Nokia har en stark kronisk tendens att använda “specialplånböcker”, vilket belastar ägarna men i mindre grad dem som åtnjuter incitamenten. Risken är då att man är lite väl generös med pengar till saker som i sig är vettiga och nödvändiga i kostnadsvärlden, samtidigt som incitamenten får sig en skjuts.
Det vill säga, även om man nu bokför mer kostnader än normalt, hinner man till 2027–2028 definitivt buntat ihop kostnaderna som specialkostnader för specialprogram.
Nokia har haft specialposter på i genomsnitt cirka 400 miljoner euro per år mellan 2016 och 2025, om än med tyngdpunkt på de massiva utgifterna för Alcatel-Lucent 2016–2020; de senaste åren har det varit mindre än hälften av det.
Materialkostnaderna är visserligen ganska låga för den delen, eftersom det inte går åt många gram per chip. En annan sak är förstås eventuella tillgänglighetsproblem, då Kina producerar över hälften av allt rent indium och västvärlden/allierade bara står för 40–50 %. Hoppas inte det var vad som åsyftades. Hotard refererade visserligen främst till minne och produktionskapacitet.