Ofta förvandlas förmögenhet till stenhus och bilar, till all möjlig materia. Här uppstår ett problem ur lyckoperspektiv: nya dyra skidor skänker ingen lycka på sommaren och rullskridskor inte på vintern, och av ett garage med 10 bilar ger de nio som du inte kör ingen lycka där de står i garaget. Verkningsgraden sjunker. När man börjar ha mycket materia omkring sig kan det å andra sidan bli en släde som man släpar efter sig. Ägande innebär ansvar och omsorg. Ett innehav kräver ett annat, så du står i prylbergets tjänst och skaffar en fiskelåda till draget, ett förråd till fiskelådan och en försäkring till förrådet. Prylbergets naturlag är att växa, så det är inte konstigt att Konmari var populärt på sin tid. Det står i viss mening i konflikt med friheten när man börjar få förpliktelser gentemot sitt skrot. Man kan inte bara försvinna och strunta i att ta hand om det.
För att skrapa ihop all egendom har man förstås varit tvungen att umgås med folk, att nätverka. Telefonen ringer också en hel del. Förmågan att vara närvarande vore för övrigt en förutsättning för lycka. Sedan tittar man på bankkontot och tänker att jag kan göra vad som helst, jag är ekonomiskt oberoende. I verkligheten blir det dock aldrig av med några utbrytningar. Sociala nätverk och arbetets strukturella krav visar sig ofta vara frihetens fiender. I princip kan du göra vad som helst, i praktiken gör du inget annat än åldras, och du tänker att det är ditt eget val eftersom du ska göra det du drömt om “sen någon gång”. I ett “sen när”-liv ligger frigörelsen och njutningen av rikedomen alltid bara framför en.
Ofta kräver ackumulering av förmögenhet en viss snålhet och ekonomisk disciplin längs vägen. Om du lever ditt liv med en tunna runt midjan som en som förlorat sina pengar i Kalle Anka – som jag upplever att vissa investeringsförfattare gör – så tycks ett byte av livsstil och tänkesätt i regel inte lyckas förrän graven befriar en från det. Och inte ens då, för släkten köper ännu en gång den allra billigaste kistan för att hedra den avlidnes ande. Framför stenen bildas en sänka på ett par veckor, kistlocket har gett vika.
När förmögenhet sedan faktiskt börjar hopas, så att du märker att du blivit rik på riktigt, så förändras även den sociala verkligheten; du har bytt socioekonomiskt fack. Den tidigare bekantskapskretsen och vännerna blev kvar i det medelklassiga skuldlivet. Ni kämpar inte längre med samma problem, ni upplever inte världen på samma sätt, så det börjar uppstå en klyfta mellan er som man inte talar om. Det kan hända att man hamnar i en situation där man bara har en enorm mängd bekanta omkring sig. Dynamiken i de gamla relationerna har förändrats, de nya vänskapsrelationerna är nya och ytliga, och sen finns det bara bekanta. Även detta har Sarasvuo talat om i sin radioserie, om jag minns rätt ur perspektivet att mänskliga relationer är utbyten och instrumentella. I detta döljer sig en långsamt framskridande lyckofälla.
Det finns många sådana här lyckofällor som pengar utsätter en för. Jag har sett flera i praktiken. Utan pengar är livet enkelt, och när man har förmögenhet är det oftast komplicerat. Jörn Donner sa att minimalism är en funktion av fattigdom. I det enkla livet är det lätt att hitta det fack där lyckan kan finnas och växa utan variabler, förutsatt att de grundläggande behoven är tillgodosedda.
Man måste förstås inte gå i dessa fällor. Och åtminstone investeringsverksamheten i sig skänker utan tvekan lycka på många sätt, precis som en bra hobby kan göra.
)