Till exempel är Poor Things en sådan film som jag inte skulle våga rekommendera till någon vars filmsmak jag inte känner alls, även om jag själv tyckte om att se den. Det är lättare att rekommendera några klassiker som har en högre “träffprocent”.
Låt mig återgå till gårdagens T-shirt-diskussion, men jag byter plagg till en skjorta. Som aktieägare i Marimekko har jag på allvar börjat överväga att köpa en Jokapoika-skjorta, det skulle ju samtidigt vara en slags återgång till rötterna, för som jag nämnt tidigare var Erkki Sinkko min modersmålslärare i gymnasiet.
Skjortan har ett ganska saftigt pris, den verkar normalt kosta 195 euro, men nu får stamkundsprogrammets medlemmar 30% rabatt i ytterligare en vecka, det vill säga 136,50 euro. Problemet är bara att jag inte är van att betala över hundra euro för mina skjortor och den här gången måste färgvalet bli rätt, eftersom jag inte tänker köpa ett halvdussin av dem. Att få utdelning från företaget lindrar förstås min naturliga rädsla för att betala för mycket för bara ett varumärke!?
Har någon erfarenhet av att använda denna skjorta och är den mer hållbar än skjortor i en något lägre prisklass!?
Detta är också en slags användarupplevelse, då jag en gång provade skjortan i fråga och konstaterade att även Fjällrävens tält skulle sitta bättre. Alla har förstås sina egna preferenser, men efter ett par provningar har jag kommit fram till att jag aldrig skulle köpa en rakt skuren skjorta.
Den här historien om t-shirts kom upp, jag borde ha svarat tidigare.
Huvudpoängen är väl att billigt kan vara helt okej, men med tiden syns skillnaden i hållbarhet och tyg. Det är “onödigt” att betala för riktigt dyrt, så här också är väl den gyllene medelvägen. Smaksak dock…
Hur känner man igen en t-shirt av hög kvalitet? Vem som helst kan ta fram en produktbeskrivning, det vill säga den tyglapp som är insydd i plagget och som berättar av vad och var plagget är tillverkat. I en experts händer är det dock bara en liten del av kvalitetskontrollen.
Faktaboksförfattaren Rinna Saramäki och grundaren av kläduthyrningsfirman Kaisa Härmälä tar uppgiften på allvar. När proffsen, som har ägnat sina karriärer åt att granska klädernas kvalitet och stötta hållbar utveckling, får tre olika t-shirts framför sig, börjar ett laboratorieaktigt noggrant arbete. De ber om mer ljus en mörk höstmorgon så att även de minsta detaljerna i de vita tygbitarna framträder.
Först granskas trådriktningarna och halsringningens ribbkant. Därefter bedöms fållens söm och sidsömmarna: löst sydda, glesa sidsömmar avslöjar att sömmarnas inställningar hos snabbmodeskäkedjan inte har varit helt korrekta.
Jag har märkt att man i Finland generellt automatiskt antar att kod produceras av konsultföretag (eller kanske som frilansare) för en extern kund. Detta roade och förfärade mig samtidigt; finns det verkligen så få mjukvaruproduktföretag i det här landet att de inte ses som primära arbetsplatser för kodare? Jag tycker det är ett slöseri att nationens mest begåvade ingenjörer sysselsätts av glorifierade bemanningsföretag (=IT-tjänstesektorn) för att göra småsaker åt offentliga sektorn och maskinverkstäders digitala språng. Nåväl, det här landets beskattning av anställningsoptioner är så fullständigt ur led att det inte heller uppmuntrar till att ta någon risk i ett produkt-startup, utan de generiska konsultföretag som finns i varje gathörn är förmodligen helt säkra och OK arbetsgivare.
Klockrent! Jag undrar också hur mycket mjukvara som görs i stort sett med hjälp av externa personer snarare än internt, även i företag som kallar sig teknikföretag.
Och jag förstår att om man behöver accelerera arbetet så tar man in extra händer för att utföra det, men att en leadutvecklare outsourcas för att göra teknikval och arkitektur osv. Jag kan bara inte förstå logiken.
Vi har ju Tieto, som nu säger sig vara ett mjukvaruproduktföretag. Hur många finska mjukvaruarkitekter har de? Och Relex, hur många anställda har de? Vilka andra stora företag har vi?
IT-konsultföretagens kodare sitter främst i Indien. Och nu handlar det alltså om dessa IT-jättar som är verksamma i Finland.
Jag har försökt förklara för IT-cheferna på stora företag som varit verksamma i Finland i 20 år, att de borde ha en egen mjukvaruavdelning. Alltid samma svar: ”Huvudkontoret har sagt att en utlagd indier gör det billigare”. Ja, det gör de, och mitt team städar upp efter dem till ett mångdubbelt pris. Konstig värld. Dessa IT-chefer är människor och gör samma misstag om och om igen. Men jag tror att detta håller på att förändras. Tack AI.
Okej, Tieto kanske är ett 30–40 % produkthus. Men skulle man inte kunna stämpla dessa som mjukvaruproduktionshus?:
Qt Group, Admicom, LeadDesk, Tecnotree, F-Secure, Basware, M-Files, Relex, Aiven, Smartly, Supercell, Remedy och andra spelföretag.
Men det finns inte så många av dem. Helsingforsbörsen har fler konsultföretag än mjukvaruföretag. Vi måste göra något åt detta. Mer ambition, ärade kollegor!
PETRI ROININEN LÄMNAR INVESTORS HOUSES VD-POST VID BOLAGSSTÄMMAN DEN 14 APRIL 2026
SOM AKTIÄGARE ANSER JAG ATT DET ÄR VIKTIGT ATT ÄVEN DEN NYA VD:N ANVÄNDER DENNA BEPRÖVADE KOMMUNIKATIONSFORM OCH FORTSÄTTER ATT AKTIVT INFORMERA NASDAQ OM SAMMANSÄTTNINGEN AV VANTAA STADSFULLMÄKTIGE OCH CENTERPARTIETS PARTIPROGRAM.
Jag väntar med spänning på att höra Verneris åsikt om Revenios företagsköp, eftersom jag vet att han vet att marknaden också vet att stora företagsköp i genomsnitt misslyckas.
Av en slump kommenterade jag ämnet på en allmän nivå i Revenio-tråden. Juha får kommentera affären själv som analytiker. Jag nöjer mig med att grina när jag tittar på statistiken i ämnet.
Man förstår “Osinkomiehen” grimaser väl. Kursen har sjunkit mer idag än vad utdelningen kommer att vara totalt under 2023, 2024 och 2025. Och med tanke på rekommendationen är händerna bundna när det gäller att sälja, eller hade du ens Revenio i portföljen?