Precis så. I mitt eget arbete syntes denna ”ärvda” arbetslöshet från föräldrar till barn konkret. Under 1990-talskrisen hade nämligen en del av barnen till de långtidsarbetslösa som blev permanent arbetslösa aldrig sett sina föräldrar i arbetslivet. I stället bestod vardagen av att uträtta ärenden hos olika myndigheter. Dessa barn kom sedan så småningom under 2010-talet till arbetsförmedlingen, ofta med en svag utbildningsbakgrund, vilket i sin tur bidrog till att försämra deras sysselsättningsmöjligheter. Man kan väl föreställa sig en situation där föräldrar, till följd av långvarig arbetslöshet, har levt på sociala förmåner i åratal utan förutsättningar att erbjuda sina barn fritidsaktiviteter, hälsosam mat och en uppmuntrande atmosfär, när föräldrarnas ork går åt till den månatliga kampen för att överleva och myndighetsärenden utan någon synlig utväg till en bättre livssituation. Säkert framträder depression då också lättare jämfört med i de familjer där bekymren är något helt annat än varifrån man ska få pengar för att få vardagen att gå runt. Tyvärr räcker orken ofta inte heller till att värna om hälsosamma levnadsvanor, vilket i sin tur orsakar andra sjukdomar utöver depression, som inte heller de förbättrar chanserna att få arbete.