Första korta joggingturen efter tillåtelse från sjukgymnasten var i början av oktober. I slutet av oktober körde jag första längre passet, då det blev 15 km med en medelhastighet på 8,4 km/h och en medelpuls på 164 bpm. Jag var helt slut då. Tålmodigt började jag träna regelbundet 5 gånger i veckan och ökade de veckovisa kilometermängderna från 50 km –> 100 km. Det började flyta på och kändes mer meningsfullt. Vid årsskiftet anmälde jag mig till ett helmaraton vid Tuusulanjärvi den 25 april 2026.
Idag var dagen inne då det var dags att bege sig till loppet för att springa den fulla distansen på 42,2 km. Jösses vad nervös jag var hela resten av veckan. Puh. Jag vet inte ens varför, jag visste utifrån träningen att jag definitivt skulle ta mig i mål – det handlade bara om tiden. Jag hade alltså kört veckovisa långpass på mellan 30–40 km i flera månader redan. Ändå var jag nervös och rädd för ett totalt misslyckande. Startskottet gick och det var bara att ge sig iväg. Jag startade i ett tempo på ungefär 12 km/h, vilket jag utifrån träningen hade tänkt som medelhastighet för hela sträckan om allt gick som smort. Pulsen var i taket redan från start på grund av nervositeten. De första 20 km gick riktigt bra, men sedan insåg jag att jag inte skulle orka hela vägen i det här tempot. Den för snabba öppningen straffade sig och kramperna satte in efter 30 km. Jag var tvungen att stanna ibland för att stretcha baksida lår när kramperna slog till. Jag kämpade mig dock i mål på tiden 3 h 43 min. Medelhastigheten blev alltså 11,3 km/h. Till slut ett ganska tufft lopp mentalt och fysiskt på grund av kramperna mot slutet, men i övrigt orkade jag bra och energin/konditionen räckte till. Återhämtningen är redan i full gång nu efter några timmar. Jag är ändå ganska nöjd med resultatet och det var ett välarrangerat evenemang. För den som inte vet är en tid en bra bit under 4 h bra för en vanlig motionär, särskilt med bara några månaders bakgrund i grenen.
Poängen med inlägget var alltså att visa att de lärdomar från David Goggins som användarnamnet @TradingLady så förtjänstfullt citerat stämmer, åtminstone i vissa fall, vilket mitt exempel med distanslöpning visar. Vikten var alltså 88 kg när jag sprang idag, så jag har inte gått ner i vikt. Gymträning vid sidan av löpningen 2–3 gånger i veckan och muskelmassan har bevarats väl. Bland annat tar jag fortfarande ca 135 kg i bänkpress.
”Ofta sitter begränsningarna i det egna huvudet och kroppen kan prestera mer än vad det egna sinnet tror”
Detta påstående är nu officiellt bevisat genom mitt exempel med distanslöpning.
”Människan är dock anpassningsbar. Man kan lära sig att tolerera obehag och lära sig att utmana sina egna bortförklaringar. Jag gör mig själv ofta skyldig till att tänka ’jag kan inte’, fastän man borde tänka: ’jag kan, bara jag tränar.’”
Även detta bevisades vara sant under det senaste halvåret. Själv gjorde jag precis samma sak i det här exemplet, det vill säga jag inbillade mig att jag inte kunde. Men jodå, det kunde jag, och det kan man konstatera i de officiella tävlingsresultaten. Jag rekommenderar samma sak till andra, oavsett vad det gäller. Inte ens nödvändigtvis kopplat till idrott/träning. Samma tankemodell kan appliceras på andra saker och jag tänker i alla fall prova. Jag vet visserligen inte på vad än, men vi får se närmare inom kort.
När det gäller löpningen slutar resan ingalunda här för min del – snarare tvärtom. Tre stycken 60 km ultralopp är inplanerade för i år. Två av dessa är utomlands integrerade i semestern, och syftet är alltså inte i sig att tävla med blodsmak i munnen utan att njuta av vyerna och medlöparnas sällskap 
Det fick mig förresten att tänka på Markku Tikkas gratis och koncisa e-bok om ketodieten
Måste titta närmare på det!
Kolhydraterna är verkligen på en låg nivå i det här skedet (20–50 g/dygn), så det lutar nog åt keto-diet. Om jag minns rätt sa min fru att man får lägga till lite kolhydrater under den här fjärde veckan. Jag är faktiskt inte ens sugen (på kolhydrater) och det rullar på riktigt bra för mig.
Vi äter 3 gånger om dagen och så mycket man orkar 
Efter middagen blir det frukost och då blir det en 14 timmars fasta…
Jag kommer nog köra en diet om ett år eller så, men det hör till den här gymträningen och jag kör på ett ganska ”vanligt” sätt. Jag har hög förbrukning och kalorierna ligger relativt högt, så jag labbar främst med kolhydraterna, men visst sänker jag väl gradvis även mängden protein och fett. Om jag ska gissa på rak arm så ligger kolhydraterna nog på runt 500 gram just nu.
Är det verkligen så? För dessa idrottare fortsätter karriären på toppen fortfarande
Tom Brady spelade amerikansk fotboll ännu som 45-åring på sportens mest krävande position, det vill säga som quarterback. Justin Gatlin sprang 100 m på tiden 9,98 s som 39-åring år 2021.
Enligt min mening har elitidrottare över 35 år blivit fler, inte färre. Ökad förståelse för kroppsvård, kost och återhämtning har förmodligen hjälpt här.
Man måste komma ihåg att även hjärnan blir långsammare. På schackets världsranking topp 10 finns inte en enda 40-åring.
Det är säkert delvis så. På den fysiska sidan används säkert mer kosttillskott som till exempel kreatin, vilket enligt aktuell forskning även skulle kunna vara till nytta för dessa schackmästare. Jag tror åtminstone inte att användningen av kreatin är vanlig i dessa kretsar – jag kan förstås ha fel också 
Edit korrigerad länk till videon
Grattis till en stark prestation och tack för att du delade med dig av din erfarenhet!
Man får själv mycket motivation till det egna utövandet när man får läsa om andras erfarenheter. Särskilt den där svåra skadan och att ta sig igenom den gör prestationen ännu mer imponerande.
Jag är också intresserad av att läsa artiklar där riktigt gamla människor står för tuffa idrottsprestationer, som i den här artikeln från Ilkka (ingen betalvägg). De påminner en om att genom att ta hand om sitt välmående kan man möjliggöra ett aktivt och kvalitativt liv även vid en mycket hög ålder.
När man tittar på gamla bilder och videor så märker man verkligen att talesättet ”40 är det nya 30” stämmer. Här är till exempel en bild och historia om Kalle Jalkanen, under 30 år gammal.
Toppstjärnorna kan klara sig. Gatlins lopp på under 10s som 39-åring är en stark prestation. I lagspel försvinner inte skickligheten nödvändigtvis även om man är lite långsammare. Enligt AI slutar NHL-spelare i genomsnitt vid 30–35 års ålder. Visst påverkar kontraktsfrågor, skador osv. saken. Jag håller med om att styrketräning, kost och vetenskap har gjort att man hänger med i tempot även som äldre. Kanske även åt andra hållet, det vill säga att man ser fler 18–19-åringar på toppnivå jämfört med förr. Själv följer jag bara hockey och lite kampsport, och om man tittar på poängstatistiken är det få spelare som presterar bättre som 35-åringar än som 25-åringar om man ser till statistiken.
”I en nedförsbacke hände dock något märkligt: Jalkanen spottade, och hans löständer flög ut i snön. På den tiden var löständer dyra, så Jalkanen backade för att plocka upp dem”
Hehe, det måste ha varit en syn.
