Jag har ibland funderat på vad om man bara vänligt kunde säga till dessa Bitcoin-sugna brottslingar att “ursäkta, jag sysslar inte med krypto, och jag tänker inte börja med det på er begäran heller, men om ni kunde ge mig bankkontouppgifter och en summa i euro, så kanske en affär kunde bli av.”
Man skulle kunna tro att det finns en viss procentuell chans även här, att någon mindre smart småbrottsling faktiskt skulle skicka sina egna personliga bankuppgifter och tacka i förväg för den goda affären.
Vad gäller krypto i sig, så talar man ett språk jag inte riktigt förstår, och som investeringsobjekt är det något jag inte helt greppar. Jag fattar ungefär blockkedjetekniken, men inte varför allt måste kopplas till kryptovaluta och om det inte bara kunde vara utan valuta..? Hur som helst, så passar det inte alla portföljer, vilket är helt okej, och ni behöver inte börja skriva några predikande instruktionsinlägg om ämnet till mig.
En fantastisk lördagskväll till er alla, här öppnades just en öl!
Tänk tillbaka på din egen eller dina barns barndom, alla möjliga trender kom och gick, vare sig det var neppisbilar, plastbackhoppare, Tamagotchi eller annat. De hade ett pris, men värdet skapades helt och hållet i barnens fantasi.
Tillägg till listan: Tre ränder mjukisbyxor, Monkey / PV / Tiger-gäng och att föräldrarna hade jobb hos byns största arbetsgivare, som hade 25 anställda.
Ja, jag hade också ishockeykort från 90-talet från SM- och NHL-ligan som då hade ett visst värde, men när jag sålde dem på Huuto.net i år fanns det inga stora priser att hämta.
Kanske är inte allt sällsynt värdefullt.
Samma sak slösade jag också mina slantar på på 90-talet. Eller mer exakt, jag samlade specifikt på min idol Lemieuxs kort. Jag tror jag fick ihop nästan alla utom ett eller två, men där ligger de fortfarande på föräldrarnas vind eftersom jag knappast får något för dem längre
En rolig bieffekt kring den där 90-talets ishockeykortsamlarboomen var de fysiska butikerna (eftersom det förstås inte fanns några nätbutiker då), en sådan dök upp till och med i min egen ganska lilla hemstad. Där gick man sedan och bläddrade bland korten som var till salu och gissade med säljaren, bläddrande i Beckett-katalogen, om ens egen “raritet” hade något monetärt värde Ganska snart försvann även den butiken till slut från stadsbilden.
Pv och Monkey har verkligen genererat riktigt bra vinster. År 2005 köpte jag en välbevarad original Pv, som sedan såldes med en liten vinst. Av en slump surfade jag den här veckan runt på Nettimoto och lade märke till PV:erna och deras priser. För en liknande som jag hade begärdes det minst 1500-2000€.
En avkastning på 200-300%, vilket säkert slår många Helsingforsbörsinvesteringar.
Jag minns en sådan själv, jag bad en gång mamma om lov att cykla till centrum och köpa ett kortpaket från en sådan pop-up-liknande fysisk butik som var uppbyggd på en innergård. Så fort jag öppnade kortpaketet gav jag alla kort till säljaren och frågade om det fanns något värdefullt där. När det inte fanns det, cyklade jag besviken hem och där slutade min hockeykortssamling.
Istället samlade jag som 8-åring ivrigt 100% av lagens samlarklistermärken till '92-'93 samlarboken från HockeyLiiga-våffelsuklad, nedan finns till och med en video om den där viktiga samlarboken från barndomen, som fortfarande ligger gömd där. Jag tyckte att jag åtminstone för en stund var den enda killen som fick den här samlingen komplett, jag var stolt då.
Det beror lite på. Denna skatt fick jag “gratis” i ett byte år 2007, och jag har lagt ner en enorm mängd pengar på den. Varje liten del är ny original Honda, den där Kina-motorn sitter där bara av estetiska skäl. Nu när jag har blivit äldre, känns det för det första som ett sådant dumt slöseri med pengar, och att den borde ha monterats ihop i helt originalskick, med bucklor i tanken osv. Ja visst har väl var och en fått små bucklor och är lite rostig med åldern
Imponerande klistermärkessamling och legendariska laguppställningar i lagen Även för mig var den där ishockeykortsdillen väldigt kortvarig, men jag minns att det fanns några skolkamrater där det hela spårade ur som ett spelberoende och till R-kiosken bars alla egna och även från föräldrarna stulna pengar, för att få ett nytt kortpaket där det kunde finnas några bra “fynd” Det måste ha varit en ganska bra affär att trycka de där korten på sin tid.
Vi boomers samlade hockeykort på 70-talet. Utan byteskort hade det inte gått att samla alla kort. För de mer sällsynta fick man förstås ge många vanliga i utbyte.
Boomers åkte inte längre skidor 70 kilometer till skolan sommar som vinter, utan samlade hockeykort och spelade bollspel utan dessa skidåkares vägledning
Precis så, men dessa var boomers fäder och mödrar och alla finländare födda före dem. I situationen du beskriver hade de dessutom en pulka efter sig, med småbröder och systrar i
OK boomer, du har rätt. Boomer är verkligen fel term för oss som levde vår barndom på 80-/90-talet, men på något sätt mer slagkraftigt än “Y-generationen”.
Inte ens boomer-ungdomen var längre ordentlig, när de slösade sin tid på bollspel. Förutom boboll, som utvecklar en soldats fysiska och mentala egenskaper.
Enligt mina egna minnesbilder var frimärkssamling, det vill säga filateli, högt värderat i slutet av 80-talet. Även småpojkar försökte man få med i hobbyn. Jag hade också en sådan mapp där jag samlade frimärken en tid. Det höll inte intresset uppe länge för en liten pojke, eftersom jag inte är någon samlarnatur överhuvudtaget.
Nuförtiden finns det inga tecken på att någon samlar frimärken. Uppenbarligen har hobbyn tynat bort i takt med att brev har minskat. Erkänner någon här att de samlar frimärken?
Även för mig var den där ishockeykortsdillen väldigt kortvarig, men jag minns att det fanns några skolkamrater där det hela spårade ur som ett spelberoende och till R-kiosken bars alla egna och även från föräldrarna stulna pengar, för att få ett nytt kortpaket där det kunde finnas några bra “fynd” 
