Entreprenörskap: erfarenheter och frågor

[Sijoittajanuori]

Låt oss öppna en tråd om entreprenörskap här, då jag inte hittade någon ännu.

Allmän diskussion om entreprenörskap och för de som är intresserade av det. Oavsett om du redan är företagare eller bara funderar på saken.

Erfarenheter, frågor och tips! Hur började du, vad överraskade dig, vad skulle du göra annorlunda? Vad funderar du på innan starten? Hurdan är din verksamhet?

Alla perspektiv är välkomna: ensamföretagare, lättföretagare, arbetsgivare, startups, deltidsföretagare och nyfikna!

Om du vill, dela även din företagsverksamhet och hitta kunder, samarbetspartners och kontakter.

[JuhaR]

År 2001 märkte jag att jag allt oftare tänkte att jag gjorde ett jobb jag hatade och som gav orimligt dålig ersättning. Som ung man kändes det sorgligt när dagarna fylldes av antingen ångest över att arbetsdagen snart skulle börja igen eller över att den äntligen skulle ta slut.

I slutet av 2001 sade jag upp mig från mitt jobb och bestämde mig för att bli enskild näringsidkare, och utvecklade en verksamhet som på avstånd påminde om kommersialism kring mitt intresse för att gräva i musikhistoria. Publicering av facklitteratur och liknande. Tanken var att detta skulle vara en tillfällig etapp, varifrån jag sedan skulle fortsätta att utveckla någon form av anställning, så jag ville starta med så lite byråkrati som möjligt. Som en som avskyr att tigga bidrag sökte jag inte ens startpeng, så jag började med ryggen mot väggen. Till en början utvecklade jag förstås olika ”ströjobb” vid sidan av huvudidén, så att åtminstone några slantar skulle dyka upp på kontot. Det dök inte upp särskilt många, och 2004 var det första året då jag fick en avlägsen känsla av att jag faktiskt skulle kunna leva på detta.

I slutet av 2006 satt jag på ett kafé med en musikerkompis och lyssnade på klagomål om hur långsamt skivutgivningen gick på grund av skivbolagens tidsscheman. Spontant konstaterade jag att jag skulle starta ett skivbolag och att han skulle bli dess första artist. Saker och ting började rulla. Det enda lilla hindret var att jag lika gärna kunde ha meddelat att jag skulle starta ett rymdteknikföretag, när det gällde den faktiska förståelsen för branschen. Och för tydlighetens skull ska det sägas att jag inte har någon förståelse för rymdteknik. Där satt jag sedan de följande dagarna och veckorna och försökte reda ut grunderna. En av de första sakerna var att få skivdistributionen i ordning. En vän listade olika alternativ för mig i prioritetsordning. Jag ringde det första distributionsbolaget och förklarade mitt ärende. En något irriterad röst frågade ”nå, vad är det ni släpper nu då?”. När jag nämnde namnet på den marginella artisten ljusnade rösten, den som svarade på samtalet berättade att han var ett fan av denna musik och bad mig komma till kontoret för att skriva under kontraktet. Det går bra för oss.

Eftersom musikhistoria intresserar mig ville jag börja ge ut nyutgåvor av gamla skivor. Jag kontaktade olika skivbolag och den allmänna attityden var ”ring inte oss, vi ringer inte er heller”. Ett viktigt samarbete uppstod dock och ny och gammal musik dök upp i katalogen i en rimlig takt. Som bäst såldes något tusental exemplar av en titel, de flesta hundratals, några tiotals. Det vill säga, en stor del gick med förlust.

År 2008 inträffade dock en lyckträff, en utgivning som fastnade på den officiella skivförsäljningslistan i över ett år. I och med det bestämde jag mig för att helhjärtat fokusera på den branschen och det blev bråttom att hitta skatteavdrag… alltså mer att ge ut. Sakta men säkert började även kontakterna fungera, jag licensierade material att ge ut och från och med 2009 vände situationen så att större skivbolag bad mig att göra samlingar åt dem.

Den trevliga medvinden fortsatte fram till 2011. Sedan upphörde försäljningen av skivor till varuhusen praktiskt taget tvärt, vilket var en ekonomisk smäll. Den nya musiken jag gav ut hade inte mycket kommersiellt värde, till exempel inom digital försäljning eller radiospelning. När det gällde licensierade utgivningar ägde jag inga andra rättigheter än att producera CD-upplagorna.

Jag bestämde mig för att bygga upp verksamheten på en ny grund och börja samla rättigheter till mindre skivbolags kataloger. Mellan 2012 och 2018 lade jag alla tillgängliga pengar på detta och köpte tusentals låtar av kvalitet, medelmåttighet och skräp. De tillgängliga pengarna kom från CD-försäljningen i en sjunkande takt, men lyckligtvis beställdes fortfarande redigeringsarbeten för utgivningar och under några år fick jag även extra inkomster från att vara bakgrundsredaktör för TV-produktioner relaterade till musikbranschens historia.

När jag startade det katalogprojektet var den allmänna stämningen bland kollegorna att skivbranschen var död. Och ganska många företag gick i konkurs eller upphörde med sin verksamhet vid den tiden. En kollega lyckades med nöd och näppe formulera sina ord vackrare än att det var ett helt galet projekt. Vid något musikevenemang sägs Jari Sarasvuo ha konstaterat ”pojkar, er affärsverksamhet kommer att gå under”, men det visade sig att musikbranschen inte dog och istället gick Sarasvuos mest kända företag i företagsrekonstruktion.

Med avsiktligt avtagande arbetstakt har jag gjort de kataloger jag köpt tillgängliga och idag lever jag till stor del på de upphovsrättsintäkter de genererar (radio- och TV-ersättningar, digitala intäkter, licensiering för t.ex. reklam och filmer etc.). Utgivningen av fysiska skivor upphörde redan för flera år sedan. Ibland saknar jag den tiden när jag väntade på att nya CD-utgivningar skulle komma från pressen som ett barn på julafton, och när jag besökte Anttilas varuhus kontrollerade jag att mina egna utgivningar fanns på hyllorna på en synlig plats.

Även om kommersialiseringen av min hobby har minskat glädjen i att utöva den, försöker jag komma ihåg att glädjas över hur privilegierad jag har varit när det gäller meningsfullheten i mitt eget arbete.

Att vara företagare är kul!

[Sijoittajanuori]

En inspirerande och bra historia du har, tack för den! Sådant är verkligen trevligt att läsa. Jag har också haft en liknande tanke under en längre tid, att arbetet inte riktigt har tillräckligt med mening när jag gör det för någon annan. Nu vid sidan av jobbet har jag byggt olika projekt men har inte träffat guldådern än. En dag kan jag fortfarande övergå till att heltid utveckla mitt företag

[Perttu_Hamalainen]

Jag grundade mitt första företag när jag var, om jag minns rätt, 15-16 år gammal. Jag var redan sysselsatt med arbete efter att ha börjat jobba på McDonald’s när jag var 15. Att grunda är kanske fel ord, för jag tog fram ett företag som min far hade grundat och som inte hade någon verksamhet. Mina första uppgifter var att göra affischer och klistermärken för den då blomstrande skatescenen. Det blev inte mycket egentlig försäljning, och de små intäkterna gick åt till att täcka kostnaderna.

Jag hörde på sidan om när McDonald’s regionchef funderade på att skaffa terrassmöbler, och jag föreslog att jag kunde sälja sådana som inte behövde kedjas fast på kvällarna. Jag hade sedan barnsben fått pyssla med händerna med allt möjligt. Vi hade ett hobbyrum i källaren med handverktyg, en rikthyvel och en cirkelsåg. McDonald’s nappade faktiskt på min beställning. Därefter började jag fundera på hur stockmöblerna skulle tillverkas. Familjen har en liten skogsfastighet där träden fälldes, barkades och sågades. Terrassmöbler levererades till slut till fem McDonald’s, tills de visa cheferna bestämde att terrassmöbler tillverkade av stockar inte var ett ekologiskt hållbart val. Stockmöblerna byttes ut mot plastkomposit, en riktig miljögärning.

Under denna tid kom gymnasiet och en flytt till Venezuela för ett år. Där fortsatte jag med min favorithobby, att gå på gymmet, och började fundera på vilken produkt relaterad till min hobby jag kunde importera till Finland. Venezuelas utbud motsvarade då till stor del det amerikanska. När jag återvände till Finland registrerade jag följande produkter i varumärkesregistret: MetRx - proteindryck, Otomix - träningsutrustning och Gatorade sportdryck.

Olyckligtvis var MetRx så pass medvetna att de märkte registreringen och hann ingripa. Samma sak hände naturligtvis även med Gatorade när Coca Cola insåg vad som var på gång. Till slut var alltså den enda lyckade registreringen Otomix. Internet fanns inte då, och jag sålde skor och kläder på sidorna i den enda dåvarande publikationen. I bodybuildingtidningen fanns en egenhändigt gjord och layoutad annons. Låt oss nu säga vackert att det fanns fler än två pixlar. Det hela var nästan lönsamt: nästan ett par skor såldes per dag och kostnaderna täcktes.

Vid samma tid kom en ny bulkprodukt, maltodextrin, eller produkten fanns, men tränare insåg dess potential då. Ett samtal till Finska Socker och frågan om de kunde packa maltodextrin åt mig i påsar. Det visade sig att de hade ett parti på några kubikmeter färdigpackat med produktbeskrivningar, en testbatch tydligen. Jag köpte hela partiet och distribuerade det till hälsokostbutiker runt om i Finland – den dåvarande försäljningskanalen för kosttillskott. Nu var detta redan lättare när körkortet fanns i plånboken.

Därefter grundade jag ett företag specialiserat på ordningsvakter tillsammans med några vänner. Vid samma tid kom jag in på universitetet för att studera. Otomix lämnades bakom och skiften på McDonald’s minskade, 10 år med hamburgare räckte.

Vaktbolaget drevs i över tio år, och jag blev till slut ensam ägare. Vi köpte en beställningsrestaurang åt min fru att driva, och vi flyttade bort från huvudstadsregionen. Vid det här laget hade jag redan börjat mura grundstenen till en snickerifabrik. Det arbete som ändå skulle ha varit det rätta, men delvis på grund av omgivningens press och ganska goda studieresultat, överstuderade jag mig själv så att säga. Vaktbolaget och snickeriarbetet pågick samtidigt i många år. Jag kan inte ens räkna arbetstimmarna, men ingen vecka under året gick under 70 timmar.

Vaktbolaget såldes och är idag ett mycket framgångsrikt företag. Ganska snart därefter lades restaurangen ut till försäljning. Restaurangen drevs i slutändan i 7 år. Jag var knappt involverad i den dagliga verksamheten under hela den tiden.

Nu kunde jag helt fokusera på snickeriarbetet, och i början arbetade jag i åratal utan anställda. År 2008 kom de första anställda. Vid samma tid inledde jag ett samarbete med Finlands största ädelträgrossist. Vi utvecklade idén att betjäna snickeriföretag med massivträprodukter. Inom snickeriindustrin skedde en betydande förändring i Finland när fokus för produkterna alltmer flyttades bort från massivträprodukter. Maskinparken är helt annorlunda, liksom de anställdas kompetens. Jag räknade med att massivträprodukter ändå skulle behövas, så jag satsade på maskinparken och personalen. Detta visade sig vara en bra strategi. Användningen av massivträ har minskat, men i nästan alla projekt ritas det ändå in till viss del. Underleverans är alltså det enda förnuftiga alternativet för många företag. För fem år sedan började tanken på att sälja företaget och minska arbetet mogna. Så affärer började förhandlas, och försäljningen av den första andelen skedde för 3 år sedan. Den slutliga affären är överenskommen att ske om två år. Jag kommer att stanna kvar mellan köparen och företaget för att utföra konsultation och försäljning på deltid, för man måste ju ha någon hobby som kan likställas med arbete för att hålla sinnet piggt.

Om du har köpt ett inhemskt bord av massivträ, till exempel av ek, är det mycket troligt att dess skiva eller ben har tillverkats i vår fabrik. Snickeriföretaget har sedan färdigställt och utfört de nödvändiga bearbetningarna. Om du går i ett köpcentrum eller på ett äldreboende och ser träräcken, är det med stor sannolikhet vår fabrik som har tillverkat dem.

Att vara företagare är roligt, och åtminstone för mig är det det enda rätta valet.
I efterhand är det roligt att tänka på ungdomens dumma idéer. De präglas av barnslig tro och helt otillräcklig forskning. Jag fick dock värdefull lärdom både om affärsverksamhet och om hur viktiga de olika faserna i produktutvecklingen är.

[Rrryy]

Jag gjorde en tråd för ett par år sedan om att vara företagare på deltid men vid 22 års ålder började jag som företagare inom säkerhetsbranschen (deltid). Det vill säga, jag brottades med fyllon och lyssnade på munhuggningar i ungefär sju år. Ibland utförde jag personskydd. De flesta uppdragen kom via ett annat företag, men nätverket expanderade och jag gjorde allt möjligt för alla möjliga kunder. Jag betraktar det dock inte som företagande eftersom jag aldrig marknadsförde mig. Jag förhandlade om fakturering med kunden och skickade fakturor en gång i månaden.

För ett par år sedan bytte jag till att bli företagare inom VVS-branschen. Jag hade inget annat än teoretisk kunskap. Allt började från noll. Fullständig idioti men jag gick modigt framåt. Jag köpte en bil, verktyg och skaffade en hemsida. Nu, ett par år senare, går det ganska bra, med tanke på att det är ett deltidsjobb. Jag har gjort otroligt många misstag.

Det största misstaget var att lägga pengar på företag som söker synlighet för företag. Det var en usel investering för min del. En annan sak, som är vanlig, var att lägga för mycket pengar på lager och förnödenheter. Det hade lönat sig att börja med en liten budget och göra investeringar över tid. Det tredje misstaget, som många nya företag faller för, är för låg debitering. Man jagar jobb med liten marginal. En liten marginal blir lätt en nollmarginal.

Mina egna tips för nybörjare: utnyttja stadens företagstjänster. Jag fick många bra tips. De rekommenderade till och med direkt revisorer och jag skulle ha fått hjälp med Google-optimering gratis.

Det är bra att ha en ordentlig grundkassa. Marknadsföring är dyrt och få kommer igång direkt.

Goda relationer är viktiga. Du kan behöva någons hjälp och någon kan behöva din hjälp. Den bästa marknadsföringen är ett väl utfört arbete. Satsa på kundservice, folk kommer ihåg det.

Positiva aspekter: Jag ser ingen mening med företagande om man inte tjänar mer än som anställd. Möjligheterna att påverka inkomsterna är alltså ett plus. Jag är själv van vid stora organisationers mönster och byråkrati. Som liten företagare har man fria händer. Bättre julfester än andra företag.

Negativa sidor: kontinuerlig stress och ansvar. Man får bokstavligen betala för sina egna misstag. Sällan finns det lagom med jobb. Oftast antingen för mycket eller för lite.

[Perttu_Hamalainen]

En lite mer negativ upplevelse, och sådant här borde inte behöva hända på finländsk mark. Atmosfären är redan tillräckligt fientlig mot företagande.

Sonen är företagare och ansökte nu för första gången om bostadslån. Beloppet som ska betalas för en bostadsrätt är 30 000 €, och 85 % av detta belopp godkänns som säkerhet. Det inbetalda beloppet växer i takt med index. Banken löper alltså knappt någon risk alls. Trots regelbundna inkomster fick företagaren alltså inte ett lån på 30 000 €, varav 4 500 € saknar säkerhet. Inte ens med kontantinsats. Banken var OP-banken. Som orsak angavs företagarskapet. Man måste vända sig till föräldrarnas fickor, men hur går det för de unga företagare vars föräldrar inte har dessa resurser? Som tur är finns det andra banker.

[JuhaR]

Det finns verkligen ganska stora skillnader mellan olika banker och även mellan olika banktjänstemän. Jag ansökte en gång i tiden om mitt första bolån hos Aktia. Tjänstemannen gav mig en ordentlig läxa om hur mina inkomst- och utgiftskalkyler var helt orealistiska, och att det inte skulle bli något lån. Några månader senare gick jag till en annan bank i samma ärende; den här gången blev jag uppläxad om varför jag ville köpa en lägenhet med så stor egenfinansieringsandel i stället för att ta mer lån och investera i bankens fonder. Men jag fick alltså lånet med de specifikationer jag ville ha, och betalade av det i snabb takt. Fyra år senare tog jag ett lån i samma bank för en andra lägenhet.

Genom åren har det blivit flera bolån, och även nu tickar ett par lån i bakgrunden som en påminnelse om vikten av att generera inkomster. Själv har jag tagit flera lån där inkomsterna enligt den senaste fastställda beskattningen har varit ganska usla, och sedan har jag med hjälp av någon sorts delårsbokföring eller liknande förklarat hur jag nu tjänar bättre. Och jag har blivit förvånad över att jag efter den där deprimerande första upplevelsen inte har stött på liknande nedvärdering av företagande hos bankerna. Särskilt när jag köpte den där andra lägenheten blev jag tvärtom överraskad av hur banken inte alls verkade bry sig om min inkomstsida, trots att jag hade förberett mig för förhandlingen på kontoret med alla möjliga sorters papper och dokument.

[Rrryy]

Jag har hört liknande historier. Jag hade problem med ansvars- och rättsskyddsförsäkring. Jag fick avslag från tre håll med motiveringen att det är en riskfylld bransch. Det finns olika typer av företagande och folk har sina egna skäl till varför de driver eget, men min egen åsikt är att man borde tjäna minst 50 % mer som företagare än som anställd. Helst dubbelt så mycket. Det är mycket arbete som man inte får betalt för, risker och en ovisshet inför framtiden. Annars ser jag ingen mening med det hela.

Är Finland ett bra land ur en företagares perspektiv? Svårt att säga när man inte vet hur det fungerar utomlands, men som jag har förstått det är man ganska ensam om man hamnar på en längre sjukskrivning. FöPL-reformen (YEL) är till exempel helt vansinnig enligt mig. Inom VVS-entreprenad märker man hur panka folk är. Jag får ständigt förlänga betalningstiderna, trots att det rör sig om väldigt små summor. Nätbutikerna har med sin nollmarginalsförsäljning lyckats förstöra entreprenörernas marginaler. Jag tvingas erbjuda produkter av sämre kvalitet om jag vill vinna anbudstävlingar. Det blir alldeles för lite kvar av entreprenaderna, jag förstår inte riktigt hur vissa kan jobba så billigt.

Nå, jag kanske är onödigt negativ, men byggbranschen har sett bättre tider. Kanske situationen ännu förändras, vi får hoppas det.

[Rrryy]

Vid vilket skede skickar ni en betalningspåminnelse till kunden? Jag håller snart på att tappa tålamodet, var tredje betalar för sent. Som tur är har jag 30 dagars betalningstid på mina egna inköp, annars vore det ganska jävligt att betala fakturor på tusentals euro innan kunden har betalat. Som tur är gör jag inga stora jobb, men jag minns att det i snitt fanns cirka 50k i fordringar vid årsskiftet när jag var försäljningschef på ett företag inom VVS-branschen med en omsättning på ca 3 miljoner. För en småföretagare skulle en faktura på några tusenlappar redan vara stora pengar, och även om det går till inkasso är det inte säkert att man får pengarna eller så tar det tid.

Hittills har jag fått pengarna, som värst har det tagit 1,5 månad. Jag väntar alltid en vecka innan jag frågar om fakturan har kommit fram. Det är visserligen inte något stort jobb att skicka påminnelser, men det är frustrerande.

[toubi]

Mina fakturor har två veckors betalningstid och därefter skickar jag en påminnelse om pengarna inte har dykt upp. Det varierar förstås lite beroende på kund, men som ensamföretagare har man inte råd att agera bank åt kunderna. Under mina +6 år som företagare har jag lyckligtvis haft ganska lite pengar som förblivit obetalda.

[Rrryy]

Okej, jag har också 2 veckor och har väntat en vecka innan påminnelsen. Vanligtvis syns pengarna på kontot dagen efter sista förfallodagen. Nuförtiden vet man aldrig med folk, jag har stött på fall där de inte har haft någon som helst avsikt att betala. Jag har lärt mig att känna igen de personstyperna. Om de ber om offert även på småjobb, försöker pruta och säger att ”det här är ett jobb på några minuter”, så lönar det sig ofta att strunta i det. Jag har haft två sådana. Den ena ville ha ett par månaders betalningstid för en faktura på 130 € och den andra betalade visserligen, men klagade på hur dyrt det var trots att ingen i verkligheten skulle ha gjort det billigare.