Därifrån kom idén. I kaffrummet diskuteras regelbundet träning och ibland verkar det finnas mycket entusiasm. Diskussionen där är kanske lite självisk, alla är inte så intresserade av ämnet.
I den här tråden får man fritt diskutera allt som rör träning inom sport. Låt oss dock hålla diskussionen till träning och det som hör därtill. Låt oss inte börja dissekera Finlands idrottsframgångar eller Formel 1:s kommande tävlingshelg.
Viktiga regler för den här tråden:
Alla tränande, oavsett nivå, ska respekteras – nedvärdering och hån är absolut förbjudet.
Det finns många åsikter, låt oss diskutera dem konstruktivt och inte attackera.
Det finns inga dumma frågor.
Var och en kan om man vill börja med en liten presentation av sin träningsbakgrund och situation.
Jag började själv träna på gym som 13-åring. I bagaget fanns några år av judo och fem år av hockey. Jag var naturligt utrustad med ganska bra muskelkondition redan från början. Träningen gav bra resultat.
Jag började med styrkelyft som 16-åring och höll på med det seriöst i ett tiotal år. På vägen blev det ett FM-silver i bänkpress-FM för under 20-åringar i klassen under 75 kg. Det blev FM-guld i paratävlingar under flera år. Jag är 30 % invalid på grund av en gräsklipparolycka med vänster knä. Det stör inte livet nämnvärt, men träningen till den grad att jag i knäböj skulle ha gett de andra ett för stort försprång. Marklyft gick bra.
Träningen blev lite mer mångsidig i 30-årsåldern och den målinriktade gymträningen minskade, även om den hängde med ett tag till. Vikten pendlade då mellan 82 och 85 kg. Träningen kom att inkludera BJJ, krav maga, boxning och brottning. Livet som företagare och barnen tog till slut all tid och träningen blev lidande förutom enstaka cykelturer; det blev ett uppehåll från gymträningen på nästan 20 år. Förra året började jag med regelbunden hemmaträning med egen kroppsvikt. I januari i år kom gymträningen med i bilden igen. Vikten hade sjunkit till runt 71,5 kg och jag konstaterade att något behövde göras.
Nu är träningen balanserad kring konditions- och styrketräning. Jag går på gymmet varannan dag och avslutar alltid med 25–35 minuter konditionsträning med medelhög till hög puls. Muskelgrupperna roterar med tio dagars intervall – en gammal kropp återhämtar sig inte som en ung längre. Träningen har kommit igång bra efter den första tidens krämpor, vikten har gått upp till 77,5 kg och vilopulsen har sjunkit från 70 till 55. Målet är att må bra och en vikt på ca 80–82,5 kg – det som är rätt för mig.
Barndomen var fylld av mångsidig motion, mest för nöjes skull och ibland i förening, som för nästan alla barn på den tiden. Skidåkning, gårdshockey, innebandy, orientering, tennis, badminton, boboll (pesäpallo) + varje år i skolans friidrottstävlingar sprint, längdhopp osv. helt utan träning.
Bänkpressandet började någonstans i åttan eller nian, och från den tiden hade jag i åratal kvar ett häfte där jag skrivit upp rekord och vilken dag det lyftes. Som mest försökte man flera gånger om dagen, då vi råkade ha vikter hemma som min farbror hade tillverkat. Ibland körde vi lite ben och biceps, plus att jag gillade att köra chins. Tyngsta lyften genom åren: Bänk 6x115 kg, frontböj 150 kg, marklyft (mave) 180 kg. Chins 18 st och chins med extravikt, minns jag rätt en etta på 30 kg. Dessa vid en vikt på 90–95 kg. Allt gjort mellan 22 och 28 års ålder.
Fram till idag har det blivit mer tid utan träning än med, för det mesta har jag nästan nått de gamla resultaten igen för att sedan låta det rinna ut i sanden. Som trettioåring drog jag dock för nöjes skull ner kroppsfettet till under 10 % under Timo Haikarainens coachning med måtten 179/78 kg.
Nu tränar jag igen sedan början av året, då det sakta men säkert har funnits tid för det med småbarn. Ett par gånger i veckan styrketräning på kvällen i hemmagymmet och ett pass mountainbike. Det vore kul att börja med innebandy igen. Det kan hända att jag provar på löpning igen någon gång också.
Det jag har lärt mig om mig själv är att den idrottsliga inställningen man ärvt från föräldrarna fortfarande bär. Jag gillar att träna och det är ett fantastiskt sätt att rensa skallen. Varje gång träningen är en del av livet äter jag automatiskt bättre och vardagsstressen är betydligt lättare att hantera.
Dessutom gillar jag att jag orkar leka med småbarnen utan att konditionen tar slut mitt i allt. Samtidigt försöker man föra över rörelseglädjen till nästa generation genom att hitta på allt möjligt tillsammans.
Just det, jag hängde mycket på pakkis (Pakkotoisto) i början av millenniet. Jag känner igen många användarnamn härifrån också från den tiden
Jag blev själv intresserad av träning och motion först lite senare i livet, och jag kan verkligen skriva under på tanken från RahatonMies om att kosten och huvudet automatiskt hålls i bättre trim när man rör på sig regelbundet Som ung var jag relativt överviktig och motion kändes väldigt motbjudande; det var först som vuxen jag hittade mina egna grenar och sätt att röra på mig som jag blev entusiastisk över och fick energi av.
Ett par år efter lumpen hade vikten smugit sig upp till omkring 160 kg, varpå jag gjorde en ganska rejäl livsstilsförändring och började cykla i samband med det. Som resultat har vikten sedan dess pendlat mellan 90–100 kg beroende lite på säsong. Efter det, runt 30-årsåldern, kom löpning in i bilden men det kändes alltid lite trögt. Egentligen var det först runt 35-årsåldern när jag stötte på Crossfit som jag kände att “nu hittade jag min grej” med skramlande vikter och mångsidig HIIT-träning
För omväxlings skull ville jag vid årsskiftet för första gången i livet påbörja ett regelbundet gymprogram. Marklyft, knäböj osv. har varit bekanta genom Crossfit, men jag har aldrig egentligen testat att följa ett strikt program eftersom passen i Crossfit är så varierande. Det har varit riktigt kul att för första gången se hur kroppen reagerar när träningen åtminstone som utgångspunkt är mer progressiv.
Det nuvarande programmet har fyra träningsdagar i veckan, som främst följer formatet: marklyft, bänkpress samt någon variant av axelpress. Eller knäböj, bänkpressvariant och stångrodd. Osv. Grundövningarna varieras lite och var tredje vecka byts övningarna ut (medan de stora basövningarna förblir desamma) tillsammans med intensitet och antal repetitioner. Utöver detta cyklar jag till jobbet ca 20 km om dagen.
Målet nu under det första halvåret är att hitta var den så kallade egna nivån ligger och börja bygga vidare därifrån. Till exempel har mina resultat i marklyft och knäböj från Crossfit-tiden stigit fint redan på några månader. Det är kanske också lättare att utmana sig själv när man vet ungefär hur varje set och vikt brukar kännas.
Det som kanske alltid har varit svårt för mig är träningen kombinerat med rätt kost för att bygga muskler. På grund av min bakgrund med övervikt vill jag absolut inte äta för mycket, men på ett sätt är det precis vad man borde göra om man vill öka muskelmassan. Huvudet vill inte riktigt gå med på att vikten stiger mycket över hundra kilo eller att kläderna börjar strama . Det känns som att jag sitter lite fast av den anledningen. Oavsett vilket har gymträning och Crossfit osv. avsevärt förbättrat mitt välmående och min kroppssammansättning jämfört med enbart cykling.
Även under en bulkperiod lönar det sig att hålla kalorierna på en måttlig nivå; ett snitt på +300 kcal per dag i förhållande till förbrukningen räcker gott för muskeltillväxt. På veckobasis innebär det en genomsnittlig viktökning på ~200–300 g, vilket lätt försvinner i det dagliga genomsnittet, så vågen i sig är ett dåligt mätverktyg på kort sikt.
Hur jag skulle göra det är att bestämma mina makros och räkna kalorier under några veckor. Till en början genom att helt enkelt äta som du gör nu i några dagar. På så sätt får du en känsla för vad varje portion innehåller och hur mycket du faktiskt äter just nu. När det gäller makros kan man sätta ett grovt mål på 2 g/kg protein (vid kaloriöverskott kan man sänka detta, enligt nuvarande kunskap räcker 1,6 g/kg gott för muskeltillväxt, särskilt vid överskott), 1 g/kg fett och resten från kolhydrater. Den vanliga tallriksmodellen är en utmärkt bas, och du behöver egentligen inga kosttillskott alls, men om du vill använda något räcker det gott med vassle och kreatin.
När du har en någorlunda fast kostmodell är det bara att upprepa den och följa framstegen. Orkar du mer vikter på gymmet? Är du hungrig? Sitter bältet åt eller spänner det i skjortärmarna?
Man behöver inte vara överdrivet petig, det här är (också) en sport där resultaten skapas i det långa loppet, inte på en dag. Gör det på ett sätt som du orkar hålla i och stressa inte för mycket över det. Det spelar ingen roll om du en dag bara får i dig 1 g/kg protein eller om du missar ett träningspass en annan dag, det är helheten som räknas. Att göra rätt saker på ett mindre än optimalt sätt tar dig mycket längre än att göra saker så att varje dag känns som en plåga.
När det gäller litteratur kan jag rekommendera till exempel Timo Haikarainens böcker om muskeltillväxt och fettförbränning, och att anlita en bra coach är också ett alternativ. Idag kan man även använda friskvårdsbidraget för sådant. Jag kan rekommendera åtminstone Mikko Elmén, Markku Tikka, Timo Haikarainen och Utti Hietala. Låt oss även lägga till Juho Suomi och Joni Jaakkola.
I början av 2000-talet var förresten “grisbulk” (sikabulkki) en allmänt accepterad metod – man åt så mycket man bara orkade, och de mest hängivna vaknade till och med på natten för att äta mer. Man svällde upp som en jäsande deg, och en tillräckligt stor collegetröja gav sken av att allt bara var muskler
Innan lumpen vägde jag 72 kg. Där blev jag helt såld på styrketräning och under årens lopp steg vikten till runt 80 kg. På gymmet tränade jag 4 gånger i veckan på vintern och 2–3 gånger på sommaren, plus cykling 1–2 gånger.
Nåväl, sedan träffade jag min nuvarande fru och träningen hamnade i skymundan; de hårda passen och löprundorna byttes ut mot lugna “parkpromenader”. Jag åt ändå likadant som när jag tränade hårt, så vikten smög sig lömskt upp till nästan 100 kg . Efter ett uppehåll på flera år försökte jag återgå till gymmet, men jag hittade inte längre någon riktig gnista eller intresse för det.
Under koronaåren köpte jag min första ordentliga mountainbike och sedan var jag fast . På vintrarna blev jag också entusiastisk över skidåkning. Nyligen skaffade jag en gravelcykel som min andra cykel, och även det har visat sig vara ett klockrent val. Med den kan man obekymrat cykla turer på upp till 100 km, och det gör inget om man stöter på grusvägar längs vägen. Just nu består träningen av lite styrketräning hemma (armhävningar, knäböj, dips, mag-/ryggövningar och kettlebell) samt MTB/gravel eller skidåkning beroende på vädret. Det här känns som den bästa kombinationen för mig. Cykling är härligt befriande och man kommer ut i den vackra finländska naturen. Samma sak med skidåkning. Jag äger skidor för både klassisk stil och fristil. Förra vintern blev det enbart klassisk skidåkning. Dessutom är planen att skaffa en sådan där trainer för inomhuscykling till nästa vinter.
Sakta men säkert har vikten börjat röra sig neråt mot 80 kg-strecket igen, trots att jag inte har påbörjat någon egentlig diet. Jag återgick helt enkelt till en aktiv livsstil. Jag äter normalt och unnar mig något gott en dag i veckan. Och inget frosseri, utan en liten portion av till exempel godis. Samtidigt försöker vi hålla fast vid en godisdag i veckan för barnen också.
I framtiden är tanken att börja åka runt på finska MTB-evenemang. Vi får se när . Kanske om ett par år när den mest hektiska småbarnsvardagen börjar lätta.
Tack för svaren och idéerna! Den där kaloriräkningen fastnade för 15 år sedan och jag räknar dem fortfarande undermedvetet varje dag, så jag har en ganska bra fingertoppskänsla för ätandet. Kul att höra att muskeltillväxt är möjlig med ett så pass måttligt överskott. Jag har nog fortfarande kvar bilden från den där “grisbulk”-eran Måste alltså undersöka ätandet lite noggrannare på makronivå
Vilken typ av utveckling är förresten vanlig i träningen om man redan har några år bakom sig? Nu under de senaste månaderna har jag kunnat höja mina nivåer ganska mycket i bland annat knäböj, med nästan 30 kilo i både knäböj och marklyft (jag har inte testat några maxettor, men kör t.ex. 4x125 kg i knäböj). Som jag ser det handlar detta dock mer om att tekniken förbättras; om man inom CrossFit körde rörelsen i fråga ett par gånger i månaden, så kör man den nu ett par gånger i veckan, och på något sätt är känslan för vad kroppen orkar mycket bättre.
Jag tycker att det här är en svår fråga och det beror så mycket på individen. Du har fått en bra grund från crossfit och nu när du uppenbarligen söker mer styrka, så utvecklas resultaten snabbt i början. Jag rekommenderar att du även testar längre återhämtning, bara som ett experiment. För mig själv skulle ben 2 gånger i veckan vara helt omöjligt för utvecklingen, därför tränar jag numera en muskelgrupp var tionde dag. Det här började jag faktiskt med redan efter 25 års ålder och det hjälpte mycket. Jag har delat upp träningen så att jag kan gå till gymmet ofta, men cykeln är lång. Man kan fokusera bra på en specifik muskelgrupp åt gången. Fettkontroll är, som du säkert har märkt, också individuellt. Vissa kan äta vad som helst utan att det syns någonstans. Det blir knappt någon muskelmassa, men fettet lyser också med sin frånvaro. För någon annan kan fettet samlas väldigt lätt och det är svårt att få bort utan att resultaten samtidigt sjunker. Min egen rekommendation är att hålla kosten ganska strikt om man upplever fettinlagring som ett problem. Det är lättare att följa en lite långsammare utveckling i resultaten än att sedan rasera dem med någon diet. Själv har jag dragit en sådan vinst i genlotteriet att jag äter om jag förbrukar. Det var därför vikten blev så låg. Det blev ingen träning och jobbet ändrades också från fabriksgolvet till kontoret.
När det gäller muskelmassa har många förenklat och kraftigt generaliserat utvecklingen så här:
Genom att göra allt optimalt kan en man under det första träningsåret lägga på sig 10 kg muskelmassa, nästa år är maxet 5 kg, det tredje 2,5 kg och samma mönster fortsätter så att ingen någonsin når det absoluta taket. I praktiken tränar dock ingen så optimalt från början, utan utvecklingen fördelas över en längre tidsperiod. Dessutom tillkommer individualitet, och kroppens proportioner måste också beaktas.
När det gäller styrka vågar jag inte ge några uppskattningar, jag tror att @Perttu_Hamalainen och @Sijoittaja-alokas har mer att bidra med här. I början är utvecklingen förstås snabb och att bara utföra rörelserna oftare lär en ett mer ekonomiskt sätt att utföra dem, förutsatt att målet är maximal styrka. En kroppsbyggare däremot försöker utföra samma rörelse genom att maximera belastningen på muskeln, dock naturligtvis så att den mekaniska belastningsnivån samtidigt är tillräcklig, så att slutresultatet inte blir att man lyfter en blyertspenna.
Träning har alltid legat mig varmt om hjärtat: badminton, löpning, gym.
För några år sedan blev jag mer intresserad av gymmet, nu blir det ett par gånger i veckan. Främst tunga basövningar som knäböj, marklyft och pressar. Just nu ligger dock fokus på uthållighet igen, och vikten har gått ner från runt 95 kg. Det är roligare att spela badminton och klara av vardagen när konditionen är i skick. Målet är att bibehålla och även fortsätta utveckla både styrka och uthållighet framöver.
Vi väntar vårt första barn snart, så jag har funderat på hur träningen ska få plats i småbarnslivet. Tips tas tacksamt emot Jag har tänkt att det säkert blir färre träningspass, men att jag då måste hålla en tillräckligt hög intensitet under den tid jag faktiskt hinner träna.
Jag har knappt två års erfarenhet av den här situationen nu, och för min egen del har det blivit så att man inte vågar hålla en så väldig intensitet när man har den här sömnbristen. Snarare har jag ställt in mig på att försöka göra ”ens något” lite oftare, om situationen bara tillåter.
Det kan verkligen vara svårt i värsta fall, och mycket beror på hur den lille sover och om partnern har ork och förståelse för att ta huvudansvaret så att man själv får tid till träning. För min egen del har det främst blivit lätta snabbpass på sistone.
Jo. Man måste nog förbereda sig mentalt på att det blir lite av den varan. Det kan nog stämma att man inte kan köra på så hårt om man är trött.
Det viktigaste är väl att man gör något överhuvudtaget och inte låter kosten gå helt åt pipan. Då får man se helt enkelt. Och motionen halkar ju ner ett hack på prioritetslistan ändå
Det är bra att vara snäll mot sig själv och acceptera att livet förändras i och med barnet, och träningen likaså.
Så snart det är möjligt bör du göra det till en rutin att gå ut med barnet. Man kan köra vagnen i ett ganska raskt tempo och göra utfallssteg vid sidan av till medtrafikanternas förtjusning. Om du dessutom råkar bo någonstans där det finns ett utegym, så klockrent. Din partner lär inte ha något emot den lilla stund av egentid som du möjliggör på det här sättet. Slutresultatet blir att även relationen tackar dig. Det ersätter förstås inte gymmet helt, men det kan vara en trevlig omväxling och du får samtidigt spendera tid med avkomman.
Hemma hos oss tackade partnern i alla fall när jag ivrigt tog med den lilla på barnvagnspromenader så att hen också fick vila. Annars hade det nog blivit mindre träning. Vår vagn var i alla fall bra att köra med en hand och springa bredvid samtidigt. Sedan var en cykelkärra en toppininvestering. Under en runda på drygt en timme sover barnet gott middag .
Som barn och ung var jag väldigt aktiv, spelade hockey i lag fram till 16 års ålder. På fritiden blev det gårdshockey, fotboll och basket med barnen i kvarteret. På somrarna bobollsskola och alla möjliga tillvalsämnen i idrott i skolan.
I gymnasiet började jag träna regelbundet på gym, huvudgrenen blev brasiliansk jiu-jitsu, kompletterat med judo och även shorinji kempo som sällskap till en kompis. Som mest blev det alltså träning i tre kampsporter i veckan + gym tre gånger i veckan.
När man var ung orkade man, nu skulle kroppen nog säga ifrån efter en vecka
Jag är fortfarande intresserad av träning, men tiden känns knapp.
Går på gym ett par gånger i veckan, och det är detta jag satsar mest på, drar in på andra hobbys om tiden inte räcker till annars.
Dessutom är jag intresserad av bouldering och padel, men det blir av så sällan att det praktiskt taget inte sker någon utveckling, mest för nöjes skull
På gymmet vore det intressant att utveckla maxstyrkan, kanske till och med lyft i strongman-stil. Hindret är dock att jag värdesätter min fritid jag gillar också att sitta hemma och spela Playstation samt lyssna på musik.
Med den här stilen har utvecklingen på gymmet nästan avstannat. Serievikterna har legat på nästan samma nivå i ett par år nu, med väldigt liten ökning. Delvis är jag också ganska försiktig. Om den fjärde repetitionen känns det minsta svår, försöker jag inte ens på en femte, fastän den med stor sannolikhet skulle gå med en passare.
Under årens lopp har jag anpassat mina gymrutiner för att inte all tid ska gå åt på gymmet, men ändå få till en så bra genomkörning av hela kroppen som möjligt.
Ena dagen kör jag bänkpress, knäböj och latsdrag. Andra dagen lutande bänkpress, marklyft och sittande rodd. Varierat på någon av dagarna kör jag dessutom sidolyft och bicepscurls.
Verkligen! Är det någon som vet om det finns något gym i Esbo-trakten/huvudstadsregionen som specialiserar sig på lyft i strongman-anda? Det nuvarande programmet jag kör baseras på ett program hämtat från Untamed Strength-gymmet och Alan Thralls kanal, och jag gillar verkligen hans träningsstil. Om gymmet i fråga fanns i Finland skulle jag definitivt vara medlem.
Utmärkt tråd!
Strategiska siffror: 44-årig man, 180 cm, 82 kg.
Idrott, inte bara motion, utan i synnerhet idrott har alltid varit en väsentlig del av livet. Ett arv från min far. Jag tävlade i ungefär tio olika sporter, i ännu fler om man räknar enskilda tävlingar. Fotboll och ishockey var de viktigaste hobbyerna från fem års ålder, men tävlandet började med friidrott och uthållighetsidrotter (skidåkning, orientering). Mycket på grund av min fars huvudgrenar. Skidåkningen fortsatte till ca 20 års ålder (orienteringen 5 år längre), tills fokuset på ishockey tvingade mig att prioritera träningen mer mot styrka och snabbhet. Även om farsgubben alltid har varit bara muskler, har genpoolen varit av modellen “uthållighet kommer lättare, men det är svårt att bygga muskler”. Uthållighetsbasen var förstås inte till nackdel i ishockey heller. Min optimala form var nog vid 25 års ålder, när fettprocenten låg runt 7 och vikten var ca 85 kg. På Coopertestet sprang jag över 3000 m med en 10 kg viktväst. Det blev sedan ett rejält stopp vid 26 års ålder, när ena knät vek sig rakt åt sidan i en tacklingssituation och i stort sett allt som kunde gå sönder gick sönder. Det var mentalt en väldigt tuff plats. Jag försökte återvända till isen, men knät höll inte. Det blev ett uppehåll från idrotten under en tid. Sedan dess har gym, löpning, golf och även skridskoåkning kommit in i bilden. Skidåkning (en av de bästa sporterna för kroppen) är varje vinter i kategorin “nu ska jag börja med det igen”:
Ibland är det ganska långa uppehåll från motionen (delvis på grund av brådska i jobbet och delvis på grund av diskbråck), men nu är det bra fart igen och med “5 am-club” går jag till gymmet 3–4 gånger i veckan + löprundor och annat fixande ovanpå det. Jag kommer vara evigt tacksam mot min far för att han hjälpte mig igång med idrotten redan som liten. Att lära sig teknik från friidrottsgrenar och framåt har varit en riktigt bra bakgrund. Rätt sorts kost är det enda jag lärde mig själv under tonåren.
För tillfället är min egen son en stor anledning till att jag vill hålla mig i form.
Gymmet är numera väldigt enkelt:
Bröst, axlar, triceps + ben och bål
Rygg, biceps, axlar/nacke + ben och bål
Dessa kör man sedan växelvis.
På grund av diskbråcket måste jag anpassa flera övningar, men å andra sidan är det inte en dålig övning för bålen heller att göra till exempel militärpress stående.
Någon nämnde Pakkis (Pakkotoisto) och det var ett mycket bekant “format” under tidigare år Jag har inte öppnat forumet på åratal, men det lever väl kvar än. Jag kommer inte på rak arm ihåg hur många Pakkis-träffar jag gick på + Suomenlinna-eventen. Det var roliga tider och hälsningar till de andra sektmedlemmarna
Det beror väldigt mycket på er lilla, om hen sover bra osv. men också på er båda föräldrar och hur ni orkar. Vardagen förändras…
Mitt eget barn är snart 20 år och hänger fortfarande med ut på löprundor, cykelturer, gymmet och långa flertimmars promenader även utomlands.
Själv ändrade jag ingenting i mina egna hobbyer, jag gick till gymmet ungefär 5 gånger i veckan när mitt barn föddes, plus löprundor och innebandy samt jobb. På gymmet var hen med i babyskyddet. Löprundorna och innebandyträningarna turades vi om med barnets mamma så att även hon fick lite egentid.
Med ett litet barn kan man bra gympa hemma också, ta barnet i famnen och gör knäböj, bästa kvalitetstiden.
När hen blev äldre fanns det ritgrejer och alla möjliga leksaker med på gymmet, så hen trivdes bra och tiden blev inte långtråkig.
Jag var naturligtvis inte på gymmet i timtal, utan oftast var det ett hårt pass på en timme och sedan till parken för att leka
Jag gick på kommunens gym, så jag vet inte hur de privata gymmen ställer sig till det.
Min livsfilosofi går ut på att muskler ska användas, eftersom människan har dem. Det innebär att all tänkbar förflyttning sker med egen muskelkraft, främst på cykel.
Den klart största delen av den årliga motionen består av cykling, men utöver det blir det gym i måttlig mängd, minst en gång i månaden och högst en gång i veckan. Under 4–5 månader om året kan jag dessutom köra ett (an)aerobt pass på gymmet.
Min gymform är inte särskilt märkvärdig på grund av träningsfördelningen. Jag klarar dock 10+ chins och i bänkpress gjorde jag 3×10 på 70 kg för ett par veckor sedan, vilket jag var riktigt nöjd med.
Jag har haft ett årligt konditionstest som har behövt genomföras: 2000 m inomhusrodd med ett tempo under 1:50/500 m. När jag klarade testet i vinter ändrade jag det inför framtiden till 20 minuter inomhusrodd med ett tempo under 2:00/500 m, vilket är lite mer humant för en motionär.
Som det ser ut nu kommer den aktiva livsstilen att hålla i sig resten av livet, såvida hälsan tillåter det. Jag har fysiska prestationsmål uppsatta för flera decennier framåt😁 (om man bara får leva så länge).
Som ung var jag relativt överviktig och motion kändes väldigt motbjudande; det var först som vuxen jag hittade mina egna grenar och sätt att röra på mig som jag blev entusiastisk över och fick energi av.
. Det känns som att jag sitter lite fast av den anledningen. Oavsett vilket har gymträning och Crossfit osv. avsevärt förbättrat mitt välmående och min kroppssammansättning jämfört med enbart cykling.
. Efter ett uppehåll på flera år försökte jag återgå till gymmet, men jag hittade inte längre någon riktig gnista eller intresse för det.
. På vintrarna blev jag också entusiastisk över skidåkning. Nyligen skaffade jag en gravelcykel som min andra cykel, och även det har visat sig vara ett klockrent val. Med den kan man obekymrat cykla turer på upp till 100 km, och det gör inget om man stöter på grusvägar längs vägen. Just nu består träningen av lite styrketräning hemma (armhävningar, knäböj, dips, mag-/ryggövningar och kettlebell) samt MTB/gravel eller skidåkning beroende på vädret. Det här känns som den bästa kombinationen för mig. Cykling är härligt befriande och man kommer ut i den vackra finländska naturen. Samma sak med skidåkning. Jag äger skidor för både klassisk stil och fristil. Förra vintern blev det enbart klassisk skidåkning. Dessutom är planen att skaffa en sådan där trainer för inomhuscykling till nästa vinter.
Måste alltså undersöka ätandet lite noggrannare på makronivå 
jag gillar också att sitta hemma och spela Playstation samt lyssna på musik.
Jag har inte öppnat forumet på åratal, men det lever väl kvar än. Jag kommer inte på rak arm ihåg hur många Pakkis-träffar jag gick på + Suomenlinna-eventen. Det var roliga tider och hälsningar till de andra sektmedlemmarna