Jag lägger detta i kafferummet, då det går lite utanför ämnet för tråden. Jag har följt Donut Labs och Verges aktiviteter sedan CES-mässan i januari, och jag kan inte påstå att jag är en expert på motorcyklar, än mindre solid state-batterier, men jag kom att tänka på en berättelse från min numera pensionerade chef om när han fyllde 50.
Han köpte en motorcykel till sig själv, och efter att ha kört en i sin ungdom och varit en erfaren tämjare av tvåhjulingar, gav han sig ut i trafiken på sin nyligen inköpta 1000-kubikare för första gången på ett par decennier. Att köra motorcykel är ju som att cykla; har man en gång lärt sig det, glömmer man det aldrig.
Från gårdsplanen var det en rak sträcka på ca 100 m till vägen, förutom ett par rötter från tallarna vid vägkanten och några utstickande större stenar som på sin tid varit för stora för att grävas bort, så vägen byggdes efter dem. Det fanns dock inga kurvor, bara några ställen som avvek vertikalt från terrängen, sådana som en vanlig Jeep klarar i 10 km/h och som inte ens syns på försvarsmaktens terrängkartor.
Första gången hojen stod på gården efter leverans och motorn dånade igång, var känslan magnifik. Ett manligt dån och en vibration som vandrar upp längs insidan av låren skvallrar om en otämd kraft som bara väntar på sin befälhavare. Alltså, iväg! Styret pekade redan i vägens riktning och i känslan av kraft behövde man bara vrida på handleden… och i det ögonblicket märkte föraren att han valt en otämd italiensk hingst som ville springa utan yttre auktoritet, springa mot friheten så att framhjulet lyfte från marken, vilket orsakade en primitiv reaktion att klämma hårdare om handtaget och därmed tillföra ännu mer av den efterlängtade energin i en medelålders mans liv.
Hojen sköt iväg som en missil, medan den kraftige mannen höll i handtaget med avsikten att visa hojen vem som bestämmer! Greppet om handtaget bara hårdnade, för vad var alternativet? Denna kamp skulle inte sluta med husbondens nederlag, och därmed var det en viljornas kamp. Vem skulle ge upp först? Mannen med den obegränsade viljestyrkan, eller den otämda hojen?
Mannen skulle det åtminstone inte vara, för även brustna hjärtan kan lappas ihop, men en uppgivares skam försvinner aldrig. Även om ingen var hemma för att bevittna denna urmaskulina kamp, vilket i sig var en skam.
Detta var evolutionens ultimata prövning, där endast den mest anpassningsbara skulle överleva och inga andrapris delas ut. En primordial kamp där vilja, själ och ande bränns till slutet och endast en reser sig ur askan.
Den första roten var bara några meter bort och hojen slungades fyra meter i horisontell flykt från den, med framhjulet i 30 graders vinkel medan mannen höll i handtaget med arslet i vädret och benen bakom bakljuset. Legender skapas så, även om ingen ser på.
När bakhjulet dunsade i marken förde motkraften ner framhjulet i marken och mannen tillbaka i sadeln. Smärtan i skrevet var liten i jämförelse med att själen sjöng när insatserna i denna kamp höjdes och mänsklighetens yttersta hemligheter gläntade på förlåten inför kämparnas ögon.
Spelet hade bara börjat. Nästa prövning var bara några meter bort, där det med tiden rundade hörnet på en uråldrig sten på höger sida av vägen fick en bilförare att köra sakta över den, varpå vägen genast sluttade nedåt i en brant vinkel. Här kom man i en intensiv kampsituation där varken mannen eller hojen gav vika.
Benen hade precis placerats på fotpinnarna, men utan att hinna släppa gasen, slungade man-maskin-entiteten sig själv med hjälp av en obeveklig envishet över stenen i en 15 meter lång luftfärd medan vägen sluttade jämnt nedåt. Denna resa varade en livstid, under vilken föraren hann fundera på livets mening och saker han fortfarande ville göra i framtiden. En dag ska vi berätta om dessa saker. Idag är inte den dagen.
Klimax i detta viljornas envig skedde nästan omedelbart efter landningen, när kämparna i enlighet med fysikens lagar mötte marken, som gör det mark gör. Hojens bakfjädring gav vika och bakhjulet rev som ett vildsvin i bakskärmen i ett försök att tränga in i förarens bakdel genom sadeln, strunt samma i konsekvenserna!
Genom att kämpa heroiskt fick föraren ner sin sårade motståndare på marken med hjälp av den grekisk-romerska brottningsmetoden “Back throw”, där motståndaren kastas över den egna höften och ryggen för att visa vem som är herre och kung.
Nu, några decennier senare, återvänder jag ofta till denna historia med sina djupa betydelser, som jag i min ungdoms omognad inte tidigare kunnat förstå i det sammanhang den förtjänar. Mina drömmar och tankar har de senaste åren omedvetet återvänt till denna historia under nattens tysta timmar, när jag har funderat på vad jag fortfarande kan uppnå i mitt liv när allt världsligt gott redan är vunnet – förutom dröm-TV:n från Black Friday, som jag osjälviskt avstod från för familjens bästa.
I dessa tysta och betydelsefulla stunder av självreflektion, efter att ha uppnått inre frid som medelålders, har jag börjat känna en oförklarlig dragning till motorcyklar. Som om jag behövde känna en hejdlös, brinnande kraft mellan benen som får världen att rusa förbi, precis som min beundrade chef gjorde för decennier sedan. Kommer Verge att uppfylla detta mitt omedvetna behov, som ingen har lyckats sätta ord på som min legendariske chef?
