Jag konsumerar, alltså är jag? Ekonomins filosofi

Hälsningar till alla!

Jag funderade på att det vore bra att ha en tråd på forumet även för funderingar kring ekonomins filosofi. Denna tanke uppstod från en artikel jag nyligen läste i Helsingin Sanomat (Ajattelun alennustila, tyvärr bakom en betalvägg), som behandlade urholkningen av filosofiskt tänkande. Därför kände jag det nödvändigt att anstränga mina hjärnceller lite och utmana mig själv att reflektera över de dolda antagandena bakom ekonomin. I en hektisk vardag och ett “swipe”-samhälle skulle det nog finnas efterfrågan på denna typ av tänkande.

Resultatet blev en artikelserie om grunderna i ekonomins filosofi, varav jag just publicerade den första delen. Jag betonar att jag är en total nybörjare i mina filosofistudier, men jag hoppas att texterna kan öppna upp grundläggande principer bakom ekonomin, inte bara för mig själv utan även för er forummedlemmar. Och det skulle vara jättefint om vi kunde få till en diskussion om ämnet här.

Här är texten som behandlar pengar och lycka: Taloustieteen filosofian perusteita, osa 1: Kell’ onni on, se rahakirstun päällä istuu? - Inderes

89 gillningar

Nu har vi ett ämne som gör det värt att registrera sig :slight_smile:

“Pengar gör en inte lycklig, men brist på pengar gör en olycklig” är väl en gammal visdom som jag skulle sammanfatta den första delen av den där artikelserien med. Samma sak berörs av ett uttryck som man skulle kunna använda för att motivera varför finländare är världens lyckligaste folk: “Ju billigare drömmar, desto rikare är du”.

Men om vi går djupare, när tycker du att en människa har för mycket pengar/förmögenhet? Var går gränsen där mängden tillgångar börjar orsaka depression, sorg och apati? Om du inte behandlar ämnet i kommande delar av din artikelserie, skulle du kunna berätta det här?

25 gillningar

Vilken guru han är..

Varför uppstår behovet av att äga?

s. 376 Vi äger för att vi i oss själva inte är någonting, och genom att äga känns det som om vi har blivit något. Vi är ingenting annat än det vi äger, och den identifikationen skapar fientlighet och ändlösa stridigheter.

10 gillningar

Ett fantastiskt bra ämne. Jag har till viss del väntat på ett ämne kring detta.

Miljön tenderar att påverka ens “självbild”. Jag har under en lång tid funderat på och bearbetat miljöns inverkan. Oavsett om det rör sig om syskon, släktingar, arbetskamrater osv., så har boendemiljön haft en enorm betydelse.

“Det har länge stört mig att man inom nationalekonomi så ensidigt kopplar samman ekonomisk tillväxt med välfärd, och därigenom även med lycka. Människan betraktas inom nationalekonomi som en varelse som maximerar sin egen nytta: en aktör som är en outsläcklig samlare av mer materia och välstånd. Detta beror på att vi snabbt anpassar oss till nya livsmiljöer, även när det gäller pengar. När vårt välstånd ökar njuter vi av det bara för en stund, och efter ett tag vill vi återigen ha mer.”

Och det här är själva poängen. Jag upplever själv en uppenbar skillnad mellan ett “stadsbarn” och ett “landsbygdsbarn”. Livsvärderingarna kan vara desamma, men det “tryck” som miljön skapar är helt annorlunda. Man måste lära sig att passa in i gruppen. Jag förvånas inte alls över den prestationsångest som urbaniseringen för med sig. Som motpol… “i byn” är det lätt att smälta in i mängden, även om man har stövlarna fulla med sedlar i svampskogen.

“Faktorer kopplade till livsmiljö och trygghet, såsom politisk frihet och demokrati, korrelerar också med upplevd lycka, har den kände värderingsforskaren Ronald Inglehart skrivit. I ett samhälle som Finland betraktas dessa som ett egenvärde, och därför hamnar de inte nödvändigtvis i topp i lyckoundersökningar, men i länder som Nordkorea skulle resultaten säkerligen vara annorlunda.”

Det här kan man också fråga dem som vuxit upp på landet, eller till och med de som vuxit upp i norra Finland. Pengar är ett begrepp, men allt annat är frihet.

“Därför kan man även under dagar då börsen sjunker tänka att vi som tur är har våra nära och kära.”

Detta får man aldrig glömma!

21 gillningar

Angående ämnet, en gammal klassiker. Jag kom att tänka på Sarasvuos monolog. Jag minns bara rubriken – Jag äger, alltså är jag – så det finns skäl att lyssna på den igen.

Jag har länge lidit av ett egoismunderskott. Denna min intresseimpotens har drivit mig till att arbeta gratis och donera stora summor pengar. Jag inser dock att jag har orsakat samhället en välfärdsförlust. Vår ekonomi förtvinar eftersom vi inte förstår betydelsen av ägande. Ägarskap borde läras ut i skolan, men istället är man i Finland främmande för hela begreppet ägarskap. Många blandar till och med ihop begreppen ägare och investerare. Min vän. För att vi ska kunna infria vårt välfärdslöfte måste vi skapa fler privatägda företag.

10 gillningar

Det var glädjande att detta ämne väckte intresse och att vi även fick nya användare till forumet :slight_smile:

@Jukka7, det här är en intressant fråga om det finns en gräns där förmögenhet till och med börjar motverka sitt syfte. Många har säkert hört historier om lottovinnare som hamnat i drog- eller alkoholberoende, men jag har inte sett någon mer omfattande forskning i ämnet. Pengar/förmögenhet har en avtagande marginalnytta, det vill säga vid någon punkt nås en gräns där inte en enda extra euro längre ger mer lycka. Det förväntas dock inte sjunka så pass att det blir direkt negativt.

@aspee, uppväxtmiljön har säkert sin betydelse. Vi lever alla på sätt och vis i vår egen bubbla, som förutom oss själva består av de människor i vår omgivning som vi spenderar tid med och interagerar med. Denna bubbla ser säkert annorlunda ut för stadsbor än för personer på landsbygden, men jag tror att man oavsett bostadsort kan påverka dessa attityder genom ekonomisk fostran.

Och tack för länken @Wallet_Nahlroos, jag måste ta och lyssna på dessa Sarasvuo-klassiker igen!

8 gillningar

Utmärkt text på inderes.fi-sidan och en fantastisk öppning på forumet. :slight_smile:

(Marianne arbetar alltså en stor del av tiden från Åbo, så jag har inte kunnat ge henne beröm ansikte mot ansikte på kontoret än, så jag skriver här offentligt istället. :smiley: )

Min egen bakgrund är från statsvetenskapliga vid Helsingfors universitet och jag har fortfarande många sociologvänner. Sociologer har ju en vana som nästan gränsar till det sjukliga att ifrågasätta allt, men i det sällskapet lärde man sig att fundera på vilka begrepp man använder, varför man använder dem och vem de gynnar osv.

Denna typ av ifrågasättande av grundläggande saker och antaganden syns däremot knappt alls i investeringsvärlden. Kanske ifrågasätts företagens ekonomiska mål på sin höjd, men även det sker inom ramar som antas vara huggna i sten. :smiley: Även i det avseendet är denna öppning mer än välkommen.


“Lite märkligt nog blev Mills princip om största möjliga lycka, som utgör grunden för hans moral, ett mått på konsumtion under 1900-talet. Människor, det vill säga konsumenter, hade nämligen friheten att göra val för att tillfredsställa sina egna individuella behov. Och när individen maximerar tillfredsställelsen av sina egna behov, gynnar det genom Adam Smiths teori om den ”osynliga handen” hela samhället. Denna nyttomaximering började mätas rent utifrån ekonomiska utgångspunkter. Sålunda har ekonomin och dess tillväxt under 1900- och 2000-talet till viss del, nästan i smyg, även blivit ett mått på välbefinnande”

Lite funderingar kring den historiska bakgrunden till konsumtionen (eller ekonomin i allmänhet mätt med BNP) som måttstock. Konsumtion var säkert till en början ett bra mått på välbefinnande när man tänker på hur begränsade konsumtionsmöjligheterna var både vad gäller utbud och köpkraft i 1800-talskontexten, där Mill & Co. tänkte på saken.
Och så var det i de utvecklade ekonomierna långt in på 1900-talet (och är det för en del av folket fortfarande), men vid någon tidpunkt förlorar detta mått faktiskt sin betydelse när det materiella välståndet stiger till en riklig nivå. Men vårt tänkande har ännu inte förändrats från den där 1800-talets knapphet till 2000-talets överflödsmiljö. :smiley:

Lite som att Adam Smiths teorier måste tolkas i 1700-talets merkantilistiska, superreglerade miljö. Han var inte heller, såvitt jag minns (det var ett tag sedan jag läste Nationernas välstånd :D), någon anhängare av en fullständigt fri ekonomi, utan han skrev under en tid när staten lade näsan i blöt överallt.

19 gillningar

@Marianne_Palmu Jag har själv dragit slutsatsen att man har för mycket pengar och rikedom när det börjar påverka medmänniskornas känslor. Och jag menar inte den känsla av avund som uppstår när man skrapar fram en hundring på en lott, utan när en fiende blir en vän och en likgiltig person blir kär på grund av rikedomen.

“Köpta känslor” är inte äkta. Med en god vän kan man argumentera genuint, medan en som är köpt för pengar håller med osv. När man i åratal är omgiven av sådana människor, som anser att alla ens tankar är bra och ens skämt är roliga bara för att de ska kunna dra nytta av ens rikedom, förlorar man till slut de äkta vännerna/bekanta eller åtminstone deras äkta känslor.

Problemen börjar om man någon gång inser detta, och det är den punkt där för mycket rikedom har förvandlats till en börda. Människan är ändå en ganska primitiv varelse som i grunden styrs av instinkter och drifter. När dessa förblindas av rikedomens inverkan leder de en på villovägar. Man förlorar förtroendet för människorna man omgett sig med och släpper inte nya nära sig. Man blir cynisk, deprimerad…

Detta ser jag som en anledning till att man vill dölja att man blir rik.

10 gillningar

Jag har en fråga om nationalekonomi som känns lite filosofisk. Marknadens funktion beskrivs ofta med en utbuds- och efterfrågemodell så att när efterfrågan ökar/minskar stiger/faller även priserna på motsvarande sätt, men när utbudet ökar/minskar rör sig priserna tvärtom, det vill säga sjunker/stiger.

Eller så har jag i alla fall förstått det – jag är ingen nationalekonom. Vad baseras denna beskrivning på? Kan man på något sätt mäta efterfrågan utan utbud (alltså utan att ändra utbudet), eller mäta utbudet utan efterfrågan (det vill säga utan att ändra efterfrågan)?

Eller är sambandet mellan efterfrågan, utbud och pris bara ett antagande baserat på sunt förnuft – som inte behöver bevisas på något sätt?

3 gillningar

Här måste man vända på tankesättet. Om priset stiger har efterfrågan överstigit utbudet, och när priset sjunker har utbudet överstigit efterfrågan. Efterfrågan och utbud behöver alltså inte kunna mätas separat, eftersom deras förhållande visar sig som prisändringar på effektiva marknader. En variabel (pris) beskriver alltså förhållandet mellan två variabler (efterfrågan och utbud). Priset är som en bils bränslemätare, som visar förhållandet mellan bensin och tomrum utan att veta exakt hur mycket bensin och luft det finns i tanken.

2 gillningar

Att “förverkliga” Maslows behovshierarki kräver inte nödvändigtvis särskilt mycket pengar, det beror på nivån av personlig ambition och hur den har formats för var och en till det den är.

En mindre bemedlad person kan förverkliga hela pyramiden i ett välfärdssamhälle där många grundläggande saker är kostnadsfria.

Men pengar som bytesmedel ger resurser för att klättra och stanna kvar på en högre nivå i pyramiden. Även om pengar naturligtvis inte garanterar något, kan man med dem tillgodose sina grundläggande behov väl och tillförlitligt, vilket ger utrymme för högre drömmar och deras förverkligande. Pengar kan också ge kärlek, jämfört med en situation där brist på basbehov skapar stress och konflikter. Osv.

Givetvis kan en förmögen person ha stora problem och vara olycklig precis som en fattigare, det hör till mänsklighetens baksidor.

12 gillningar

Bensintanken kan dock öppnas och man kan mäta exempelvis i liter hur mycket luft och hur mycket bensin den innehåller. Bränslemätaren beskriver alltså förhållandet mellan två fysiska variabler (på en skala från full till tom). Vid kalibrering av den måste värdena för båda variablerna vara kända.

Men vilka är de utbuds- och efterfrågevariabler vars förhållande priset beskriver? Har de en enhet? Eller är de bara inbillningar?

Tänk om marknaden inte alls är effektiv? Då förmedlar priset uppenbarligen inte förhållandet mellan efterfrågan och utbud. Finns det då någon information om dessa två?

Det är det absolut (enligt min mening) och du spikade det riktigt snyggt.

Du bevisade också för dig själv att du är en äkta ekonom.

2 gillningar

Ofta förvandlas förmögenhet till stenhus och bilar, till all möjlig materia. Här uppstår ett problem ur lyckoperspektiv: nya dyra skidor skänker ingen lycka på sommaren och rullskridskor inte på vintern, och av ett garage med 10 bilar ger de nio som du inte kör ingen lycka där de står i garaget. Verkningsgraden sjunker. När man börjar ha mycket materia omkring sig kan det å andra sidan bli en släde som man släpar efter sig. Ägande innebär ansvar och omsorg. Ett innehav kräver ett annat, så du står i prylbergets tjänst och skaffar en fiskelåda till draget, ett förråd till fiskelådan och en försäkring till förrådet. Prylbergets naturlag är att växa, så det är inte konstigt att Konmari var populärt på sin tid. Det står i viss mening i konflikt med friheten när man börjar få förpliktelser gentemot sitt skrot. Man kan inte bara försvinna och strunta i att ta hand om det.

För att skrapa ihop all egendom har man förstås varit tvungen att umgås med folk, att nätverka. Telefonen ringer också en hel del. Förmågan att vara närvarande vore för övrigt en förutsättning för lycka. Sedan tittar man på bankkontot och tänker att jag kan göra vad som helst, jag är ekonomiskt oberoende. I verkligheten blir det dock aldrig av med några utbrytningar. Sociala nätverk och arbetets strukturella krav visar sig ofta vara frihetens fiender. I princip kan du göra vad som helst, i praktiken gör du inget annat än åldras, och du tänker att det är ditt eget val eftersom du ska göra det du drömt om “sen någon gång”. I ett “sen när”-liv ligger frigörelsen och njutningen av rikedomen alltid bara framför en.

Ofta kräver ackumulering av förmögenhet en viss snålhet och ekonomisk disciplin längs vägen. Om du lever ditt liv med en tunna runt midjan som en som förlorat sina pengar i Kalle Anka – som jag upplever att vissa investeringsförfattare gör – så tycks ett byte av livsstil och tänkesätt i regel inte lyckas förrän graven befriar en från det. Och inte ens då, för släkten köper ännu en gång den allra billigaste kistan för att hedra den avlidnes ande. Framför stenen bildas en sänka på ett par veckor, kistlocket har gett vika.

När förmögenhet sedan faktiskt börjar hopas, så att du märker att du blivit rik på riktigt, så förändras även den sociala verkligheten; du har bytt socioekonomiskt fack. Den tidigare bekantskapskretsen och vännerna blev kvar i det medelklassiga skuldlivet. Ni kämpar inte längre med samma problem, ni upplever inte världen på samma sätt, så det börjar uppstå en klyfta mellan er som man inte talar om. Det kan hända att man hamnar i en situation där man bara har en enorm mängd bekanta omkring sig. Dynamiken i de gamla relationerna har förändrats, de nya vänskapsrelationerna är nya och ytliga, och sen finns det bara bekanta. Även detta har Sarasvuo talat om i sin radioserie, om jag minns rätt ur perspektivet att mänskliga relationer är utbyten och instrumentella. I detta döljer sig en långsamt framskridande lyckofälla.

Det finns många sådana här lyckofällor som pengar utsätter en för. Jag har sett flera i praktiken. Utan pengar är livet enkelt, och när man har förmögenhet är det oftast komplicerat. Jörn Donner sa att minimalism är en funktion av fattigdom. I det enkla livet är det lätt att hitta det fack där lyckan kan finnas och växa utan variabler, förutsatt att de grundläggande behoven är tillgodosedda.

Man måste förstås inte gå i dessa fällor. Och åtminstone investeringsverksamheten i sig skänker utan tvekan lycka på många sätt, precis som en bra hobby kan göra.

29 gillningar

Jag hittade ännu ett intressant perspektiv på denna rikedomens förbannelse i Kari Nars bok Pengar och lycka (Raha ja Onni). Där sägs det att ”alltför intensiva positiva upplevelser (t.ex. plötslig rikedom, lottovinst) tenderar att urvattna känslan av lycka i allmänhet, eftersom det är tveksamt om en intensiv känsla överhuvudtaget är mer värdefull för individen än många små, något mindre intensiva känsloupplevelser. Enligt amerikanska forskare gladdes miljonvinnare inte längre åt små positiva händelser på samma sätt som tidigare, trots att de är livets krydda (t.ex. att umgås med barn och vänner). Storvinsten hade höjt lyckotröskeln så pass mycket att många vardagliga positiva upplevelser förlorade sin lyckohöjande effekt”.

En engångsomvälvning ledde alltså åtminstone i det här fallet till att ”ingenting kändes som något längre”. Dessutom för en lottovinst med sig en stor osäkerhet när den egna världen vänds upp och ner. Där har vi rikedomens tragedi så det räcker, som även du var ute efter i din text. Det vill säga, i vissa fall kan förmögenhet faktiskt korrelera negativt med lycka.

17 gillningar

Det finns ett problem med lottovinster, arv och liknande plötslig rikedom: lyckokänslan upprepas inte. Om det råkar bli livets största känslomässiga höjdpunkt infinner sig säkert känslan av att ”här är man nu på toppen, oavsett vart jag går så bär det av neråt och här kan man inte heller stanna”.

Att bli rik genom investeringar, entreprenörskap och till och med arbete innebär ett oräkneligt antal ”deltoppar”, och efter att ha nått en topp är det alltid realistiskt att sträva efter nästa. Det här är något som gemene man kanske inte alltid förstår: ”har han inte tillräckligt redan, varför fortsätter han fortfarande…”

10 gillningar

Nationalekonomi kan onekligen i hög grad sammanfattas som observation av olika variabler. De flesta nationalekonomiska modeller bygger på antagandet om rationell nyttomaximering. I verkligheten maximerar inte ens nationalekonomerna själva sin nyttofunktion i butiken. I sig står kapitalismen i strid med nationalekonomins grundantagande, för om man tänker på till exempel sociala medier eller produktplacering i butiker, så bygger allt på att styra människans beslutsfattande till att bli känslostyrt. De kan då inte vara rationella konsumenter. Företag maximerar förstås sina vinster, även om inte heller detta nödvändigtvis tål en kritisk granskning.

I själva verket är en exakt nationalekonomisk modell alltid en omöjlighet – det finns helt enkelt för många variabler. Den största delen av den nationalekonomiska litteraturen bygger på DSGE-modeller, som alltså är dynamiska stokastiska allmänna jämviktsmodeller, med vilka man har försökt reda ut sambandet mellan olika variabler och hur de utvecklas över tid. Vanligtvis bygger modellen på någon form av antagande om rationalitet och maximering. Allmän jämvikt kommer från idén om att det i ekonomin råder ett slags jämviktstillstånd som ekonomin strävar mot, men att det också kan förekomma tillfälliga störningar och obalans. Även den bästa modellen är naturligtvis alltid en kompromiss. Datorernas beräkningskapacitet räcker helt enkelt inte till för att lösa en modell som skulle beskriva hela ekonomins funktion. Det hela blir extremt komplicerat senast när man inkluderar människors olika preferenser och osäkerhet.

Som mått på ekonomisk tillväxt används vanligtvis tillväxten i bruttonationalproduktens volym. BNP kan alltså växa till följd av både volym (mängd) och pris (deflator). BNP är inte nödvändigtvis det bästa måttet på levnadsstandard och det mäter inte välmående, men det har definitivt ett indikatorvärde. Kanske vore det mer relevant att granska varifrån den ekonomiska tillväxten kommer och särskilt hur den fördelas. Själv ser jag ekonomisk tillväxt som en så kallad biprodukt av att människor strävar efter att göra saker effektivare. Ekonomisk tillväxt på lång sikt uppstår i högsta grad genom teknologisk utveckling, som i sin tur till stor del beror på ökad utbildning och bildning. Knappast någon arbetstagare, startup-entreprenör eller ens politiker vaknar på morgonen för att ”öka bruttonationalprodukten”, utan sannolikt för att försörja sig själv.

Västvärlden kommer i vilket fall som helst att tvingas tänka om kring sitt ekonomiska system när befolkningen inte längre växer, men det är sällan ett existerande system anpassar sig till förändringar utan någon form av kollaps. Befolkningstillväxt har en ökad effekt på den ekonomiska tillväxten, men det finns faktorer som är ännu mer betydelsefulla än så.

Inte heller pengar är ett egenvärde. Inom nationalekonomin definieras valuta i sin nuvarande form numera endast som ett bytesmedel, och den uppgiften fyller den mycket väl: nästan allt har sitt pris. Människan behöver någon form av motivator, och pengar tycks trots allt vara det bästa alternativet, särskilt i dagens värld. I sig vore det intressant att undersöka pengars inverkan som drivkraft för teknologisk utveckling, men det är nog ett ganska komplext ämne att studera. I ett kapitalistiskt samhälle innebär pengar makt, och det gör de även i andra ekonomiska system, oavsett hur mycket man hävdar motsatsen. Människan är helt enkelt maktlysten.

Pengar kan också smidigt växlas mot fritid, och det verkar människan värdesätta. Mängden fritid har vuxit hand i hand med det ekonomiska välståndet i västvärlden. Kanske förklarar det även ökningen i lycka.

13 gillningar

Här vågar jag vara av annan åsikt. Fritiden verkar i dagens samhälle koncentreras till de lägst utbildade och de som har minst pengar/förmögenhet. Det vill säga unga, utanförställda, deltidsanställda och de som t.ex. hamnat utanför arbetslivet på grund av sjukdom. För andra torde arbetstiden på årsnivå vara ungefär densamma som på 70-talet?

Nåväl, fritiden har förstås vuxit i genomsnitt, men har den ökat lyckan hos dem där den har ökat mest?

2 gillningar

Tillväxt på tillväxt

Pengar och välstånd är uttryckligen instrumentella värden, inte egenvärden, åtminstone efter en viss punkt av välstånd. Detta har @Saint @Opa redan skrivit om. Pengar på pengar börjar vid någon punkt kännas tomt, rentav girigt. Det är långt ifrån själfullt när ingenting räcker. Hur tjänar en människas eller ett företags existens världen, samhället eller medmänniskorna? Att kanalisera en individs ekonomiska välstånd i en meningsfull riktning kan sedan återigen göra det meningsfullt, till exempel genom en stiftelse.

Om meningsfullhet

Jag tror fast på att vi alla på ett eller annat sätt har som livsändamål att tjäna andra. Detta ”andra” och ”form av tjänande” varierar sedan. Visst är det väl så att många av världens rikaste börjar hjälpa naturen, vetenskapen eller barnen. Det behöver ju inte vara ett lönearbete eller ens kopplat till pengar där upplevelsen av meningsfullhet uppstår. Det beror sedan på personliga preferenser och styrkor var man hittar sin egen väg.

Om lycka, eller glädje?

Jag skulle också vilja reflektera över definitionen av lycka; den kan ju ses som till exempel en flyktig känsla. Själv ser jag glädje som ett längre och djupare känslotillstånd, som även kan innehålla mörka nyanser. Jag hade någon bok som källa för detta, men nu är den tillfälligt magasinerad. Inom ekonomi- och samhällsvetenskap verkar man fokusera uttryckligen på just lycka? Som humanist och intresserad av interaktion berikar jag diskussionen även i riktning mot betydelsen av de ord som används. :slight_smile:

15 gillningar

Det finns ju mycket forskning om detta. Till min förtret, när jag grävde i mina minnesfack, så kommer jag inte ihåg någonting alls om saken, trots att jag en gång i tiden har studerat ämnet och om jag minns rätt fanns det även en del examensarbeten om ämnet för tjugo år sedan.

Kasinon utnyttjar psykologin kring små och stora belöningar, små och stora förluster. Det är möjligt att dosera dessa i ett sådant förhållande att det går ganska smärtfritt att förlora. Det vore trevligt att friska upp minnet gällande det här ämnets terminologi och centrala principer, ifall någon kommer på vad det rör sig om och kan länka information hit.

3 gillningar