En sådan tråd hade jag tänkt starta redan lite tidigare under våren, men nu när det har pratats om spel i kafferummet (senast om Elden Rings tillägg) så tänkte jag ägna en helt egen tråd åt spelande, eftersom jag själv har ägnat mig åt det i decennier i olika former.
Avsikten är inte att lista alla världens spel som man har spelat under sin livstid, men det är väl inte fel att lyfta fram klassiker och pärlor från nutid eller förfluten tid som har fastnat hos skribenten. Tanken är att öka diskussionen kring ämnet 
För närvarande har trådstartaren några spel på gång.
Först kan nämnas Hellblade: Senua’s Sacrifice, som startades för ett par veckor sedan, om än bara spelat ganska lite, men mycket beroendeframkallande.
Hittills har det känts lite som ett linjärt spel, men med större fokus på berättelsen och berättandet har man lyckats satsa på det, och åtminstone i mitt sinne har spelet fastnat perfekt. Spelvärlden är starkt sammanflätad med skandinavisk vikingamytologi och gudar, och det är just det som intresserar mig mest här. Likaså har den starka atmosfären och berättelsen om ämnet lyckats utmärkt. Huvudpersonen har ju lite av alla möjliga trauman och är förvirrad i huvudet och upplever hallucinationer, och i början av spelet varnades det redan för att spelet har gjorts i samarbete med professionella inom mentalvården. Enligt min erfarenhet hittills har spelet varit en aning smalt och linjärt, men det passar å andra sidan mig ganska bra; på så sätt kan man kanske satsa mer på handlingen och lite mindre på att irra omkring och all annan sidoverksamhet.
Som en stor komponent i kampen med sitt eget sinne hör Senua (huvudpersonen) ständigt röster, ofta nedlåtande men ibland också hjälpsamma i strider och problemlösning. Man behöver alltså inte vandra ensam i naturen när man är tillräckligt förvirrad.
Som en andra nämnd kan vi berätta om Doom Eternal
En uppföljare till Doom från 2016. Helvetets monster är återigen på fri fot och hagelgeväret har gott om ammunition och motorsågen har bensin. Ja, det är i huvudsak vad spelet består av, och handlingen eller vad som händer i spelet kommer knappast att överraska någon. Monster slaktas från vänster och höger, tempot är högt och som en positiv överraskning fungerar spelet relativt smidigt på min egen, några år gamla hårdvara.
Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag inte att Doom från 2016 var “värt all den hyllningen”… Spelet var förvisso helt okej, men jag är kanske någon sorts motvalls kärring, för jag tyckte att Doom³ (det som kom 2004) var ett utmärkt verk på grund av dess långsamma och mörka mekanik. Kanske det värsta med 2016 års modell var att jag störde mig på att det var “gå in i rum X, där dörrarna stängs bakom dig och 50000 fiender spawnar i rummet. Klara dig.”
Alltså inte mycket utrymme att dra sig tillbaka, utan mer som en ADHD-lek. Jag är dock fortfarande i början av Eternal också, så jag kan inte riktigt säga ännu om samma sak upprepas här och hur illa. Men spelmekaniken i övrigt är bra, smidig och logisk, så när den initiala trögheten avtar och jag kan ställa in mig på “tänk mindre och skjut mer”-läget, så kanske det blir en meningsfull upplevelse.
Andra nämnvärda spel som jag ibland startar är Battlefield 4 och GTA5 (Online)
Jag har spenderat min tid på dessa på sistone, hur går det för er andra? P.S. alla ovan nämnda spel spelar jag på PC.
Huvudsakligen slår man ner svagare motståndare utrustade med antingen pistoler eller olika tillhyggen, och ibland möter man betydligt större och mer utmanande bossmotståndare. Jag har spelat några timmar nu och det verkar riktigt bra. Utmaningen ökar gradvis när antalet fiender man möter samtidigt växer och vapnen blir bättre. Naturligtvis utvecklas även ens egen karaktär med uppdateringar. Med större motståndare får man kämpa på allvar, och attacker, undanmanövrar och pareringar måste tajmas ordentligt. God Of War är det senaste spelet i den här stilen jag har spelat, och detta Lies Of P känns lite klumpigare att styra. I det här spelet springer eller hoppar karaktären åtminstone inte än, så det kan också bidra till en klumpigare känsla. Nåväl, jag fortsätter spela och kanske delar med mig av fler intryck från spelet senare. Just det, och någonstans läste jag att en uppföljare till det här spelet håller på att utvecklas.
Jag tänkte nu, medan jag väntar på det nya, spela igenom det första samt AW2 igen. Nu är det meningen att lägga mer tid på dessa. Jag har nämligen en dålig vana att ibland “rusa” och bara spela igenom berättelsen snabbt. Ganska mycket av berättelsen och vissa detaljer missas, samt naturligtvis sidouppdrag som inte blir gjorda 
Nu behöver jag inte spela igenom det här en tredje gång. Nu är jag redo att ta mig an kommande Resonant 
Tanken var att spela Alan Wake 2 innan Resonant också, men jag skippar det för tillfället. Jag mindes Control så väl, och det är bara två år sedan jag spelade AW.
